Liberia Podcasts
-
Häng med ut i världen med Folksagopodden! Fram till jul ger vi oss ut på en resa genom världens sagor. Varje dag innehåller en bokstav, ett land och såklart en saga!
Idag är boksvaten L, landet är Liberia och sagan är Leopardkvinnan, hittad av mig i Fearless Girls, Wise Women & Beloved Sisters, sammanställd av Kathleen Ragan, där anges sagan vara från Liberia
Världsdel: Afrika
Huvudstad: Monrovia
invånare: ca 5 miljoner
-
Utrikeskrönika 9 december 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm fredag,
När jag jobbade som sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset svor jag nästan högt vid de tillfällen det visade sig att ett läkemedel som någon av mina patienter behövde inte fanns på avdelningen. För det innebar en del merjobb, och inte av det roligare slaget.
Först behövde man gå in i läkemedelsautomaten igen, som hade en touchscreen från helvetet. En pekskärm mer eller mindre likgiltig för beröring är ingen humörhöjare för en stressad sjuksköterska på ett kvällspass. Sen, om man kom så långt, kunde man i bästa fall se att läkemedlet i fråga fanns på en annan avdelning på sjukhuset. Nästa steg var att ringa till avdelningen, där en annan stressad sjuksköterska kanske till slut svarade, och be snällt.
Sen gällde det att bevaka rörposten, ett transportsystem som jag alltid tyckte kändes lite science fiction, trots att det förmodligen var det mest analoga av all teknik på sjukhuset, men som jag aldrig blev hundra procent vän med.
Jag påmindes om det här när jag nyligen besökte ett sjukhus i Liberia, i Västafrika. Där fanns inga touchscreens, ingen rörpost och inga läkemedelsautomater. Nej, det hade ni inte, och inte heller jag, väntat mig. Men – och här kommer det som ändå överraskade – det fanns inga läkemedel över huvud taget. Faktum är att det inte heller fanns några patienter, med ett par undantag. ”Invånarna vet att det inte finns några mediciner, så de kommer inte hit”, förklarade en sjuksköterska.
I normalfallet är det inte heller sjukhuset som har läkemedel, förklarade han vidare. Patienterna kommer och får en ordination. Men läkemedlen får de skaffa själva på ett apotek, en bit ifrån sjukhuset. Det gäller även dropp, och materialet som behövs om något ska ges intravenöst, som droppaggregat, sprutor och infarter. Det får patientens anhöriga, på leriga och skumpiga vägar, åka och införskaffa för pengar de förhoppningsvis har.
Men just nu fanns det alltså inget att hämta ens på apoteket.
Sjukhussalarna bestod av rum med tomma sängbottnar med mer eller mindre hela myggnät över sig. För det fanns heller inga madrasser. Och för tillfället fick personalen ingen lön, eftersom det var slut i kassan.
Jag lärde mig mycket i Liberia, men kom nog hem med fler frågor än svar om hur man kan få till fungerande sjukvård i ett av världens tio fattigaste länder. Ett land där varje förutsättning är en utmaning – en väg det går att köra på, en ledning det finns rent vatten i, en ambulans som går att starta.
Jag tror inte att det ger så mycket att jämföra Karolinska universitetssjukhuset med det jag besökte i Liberia, som för övrigt var en enklare klinik på landsbygden och inte så att säga Karolinskas motsvarighet i Monrovia. Jag kunde ändå bara inte låta bli att påminnas om min egen erfarenhet av jakt på läkemedel.
