Lotass Podcasts
-
Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.
Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.
Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.
Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.
Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt.
Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.
I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?
”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”
I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.
Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?
Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?
I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.
Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.
Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.
Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion
