Orbáns Podcasts
-
Utrikeskrönikan 26 juli.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Budapest, tisdag.
Den europeiska värmen har märkts av överallt, så även här. 41 grader visar min mobil när jag tar upp telefonen för att ladda ner en app som jag ska hyra en cykel genom. Min kollega som ska hjälpa mig tolka ungerskan lovar och svär att det här är det bästa sättet att ta sig runt på – det är ju väldigt mycket trafik i stan just nu. Men när solen gassar på så det nästan känns mer under huden än utanpå, när det börjar trycka i huvudet, undrar jag om det ändå inte hade varit värt lite extra färdtid i utbyte mot luftkonditionering.
För bara några dagar sen stod all trafik över Margaretabron som vi cyklar på stilla. Två-tretusen demonstranter ungefär blockerade vägen för att visa sitt missnöje mot Orbáns regerings nya skattereform, som vissa kritiker menar gör det svårare att driva små företag. På bron här över Donau satte sig vissa ned i protest och blev bortburna av poliser.
Cykelbuden, med sina uniformer i knallblått och ceriserosa och sina takeaway-boxar, blev också en symbol för dessa demonstrationer. De gick ihop och organiserade till och med en av alla protester eftersom deras arbetsgrupp för det mesta ingår i det sätt att skatta på som demonstranterna hade velat ha kvar.Ett cykelbud i synnerhet hamnade på bild i flera tidningar när han skakade hand med ministern för teknologi och industri under en demonstrationskväll. Ministern åt middag i närheten och en politiker från ett av oppositionspartierna tog med sig cykelbudet till restaurangen i fråga för att de skulle prata. Det bestämdes att budet skulle träffa ministern två dagar senare och lämna över en kravlista, som representant för demonstrationsrörelsen i allmänhet och cykelbuden i synnerhet. Bland annat fanns ett krav om att införa de nya skatteändringarna från och med januari istället för om bara några veckor i september.
Jag cyklar på efter min kollega och märker att i den delen av Buda-sidan som vi befinner oss på nu har cykelvägen tagit slut och förvandlats till en trefilig väg där vi nu färdas mellan bilarna. Andra cyklister sicksackar förbi och det känns svettigt både att vara i värmen och att navigera trafiken. När vi kommer fram till vår slutdestination – ett café i första distriktet där vi ska träffa en av demonstranterna – drar jag ändå en lättnadens suck.
Och vad gäller cykelbudet och ministern – sagt och gjort. De träffades över en kopp te i en halvtimme. Efteråt sa budet att de egentligen ”inte kommit fram till någonting”. Och demonstrationerna fortsatte även efter det i Budapest – trots de fyrtio graderna.Dzenet Alisehovic
[email protected] -
När det nynazistiska partiet NDP fick hela två procent av rösterna i valet till förbundsdagen 1965 gick en chockvåg genom stora delar av det tyska samhället. Ett par år senare håller den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ett berömt föredrag på Wiens universitet. Författaren Lars Hermansson har läst föredraget, och letar i den här essän efter likheter och skillnader med dagens högerradikalism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag går in köket där min dotter står och tömmer diskmaskinen, och jag säger, som den stundom docerande far jag är: Vet du vad som är fascismens främsta utmärkande drag?
Anledningen till att jag fått lust att föreläsa just den här dagen är att jag läst klart den tysk-judiske filosofen Theodor Adornos föredrag, som han håller på Wiens universitet 1967.Nej, vad är fascismens främsta, utmärkande drag, säger dottern. Och jag: att ingjuta skräck för framtiden i den stora massan. Men, säger dottern: det är ju också ett utmärkande drag för miljörörelsen. Det ligger något i det. Frågan är: kan ”ett utmärkande drag” vara som en tom form som fylls med innehåll av den som tillämpar den? Fascister lika väl som miljöaktivister.
Nästa utmärkande drag hos högerextremismen är enligt Adorno att propagandan är målet. Det viktigaste är att höras och synas så ofta och mycket som möjligt genom att ständig förfina den masspsykologiska maktapparaten, inte att ha något att förmedla. Tvärtom, ju mindre du har att förmedla desto bättre, eftersom ett tankeinnehåll kan få folk att tänka, och det är, enligt Adorno, fascismens tredje utmärkande drag: att få folk att sluta tänka, att inte bry sig om sakförhållanden och rationella argument, utan helt enkelt tro på den som hörs och syns mest. Samtida exempel på en sådan strategi saknas som bekant inte.
Det där att propagandan är målet påminner en del om Marschall McLuhans idé om att mediet är budskapet – ”The medium is the messege” – som han utvecklar i boken Understanding media från 1964. McLuhan menar i sin ryktbara bok att ett meddelandes innehåll inte har samma djupgående verkan på våra samhällen och medvetanden, som själva det medium genom vilket det uttrycks. I det perspektivet är det ingen större skillnad mellan Hitlers Mein Kampf och t. ex Lina Wolffs senaste roman. Bägge är böcker, tryckta medier, beståndsdelar i det McLuhan i en annan bok benämnde Guthenberg-galaxen.