Man kan väl bara konstatera att det, oavsett teknologisk nivå, är mycket som krävs för att sjukvård, av vilket slag som helst, ska fungera.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected] -
Mommi Flemister är född i Lund 1971 och är en av Sveriges mest spektakulära handbollspelare någonsin. Med sitt spelsinne, spänst och snabbhet var han en publikmagnet på LUGI:s hemmamatcher. Och Bortamatcher. Efter att spelarkarriären tar slut flyttar han till Västafrika för att som entreprenör vara med och bygga upp ett ekonomiskt oberoende Liberia. I det här avsnittet av Lunds stolthet pratar vi om mängden föräldrar under uppväxten i Lund, plyometrisk träning, känslan att tävla mot de allra bästa i Bundesliga och hur hans dröm ser ut för Liberias framtid.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Också den som är på flykt har fattat ett medvetet beslut. Gustaf Grapengiesser funderar över hur samhället värderar migranter utifrån skälen för deras uppbrott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En septemberdag byter jag min vanliga existens med bas utanför Simrishamn, mot en helt annan i Nicosia på Cypern. Väl på plats köper jag en motorcykel, en liten enkel maskin från 90-talet med 400 kubik. I fickan har jag mitt pass som låter mig passera över gränsen till den norra ockuperade delen av ön. En hård, men samtidigt överraskande informell gräns, erkänd av den norra sidan men inte av den södra grek-cypriotiska. Den här informella linjen är också en del av EU:s yttre gräns, men på grund av sin tveksamma status är den fortfarande relativt enkel att passera även för den som inte har sina papper iordning.
Att flytta till en främmande plats, att byta ett kulturellt sammanhang mot ett annat, kan försätta en i ett särskilt tillstånd eller känsloläge. Den amerikanske psykoterapeuten Greg Madison kallar det existentiell migration. På svenska skulle den långa titeln på hans studie av fenomenet från 2010 lyda: Hemmahörandets upphörande – oberättade historier om att lämna hemmet och den globala omlokaliseringens psykologi och han intresserar sig alltså för dem av oss som uttrycker något fundamentalt med vårt val av boställe. I kärnan av den existentiella teoribildningen finns vår förmåga att göra val och jag har onekligen både valt och använt min frihet. Men jag, en privilegierad och tillfällig migrant med nyköpt motorcykel, är inte den enda som rör sig över gränsen mellan öns norra och södra sida. Varje dag anländer asylsökande från olika delar av världen. Man ser dem vid ringmuren runt den gamla delen av staden. I gryningen trängs de på vid Oxi-square i hopp om att få något av de daglönejobb som erbjuds av stadiga män i slitna pick-ups.
Jag möter dem också på det center för asylsökande där jag arbetar under min tid på Cypern. Men trots att vi rör oss på samma platser så ingår de inte i Madisons definition av existentiell migration. Anledningen kan tyckas självklar. Den som är flykting ska inte, heter det, ha gjort något aktivt val; för att räknas som flykting måste man ha tvingats till sin förflyttning. Den här synen förenar intressant nog både många som är kritiska till flyktinginvandring och personer som vill se en generösare flyktingpolitik. Den ena sidan strävar efter att identifiera så få av de asylsökande som möjligt som verkliga flyktingar, medan den andra, av humanitära skäl, strävar efter att erkänna en så stor grupp som möjligt som flyktingar. Men rätten till asyl bygger ur bägge gruppernas perspektiv på att den sanna flyktingsituationen inte rymmer några valmöjligheter.
Vår förmåga att göra val och reflektera över våra mått och steg är som sagt grundläggande i det existentiella perspektivet. Det är rent av vad som definierar oss som människor. Valen gör oss till subjekt inför oss själva. Men det är också så att när vi känner igen och erkänner den andres val förstår vi också henne som ett mänskligt subjekt. I situationer när vi inte erkänner, eller ser den andres val, underkänner vi alltså i viss mån dennes mänsklighet. Den här människan omformas till att endast bli en siluett i ett kollektiv, utan historia eller identitet. Någon som liksom bara uppstår vid gränsen som ”nyanländ”.
