Mauro Podcasts
-
En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.”
Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.
När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att ”om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen”.
Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller ”finns jag? vad är ett liv?”
Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka ”om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill”. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.
Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.
Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.
Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.
Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.
Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem …
Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgon
Hon är så himla underbar
Hennes kyl är aldrig tom
Hon tänker alltid på att det är en dag i morgon också
Nä, visst kan man inte se det framför sig?
Men … så upptäckte jag att Mauro – trettio år senare – har skrivit en ny låt om Nelly. Det har – föga förvånande – inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.
Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som ”det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.
En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite ”konstiga” tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.
En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.
Men – som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.
”I’ve been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath”, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.
Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?
Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.
Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!
Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia – ”the girl who wanted be god” – gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.
Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.
The woman is perfected
Her dead
Body wears the smile of accomplishment
Linda Skugge, författare
-
Synthpopbandet Ratatas sista album kom 1989, samtidigt som Europa var i gungning. Världen skulle för alltid komma att förändras.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Författaren Cecilia Hansson berättar om hur "Människor under molnen" med sitt benhårda allvar och gnistrande elektroniska vemod ringade in en tidsanda som präglades både av die Mauer och der Mauro.
Ratata var stilbildande. Elektronikan, de tjusiga kläderna och den blasé Östermalms-coolheten i kombination med de suktande, sentimentala sångerna kändes helt nytt i det svenska landskapet.
Samtidigt hände saker ute i Europa och världen, flera hundra mil bort. Upproren och de fredliga revolutionerna bubblade. Perestrojka, glasnost, den nya öppenheten som om bara några månader skulle förena östra och västra Europa. Människorna under molnen i Östeuropa hade andra planer än att tiga still bakom taggtråd och mur.
-
Ali Esbati - aktuell med boken "Man kan fly en galning men inte ett helt samhälle. 10 år efter Utöya" förklarar allt om Norska valet, partierna och samhällsutvecklingen, Sandro resonerar kring den entreprenöriella statens roll - hur Norge behållt stort statligt ägande och inflytande över oljan. Han pratar också lite om dyra båtar, och Jenny om vad olika saker kostar i Norge och att ingen hört talas om Sandros bror Mauro där.
-
Ali Esbati - aktuell med boken "Man kan fly en galning men inte ett helt samhälle. 10 år efter Utöya" förklarar allt om Norska valet, partierna och samhällsutvecklingen, Sandro resonerar kring den entreprenöriella statens roll - hur Norge behållt stort statligt ägande och inflytande över oljan. Han pratar också lite om dyra båtar, och Jenny om vad olika saker kostar i Norge och att ingen hört talas om Sandros bror Mauro där.
-
Hur kan vi som män resa oss efter motgångar? Följa vår passion när alla runtomkring oss tvivlar? Och framförallt lära oss tänka som en fighter?
Mauro Silva är bland annat kampsportinstruktör, stuntman och entreprenör. I detta avsnitt berättar Mauro först lite om sin uppväxt i Sverige, och utmaningarna som följer med att tillhöra en etnisk minoritet. Därefter talar vi lite om hur han kom in på kampsport, varför män borde lära självförsvar och inte minst om vad du som man bör tänka på i en farlig situation.
Mot slutet talar vi lite mer fritt om alltifrån relationer med kvinnor till livet i Japan och om hur vi som män kan slå oss fria från ursäkter som står i vägen för vår utveckling.
Om du uppskattar vårt arbete och vill bidra till det vi gör, ber vi dig i första hand att dela våra artiklar och podcast i sociala medier som Facebook och Twitter så att fler kan ta del av vad vi har att säga. Om du vill engagera dig som man kan du ansöka om medlemskap i vår Facebook-grupp på Maskulint Utbyte.
Vill du skänka en slant får du gärna Swisha 0730502229 och skriva "Swish till Maskulint" som meddelande.
Skicka gärna ett mejl eller lämna en kommentar om du har synpunkter på vårt arbete, vill bidra med en gästartikel eller bara komma med förslag på en gäst att intervjua eller ett ämne att skriva om som rör personlig utveckling för män.
Noteringar och länkar:
Du kan finna Mauro på www.extrememartialarts.se (sidan håller på och byggas om) Du kan följa hans instagram och kontakta honom på lee_chan och martialarts.m.a
Mer om hans film och stuntjobb: https://www.starnow.co.nz/maurosilva1/
