Our Aesthetic Categories Podcasts
-
Har vi förlorat förmågan att uppleva de där storslagna sinnesrörelserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad söker vi efter istället? Det funderar Dan Jönsson på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet ”Double Rainbow”, en kort filmsnutt där en ung amerikan fullkomligt bryter samman inför anblicken av en… ja en dubbel regnbåge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, först med andlös bävan, men rätt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt på en gång medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka över regnbågen där den reser sig över en oansenlig bergknalle. Filmen fick på kort tid mer än tjugo miljoner visningar och är fortfarande ett av de mest populära internetklippen genom tiderna.Man får tänka sig att det som Vasquez ville förmedla i sin lilla film var ett möte med det som romantikerna på artonhundratalet kallade ”det sublima” – alltså en skönhetsupplevelse så genomgripande att den framstår som överjordisk, ominös, till och med skrämmande. ”Vad betyder det här?” – ”What does this mean?” – var mycket riktigt också det enda begripliga han lyckades få ur sig under sina tre minuters världsberömmelse. Men istället för den stilla andakt som man traditionellt väntar sig av den här sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som löjeväckande. Kanske var det något i kontrasten mellan hans överspända utbrott och det småtrista panorerandet över den på skärmen rätt prosaiska regnbågen som gjorde det; kanske var det också något i själva tekniken, det digitala mediet som sådant, som fick hans säkert uppriktiga hänförelse att verka både tvivelaktig och skrattretande.
Vad betyder det, i så fall? Skulle vi kanske avfärda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de dök upp idag? Ta till exempel den berömda, potentiellt löjliga scenen i Goethes ”Werther”, ett av den romantiska litteraturens portalverk, där Lotte faller i vanmakt inför anblicken av ett åskväder. Har vi numera tappat förmågan att se den sortens högspända skönhetsrus som trovärdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och särskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur så genompyrd av en kommersiell estetik att de där absoluta idealen har trängts undan. Gårdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har fått ersättas av mindre. Alltså: där våra romantiska förfäder strävade mot det sköna, det rätta och det sanna – som Tegnér skaldade i ”Det eviga” – får deras senkapitalistiska ätteläggar nöja sig med att söka det gulliga, det knasiga och det intressanta.
I sin bok ”Our Aesthetic Categories” från 2012 gör Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som pågått de senaste par hundra åren i den västerländska kulturen. När estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar på upplysningens brott med de religiösa dogmerna. Estetiken – och särskilt en kategori som just ”det sublima” – blev helt enkelt den kulturella behållare där sakrala föreställningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade så den moderna kapitalismen ut sin varuestetik över världen, och sakta men säkert har den trängt in i snart sagt varje skrymsle av vår vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt från jeans till gener – ”from jeans to genes”, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade värld trängs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, förklarar Ngai.
Och med det upphör också ett absolut begrepp som skönhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspråksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir istället gulligheten. Ngai spårar den mer än hundra år tillbaka, i sådant som jugendkonstens ornamentglädje men framför allt i den modernistiska poesins nyväckta intresse för intima detaljer och vardagsföreteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran mänsklig, men också ömkansvärd; den väcker så att säga inte bara vårt habegär utan vår beskyddarinstinkt, vädjar till oss som ett värnlöst barn om att bli omhändertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms också en vilande aggressivitet som i förlängningen föder fantasier om ett möjligt, hotande uppror från gullighetens sida. Något som kommer till uttryck i populärkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.
I en sorts motsats till det gulliga står det knasiga, som gör missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad från gulligheten skapar knasigheten inte närhet utan distans till sitt objekt. Där gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, istället om arbete – närmare bestämt om de förändringar i yrkesidentiteten som har satt sin prägel på västvärlden under efterkrigstiden. I allt från knäppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de lätt ångestladdade kraven på den moderne löntagaren att när som helst vara beredd att iföra sig vilken roll som helst – och då i värsta fall avslöjas som en inkompetent amatör. I knasigheten får vår tids osäkra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot vårt behov att känna lite avstånd till de prekära kraven, då och då lätta på det sociala trycket i ett befriat skratt.
Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftfält hittar vi alltså det intressanta. Det intressanta uppmärksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var först med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och värdera skillnader, en basfärdighet i det moderna konsumtionssamhället. Idén om det intressanta färgar hela vår kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med förebild i Marcel Duchamps berömda pissoar är en genre som helt går ut på att välja ur verklighetens flöden av föremål och företeelser. Konstnären blir här, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts ”modellkonsument” som med sina installationer både idealiserar och lägger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.
Låter det här som en väl futtig bild av vår samtida kultur? Kanske det – själv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde utökas med ännu en kategori: det äkta. Ju mer jag fördjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer får jag känslan att den någonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum – som jag tror får sitt starkaste uttryck i vår tids kulturella verklighetskomplex. Konsten är numera, tycks det mig, inte sig själv nog; dess gestaltningar inte riktigt trovärdiga om de inte i någon mening, som det heter, baseras på en sann historia. Ur allt från reality-tv till gangsterrap, från dramadokumentärer till autofiktiva romaner strålar detta löfte om autenticitet, ett möjligen illusoriskt hopp om någon sorts fast mark under fötterna som väl, om den nu finns, i sina anspråk inte skiljer sig så mycket från de där absoluta värdena Tegnér skaldade om i ”Det eviga”.
Dan Jönsson, författare och essäist