Den italienske filosofen Giorgio Agamben använder begreppet la nuda vita, det nakna livet för att beskriva hur livet värderas i den här situationen. Det är ett liv som ifall det avslutas saknar tillräckligt värde för att något ska anses ha gått förlorat, likt hur vi vant oss vid att unga kroppar namnlöst sjunker ner i Medelhavets djup. Istället blir flyktingen en abstraktion, ställd utanför rätten till rättigheter. Nakenmänniskorna beskrivs med siffror som en ansiktslös flodvåg med toppar och dalar, de representerar antingen olika former av hot eller räknas till de fördrivna, borttappade och röstlösa.
Personerna jag träffar på Cypern kommer främst från olika länder i Afrika. Unga män från exempelvis Nigeria, Kamerun, Liberia, Guinea och Demokratiska republiken Kongo. Ibland kommer det familjer med småbarn. En del bär med sig akademiska eller medicinska studier i ryggsäcken, andra vet inte att fem är ett lägre tal än tio. En dag kom det in en ung poet till centret och la fram tre av sina böcker framför mig. En av titlarna var Au Banquet de la Modernité, och det stämmer ju, han och jag möts här på denna modernitetens sena bankett. Han har sökt sig till Europa av existentiella och politiska skäl, det finns som han ser det ingen framtid för honom i Kamerun annat än att just finnas till. Han har gjort sitt val, och begett sig hit på en osäker strapats, han har tagit en kalkylerad risk, han har beslutat om sina insatser.
Människorna jag möter här längtar alla efter något, till något, och inte enbart bort från något, de letar efter sin existentiella plats i den här världen. Vi skiljer oss förstås i våra privilegier, men vi befinner oss bägge här som produkter av olika former av beslut. Det kan vara privilegierade val, men det kan också vara val som görs av nödvändighet, inte minst eftersom också drömmar är allvarliga saker.
Det finns ett mer radikalt sätt att se på saken: att det är just hos personer som upplever krig eller politisk förföljelse som frihetspotentialen blir som mest akut. I den akuta situationen tvingas du att välja din väg, ska du stanna eller ska du gå? I ett sådant, akut skede, görs en mängd olika existentiella val som matas av föreställningen om självförverkligande och närs av drömmen att hitta en plats där man kan nå sin fulla potential.
För den som inte ställs inför sådana situationer är det istället lätt att hamna i ett tillstånd av riktningslöshet och tänka att man väl ska bo ”nånstans” eller jobba med ”nånting”. Just personer i mer privilegierade situationer ställs kanske allt för sällan inför de radikala val som existensen egentligen erbjuder. Kanske behöver vi förstå och se att den andre har gjort val för att inse att också vi kan göra det. Madisons begrepp existentiell migration passar in bra här, för det identifierar och hjälper oss att problematisera hur våra självbilder förändras när vi förflyttar oss, när vi migrerar. Men det gäller ju förstås all sådan förflyttning.
Moderniteten har gett oss bilder som gör det möjligt för oss att föreställa oss andra världar och att drömma stort. Även om man saknar dem man lämnat och platserna som går förlorade, vet vi att det är de avgörande valen som gör oss till dem vi är på den nya platsen där vi befinner oss. Flykten är inte längre en fråga om att i ett akut läge byta plats utan också om att i viss mån byta identitet och föreställning om vem man kan bli.
Det är just det här som är poängen, att valet är som mest existentiellt när det är livsavgörande. Att flykten är både ett val och en nödvändighet. Och att migration för individen alltid är en existentiell erfarenhet.
Gustaf Grapengiesser
-
”Det är ett rätt obskyrt krig, du har nog aldrig hört talas om det ...”. I vårt mest obskyra avsnitt hittills så återkommer vi till hipsterkrigen och den här gången till de som utkämpades under 1990-talet. Eller i varje fall två av dem. Nej, vi förstår inte heller hur vi hann med fyra krig i avsnitt fem.
Oavsett vandrar Mattis i väg till mörkrets hjärta och går igenom Liberias och Sierra Leones krig under 1990-talet medan Per ger sig i kast med att beskriva krigen om Nagorno-Karabach. I båda fallen rör det sig om förvirrande konflikter som i praktiken är förmoderna krig i modern tid, så ta med papper och penna.
