Leningrad Podcasts
-
Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.
Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.
Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.
Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.
Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.
När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.
Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.
Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.
Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.
Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.
-
Den ryska gasledningen i Östersjön, som sammankopplar Tyskland med Gazproms anläggning i Leningrad oblast, har av allt att döma sprängts. Sabotaget mot energisystemet tillför en ny dimension i det krig som rasar mellan Ryssland och Ukraina, som nu också gjort inträde i den svenska ekonomiska zonen i havet mellan Karlskrona och Bornholm.
Pannor befann sig vid inspelningen av detta avsnitt i djupa veck. Det saknades en logisk vinnare på attentatets konsekvenser, och således fanns ingen tydlig huvudmisstänkt.
Samtidigt som spekulationerna på Flashback och bland Twitters trollkonton tävlar i att utse gärningsman öppnar också vi på locket till mysteriet som är sabotaget mot Nord Stream här i FollowTheMoney, en podcast om makt storfinans och börsen av och med programledare Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning. -
Vid belägringen av Leningrad höll den sovjetiska armén och leningradborna ut i nästan 900 dagar mellan 1941-44. Nazityskland betraktade Leningrad som ett snabbt överkomligt hinder för den offensiven österut, men Leningrad blev istället symboliska för sitt motstånd.
Ledd av den tyske befälhavaren von Leeb, skulle armégrupp Nord belägra och svälta ut Leningrad i början av offensiven, hösten 1941. Någon stormning var det inte tal om. Trots att Leningrad var ett industriellt nav för Sovjetunionen ansåg Hitler att staden skulle förstöras och dess befolkning svältas ut.
I detta avsnitt pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om belägringen av Leningrad.
Grundad under namnet S:t Petersburg av Peter den Store blev staden det ryska tsardömets europeiska fönster. För staterna och kungadömena runt Östersjön blev grundandet av staden en avgörande faktor för den geopolitiska balansen i området under 1700- och 1800-talet. Under 1900-talet omformade Sovjetunionen staden till ett industriellt nav. Hitlers önskan om att utradera staden och befolkningen ska ses ur sådant ljus, som ett försök att tränga tillbaka den ryska maktsfären permanent från Östersjön. Området skulle ockuperas och försörja ett Stortyskland, och någon industrialiserad metropol vid Östersjöns östra kust skulle inte tillåtas.
Den tyske befälhavaren, von Leeb, var dock alltför effektiv i sitt arbete, och den tyska ledningens föreställningar om hur enkelt den sovjetiska befolkningen skulle knäckas formade beslut som skulle leda till att operationen misslyckades. Sent i september 1941 var inringningen av staden ett faktum, och man trodde att staden inom kort skulle falla. Delar av von Leebs armégrupp förflyttades till offensiven mot Moskva, och således tappade von Leeb sitt offensiva momentum kring staden. Kvar fanns en styrka som bara lyckades hålla tillbaka Sovjetiska motoffensiver, men som aldrig klarade av att i grunden knäcka försvaret.
Leningradbornas motstånd har därtill blivit legendariskt, om än befläckat av den sociala misär och kannibalism som rådde. Exakt hur många civila som strök med är omtvistat men någonstans mellan 650 000 upp till en miljon människor är rimligt. Helt inneslutna var man inte, och under åren som gick lyckades det politiska styret i Leningrad evakuera runt 1,3 miljoner från staden på vintrarna via sjön Ladoga.
Ur ett historiskt perspektiv fortsätter stadens öde att ställa frågor. Belägringar har genomförts förut, men var det verkligen rimligt att tänka sig att en stad av denna storlek skulle kunna kuvas? Och hur ska man se på befolkningens roll, kontra den Sovjetiska arméns försvar? Än i vår samtid är historieskrivningen fortfarande konfliktfylld, och likt många andra historiska slag har Leningrad blivit en projektionsyta för nya tolkningar för varje generation, och för nya syften och maktanspråk.
Lyssna också på Barbarossa år 1941 – Hitlers fälttåg österut.
Bild: Två sovjetiska soldater, en beväpnad med ett DP-kulspruta, i skyttegravarna på Leningradfronten den 1 september 1941. Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Han kommer från ett enkelt hem i det som en gång kallades Leningrad, nu är han en av världens mäktigaste män. Med oligarkerna i sin hand och kärnvapen i sin arsenal kommer Vladimir Putins år vid makten att lämna sina spår, både i och utanför Ryssland. Men vad kan vi egentligen veta om den ryska presidenten? Vilka omständigheter krävdes för han skulle bli så mäktig? Och går det att säga något om hur historien om Putin kommer att sluta?
Medverkande:
Johanna Melén, Sveriges Radios Moskvakorrespondent
Martin Kragh, biträdande chef för UI:s Centrum för Östeuropastudier och seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet
Redaktör och programledare: Jonas Löfvenberg
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Berättelsen om KGB-spionen som blev president, lovade ordning och stabilitet men nu har startat ett nytt krig.
Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play.
Det är mycket man inte vet om Vladimir Putin, både som president och privatperson.
Redan när han utsågs till Jeltsins premiärminister och kronprins 1999, började arbetet med att bygga upp bilden av Putin som en stabil och stark ledare.
Från den påvra uppväxten i Leningrad (Sankt Petersburg) finns berättelser, många av dem från Putin själv, om hur han började med kampsport och fick svart bälte i judo, hur han slogs mot råttor och andra pojkar på innergården och hur han en dag som tonåring knallade upp på KGB:s antagningskontor och bad om att bli anställd.
Det här är berättelsen om KGB-spionen som blev politiker, chef för FSB, premiärminister och president. Om hårdför politik, stark retorik och om att gå från relativt okänd till paria bland andra världsledare.
I programmet hörs Sveriges Radios Rysslandskorrespondent Johanna Melén, SVT:s utrikesreporter Carl Fridh Kleberg och Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och forskare på Försvarshögskolan.
Ljudklippen är hämtade från Sveriges Radio, CBS, BBC, RT, AP, Sky news.
I vår research har vi bland annat haft nytta av böckerna "Mannen utan ansikte" av Masha Gessen, "Putin direkt" av Natalija Gevorkjan, Natalja Timakova och Andrej Kolesnikov, samt "Mina ryska vänner" av Johanna Melén.
Avsnittet publicerades den 4 mars 2022.
-
2021 fyller Göteborg 400 år. För att fira detta berättar P4 Göteborgs Tommy Johansson en liten historieberättelse varje dag. Häng med på en resa genom Göteborgs historia! I dagens avsnitt: Författaren Eino Hanski var flykting från 1921 till 1945. Hans föräldrar flydde från Finland till Leningrad och efter nazisternas långa belägring av staden under andra världskriget gav sig Eino Hanski söderut ner mot Kaukasus.1945 kom han till Sverige och här fick han en till slut en efterlängtad fristad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Emil fortsätter följetången med hans tågplats och berättar kort om sin pågående flytt.
(03:56) Film: In the Heights, Du och jag (kortfilm), A Bridge too far, Flykten från Leningrad, Abominable, Horizon Line
(28:16) Tv-serier: Rick and Morty, Love Death + Robots, Sommaren med släkten, Katla, The English Game, Dystopia, Loki
(44:00) Spel: Ratchet and Clank: Rift Apart, Legends of Kingdom Rush, Mass Effect: Legendary Edition, Hyrule Warriors: Age of Calamity, Immortals: Fenyx Rising, Sea of Thieves: A Pirate's Life
Här kan ni se kandidaterna till GOTY 2021
Här hittar ni vår lista på årets hittills bästa filmer
Tips eller eventuella frågor får gärna skickas till [email protected]
Instagram gotypodden
Vi vill skänka enorma tack till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder, till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fantastiska musiken.
-
Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.
Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.
I avsnitt 43 av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.
Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.
Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.
Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).
Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941
Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hon var bespottad och dömd av den sovjetiska regimen, men fortsatte stoiskt att i hemlighet skriva sin poesi. Ett vittnesmål om det ryska folkets kamp och lidanden genom revolutioner, världskrig och terror; ett poem utan hjälte. Litteraturväven berättar historien om Anna Achmatova: Sorgen Är Det Mest Pålitliga På Jorden. Följs oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Anna Achmatovas porträtt är tecknat av Irem Babovic.KÄLLOR:[Litteratur]Achmatova, Anna – Dikter, Lind & Co (2008)Achmatova, Anna – Poem utan hjäte och andra dikter, Wahlström & Widstrand (1978)Akhmatova, Anna – My half century, Ardis (1992)Akhmatova, Anna – The complete poems of Anna Akhmatova, Zephyr Press (200)Akhmatova, Anna – The word that causes death’s defeat, Yale University Press (2004)Caws, Ann (red.) – Manifesto: a century of isms, University of nebraska Press (2001)Chukovskaya, Lidiya – Zapiski ob Anne Ahmatovoy: tom 3, Vremia (2013)Figes, Orlando – De som viksade: tystnad och terror i Stalins Sovjet, Historisk Media (2009)Polivanov, Konstantin – Anna Akhmatova and her circle, The University of Arkansas Press (1994)Reeder, Roberta – Anna Akhmatova: Poet & reader, Allison & Busby (1995)Reid, Anna – Belägringen av Leningrad, Norstedts (2012)Service, Robert – Ryska revolutionen 1900-1927, Historisk Media (2013)Tjukovskaja, Lidia – Anteckningar om Anna Achmatova: Första boken 1938-41, Ersatz (2015)[Artiklar]Schueler, Kaj – Sanningen om den mest omstridda nobelpristagaren, Svenska Dagbladet, 5 januari 2016[Film]Aranivitch, Semein – The Anna Akhmatova file (1989) [Nätet]Lurie, Lev – The poet who buried StalinMolotov radiotal 1941Sheremetev Palace