McLuhans teorier är kanske inte till någon större hjälp om man vill förstå fascismens väsen. Fascismen är ju inget medium. Däremot är det intressant att undersöka huruvida dess idéinnehåll passar bättre eller sämre i det medium som dagens fascismer frodas i: internet. På Berkeley Center for Right Wing Studies gör man just det; sedan 2009 har ett tvärvetenskapligt studium givit upphov till en mängd rapporter och texter om ”cyberfascism” och ”bredbandsterrorism”. Den organisatoriska utspriddhet och nyckfullhet som tycks gälla alla internetbaserade rörelser, från vänster till höger, svär förstås mot den klassiska fascismens vurm för militär disciplin och tydlig beslutsordning, men den tycks inte ha ändrat innehållet i fascismernas minsta gemensamma nämnare, som de tyska sociologerna Holger Marcks och Maik Fielitz i essän Digital Fascism: Challenges for the Open Society in Times of Social Media formulerar så här: ”föreställningen om en hotad gemenskap som behöver återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder.”
Kanske kan man säga att det är radikaliteten i de extraordinära åtgärderna som avgör om en rörelse bör kallas fascistisk eller inte. Att Sverigedemokraterna bygger sin politik kring bilden av en hotad svensk gemenskap är svårt att förneka. Däremot är kanske deras extraordinära åtgärder inte lika radikala som Trumps försök att rasera grunderna för det offentliga samtalet genom införandet av kategorin ”alternativa fakta” och det ständiga tjatet om ”fake news” eller Victor Orbans nedmontering av rättsstaten genom censur och anti-demokratiska ingrepp i rättssystemet. Dessutom kan man förstås hävda att även andra partier i Sveriges riksdag ibland längtar tillbaka till 1974, även om förtecknen då inte handlar om svenskhet. All nostalgi är ju inte fascistisk.
Däremot är all fascism, tror jag, nostalgisk. Det tycks alltid finnas ett mytiskt förflutet då män var män, kvinnor kvinnor, folket stod enat mot fienden och den lilla människans strävsamhet byggde landet – det senare en viktig beståndsdel också i den tillbakablickande delen av socialdemokratin, och kanske i all nationalism. Adorno säger i sitt föredrag att fascismen inte förtjänar beteckningen ideologi, eftersom den är för irrationell och ointresserad av andra frågor än att erövra och behålla den politiska makten. Den har ingen teoretisk överbyggnad värd namnet. Kan så vara, men visst finns det en del välkända innehållsliga drag som förenar Trumps, Putins och Orbans rörelser med historiens fascismer, som till exempel nationalism, misogyni, rasism, förakt för svaghet, allt inbäddat i den där idén om en hotad gemenskap som måste ”återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder”.
Men hur var det med den där tomma formen som kan fyllas med innehåll av såväl fascistisk som miljöaktivist art? Är jag och min dotter helt fel ute om vi antyder att Fridays for future till exempel delar ”utmärkande drag” med fascismen? Vad är ens ett utmärkande drag? Adorno går inte närmare in på saken i sitt föredrag, men låt säga att ett utmärkande drag inte kan vara något man delar med nästan alla. För en individ kan det till exempel inte vara att ha armar och ben, för en politisk rörelse kan det inte vara att vilja förändra samhället. Men att skrämma folk till lydnad är hyfsat specifikt, och borde kunna kvala in under beteckningen. Man kan hävda att miljörörelsen inte alls vill skrämma utan bara informera. Det kan å andra sidan en fascist också hävda. Om informationen är skrämmande så är den det. Vad det kokar ned till är alltså vad du som politisk varelse finner mest skrämmande: mänsklighetens undergång eller nationens.
Men mer oroande än de strukturella likheterna mellan miljörörelsens skrämselpropaganda och fascismens, är det Adorno urskiljer som fascismens enda egentliga tanke: att till varje pris erövra och behålla makten. Där riskerar hela den representativa demokratin av idag att framstå som fascistisk genom dess ständiga oheliga allianser och kovändningar från helvetet. Adorno varnade redan 1967 för en disproportion mellan rationella makttekniker och irrationell eller frånvarande ideologi. Han säger: ”Jag tror att just denna kombination av rationella medel och irrationella syften motsvarar en tendens hos hela civilisationen, som ju till stora delar går ut på perfektion hos teknik och medel, allt under det att samhällets hela syfte lämnas därhän.”
Just där, i frånvaron av ett genomtänkt syfte med samhällsbygget, frodas, tror jag, fascismen.
Lars Hermansson