Dessutom: krigsherrar, stora skägg, otroliga tragedier, rövhattar, ryssar som utkämpar krig mot ryssar, praktarslen, dagen då 50 procent av armeniska flygvapnet förintades av friendly fire, medicinmän från Togo, tungt beväpnade gruvarbetare och mycket mer.
Avsnittet börjar: 3:15
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ebola är ett av världens mest dödliga virus, men utbrotten är oftast begränsade till isolerade platser. Mardrömmen blir verklighet när smittan når större städer i Västafrika år 2014. Svenska läkare är frivilliga i hjälpinsatsen.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
När blödarfebern ebola bryter ut i Liberias huvudstad Monrovia stundar en katastrof. Dödligheten är så hög att majoriteten av de smittade inte överlever. Sjukvården har inte tid eller kapacitet att ta hand om alla som blir sjuka. Skräcken att sjukdomen ska spridas utanför de drabbade områdena växer hos omvärlden.
Medverkandelista:
Olive Melissa Horace, svensk-liberian som var i Liberia under utbrottet.
Stefan Liljegren, katastrofkoordinator.
Bo Niklasson, virusexpert, fd. professor på Smittskyddsinstitutet.
Anders Tegnell, statsepidemiolog.
Adaora Okoli, ebolasmittad läkare i Nigeria.
Johan von Schreeb, katastrofläkare.
Helena Nordenstedt, läkare och frivillig.
Agneta Rosling, änka till Hans Rosling.En dokumentär av: Gustav Asplund / Produktionsbolaget Filt.
Exekutiv producent: Jon Jordås.
År: 2020.
-
Louise är tillbaka och det med bravur - för hon tar sig an Israel-Palestina-konflikten och tror inte på slumpen vare sig det gäller Liberia eller franska kungar.
Tina är lite segare idag, och berättar om vaccin, stryknin och en av gamla Hollywoods stora giganter. -
Först åratal av inbördeskrig. Sedan historiens värsta ebolautbrott. De senaste decenniernas omvälvande händelser har satt djupa spår hos Liberias befolkning, inte minst på den psykiska hälsan. Men det finns hjälp att få – inom ramen för Läkare Utan Gränsers psykiatriska projekt i Monrovia.
-
Vi vill varna för starka skildringar av våld, krig och utsatthet i programmet.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Magda Gads program handlar om hennes arbete som krigskorrespondent och innehåller skildringar av våld, övergrepp och utsatthet. Möten som har fått henne att känna att det som har hänt dem i deras liv – är något.
Ingen ska kunna säga att den inget visste. Det brukar Magda Gad svara när hon får frågor om varför hon jobbar som krigsreporter. Alla vet redan att människor dör i krig. Magda Gad förklarar varför de dör, ifrågasätter makthavare och ställer ansvariga till svars.
Hon möter krigets offer och tänker ibland att hon inte kan berätta om allt elände. Men om samma sak hade hänt i hennes by hemma i Dalarna, och ingen kom och hjälpte; då hade hon velat berätta det för hela världen!
Om Magda GadUtrikesreporter som reser dit andra journalister helst inte reser och stannar under lång tid på plats. Rapporterar nu om IS och kriget i Irak och övriga Mellanöstern för Expressen. Tidigare rapporterat från kriget i Ukraina, getton i Rumänien samt gjort reportage om våldtäkter i Kongo, världens farligaste knarkkarteller i Honduras och ebolaepidemin i Liberia. Startade en insamling för att hjälpa barn hon träffade i Liberia. Var tidigare chefredaktör på en träningstidskrift och personlig tränare.
Har alltid havregryn med sig på sina resor.
Producent: Kerstin Brunnberg
-
LÄKARE. Trots hans frus bestämda ord och dotterns vädjan om att han inte skulle resa, så åkte katastrofläkaren Johan von Schreeb till Sierra Leone för att försöka stoppa ebolautbrottet. I sitt Sommarprat försöker han ge svar på frågan han ställer sig: Hur kunde en feg krake som jag hamna här?
