Missionsförbundet Podcasts
-
Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.
Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha – ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning – lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.
Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: ”Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London – vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.”
Hundra år senare bekräftar morfar gillande: ”Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet”, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig – och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort – lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.
De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.
Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.
I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. ”Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren?” undrar han.
För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.
Kommentarer som ”Förstår jag ej” eller ”Kanske jag missuppfattar” blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.
Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: ”Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls.” Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen – gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad – är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.
Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.
Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.
”Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek”, säger Kierkegaard. ”Nej!” har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: ”den högsta formen”, har morfar skrivit med blyerts, ”är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!”
Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång – ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.
Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ”ska inte vara en talare”, dundrar Kierkegaard, utan en som ”existerar i det han förkunnar”. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand.
Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.
Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.
Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: ”svårigheten är att bli tillräckligt sjuk”. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard … dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: ”kristendomen är främlingskap i denna världen.”
Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet – förlamning, färdtjänst, långvård – så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.
Kristoffer Leandoer, författare