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
I programmet berättar han om provtagningar han gör för att försöka stoppa spridningen av ebola i Sierra Leone, ett återupplivningsförsök av ett par små tvillingar på Haiti och om dagarna efter att en monstertyfon dragit fram över Filipinerna. Men framförallt berättar han om hur han som föddes feg, inte vågade klättra i träd eller hoppa från hopptorn kunde bli den man som startade svenska Läkare Utan Gränser.
Han hyllar också Hans Rosling som var en av nyckelpersonerna i hans liv, och som bidrog till att stoppa Ebolaepidemien: ”Inom några dagar har han lagt allt arbete åt sidan för att mobilisera internationell hjälp. Han bombarderar mig med frågor på SMS ’Har möte med Bill Gates om fem minuter, maila omedelbart vad ni behöver’. Och i konsekvensens namn löper han linan ut när han några veckor senare landar i grannlandet Liberia för att bistå hälsoministern att kartlägga ebolas framfart.”
Om Johan von SchreebKirurg som grundade den svenska sektionen av Läkare Utan Gränser och har skrivit boken Katastrofdoktorn: en berättelse från fältet. Har 25 års erfarenhet som läkare i krisdrabbade områden i världen: runt Mosul, i Sierra Leone under ebolautbrottet, på Haiti efter jordbävningen och i Rwanda efter folkmordet.
Leder Kunskapscentrum för katastrofmedicin vid Karolinska Institutet och är regelbundet bröstkirurg på Södersjukhuset. Utsågs till Årets svensk 2014. Medverkar regelbundet i radioprogrammet Tankar för dagen. Driver konstgalleri, seglar ranka katamaraner och har oanad talang som dj.
Producent: Emelie Rosenqvist
-
Johanna Linder har precis kommit hem från sitt fjärde projekt med Läkare utan gränser. Hon har varit logistikansvarig under uppbyggnaden av deras insats mot Ebolautbrottet i Liberia. Johanna berättar hur vardagen ser ut i en intensiv hjälpinsats som denna, lite om Ebola samt att det är skillnad på logistiken under en hjälpinsats jämfört med frukt- och gröntbranschen (och likheter).
Johanna kan du nå via e-post eller på Twitter.
Är du nyfiken på logistikarbetet inom Läkare utan gränser kan du läsa mer om detta här.
Funderar du på att själv göra en insats (det behövs!) finns information här.
Foto: läkare utan gränser Malin Lager
-
I Biblioteket denna vecka har vi läst romaner som tar upp innebörden av att ha makten och tolkningsföreträdet, som vit i gamla koloniala områden eller som heterosexuell majoritet i mellanöstern. Ön av Lotta Lundberg är en ny roman som bygger på den sanna historien om nuitida kulturkrockar i en pytteliten engelsk koloni som uppstod i samband med myteriet på Bounty. En historia om gränserna för sexuella övergrepp, den vita världens syn på paradiset och nödvändigheten i att finna sin egen sanning, bortom kulturella föreställningar. Anna Jonasson har träffat Marockos förste öppet homosexuella författare Abdellah Taïa och talar om hans självbiografiska roman Ett arabiskt vemod, om att gå vilse på Kairos gator och att återfinna sig själv i andra människor och i andra städer Två kvinnor - en vit lanbrukarhustru och hennes tjänare, eller vän, befinner sig i en laddad gemenskap i romanen Aagat, nu aktuell på svenska. Den afrikaansspråkiga författaren Marlene Van Nierkerk är en av Sydafrikas främsta författare. Tor Billgren berättar hur hennes romaner hänger ihop med boernas historia. Så har vi läst Gunnar Ardelius nya Roman Friheten förde oss hit om ett äktenskap, ungdomlig idealism och svensk arbetsrätt i Liberia. Programledare Jenny Teleman och Jenny Aschenbrenner
