Rilke Podcasts
-
För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen 1996 Nordiska Rådets Musikpris.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Möt danske tonsättaren Bent Sørensen år 1996.
-Min musik är sprungen ur nutiden och skulle inte ha kunnat fungera i någon annan tid, säger han.
Då Sørensen av Aarhus Symfoniorkester blev ombedd att skriva en konsert för ett soloinstrument visste han genast att det skulle bli en violinkonsert. I sitt föräldrahem hörde han Schönbergs Violinkonsert innan han stiftade bekantskap med en endaste symfoni av Beethoven, t ex. Därför blev denna violinkonsert för honom en slags drömaktig spegel tillbaka till hans barndom och har fått en klassiskt romantisk form med en långsam, pluralistisk första sats och så två mer rytmiska satser där den sista är den dansande satsen. Sørensen beskriver det som att violinkonserten har fått en slags romantisk slöja, men även uttrycker en beslöjad romantik.
För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen Nordiska Rådets Musikpris.
Den långa första satsen anknyter allra mest till titeln, d v s döende trädgårdar. Violinen ligger som en melodisk tråd över hela orkestern som avspeglar skuggorna och förfallet under violinstämman.
Den sista satsen kallas en Estampida, en dansande sats. Den bygger på många olika folkmusikaliska ingredienser som har lagts ovanpå varann som ett filter med olika rytmer. En sats inspirerad av fladdermössens jakt av varandra under himlen en sommarkväll.
Så här skrev Bent Sørensen om sitt stycke Sterbende Gärten 1997:
Min violinkonsert heter Sterbende Gärten. Jag åkte till ett ställe i Danmark där det fanns den här igenvuxna trädgården, och det gjorde mig på ett väldigt speciellt humör. Jag tänkte på var en viss mening i en dikt av Herman Hesse, där det finns en rad Sterbende Garten ... (döende, förfallen trädgård). Den har en tysk titel, även om min tyska inte är flytande. En annan inspiration för verket är italienska fresker från 1400-talet. Det som är speciellt intressant för mig är att bilden man ser när man går för att titta på fresker i en katedral i Florens eller Rom, är en mycket gammal bild som har förfallit. Så det blir mer och mer en bild av vår tid, och det är därför väldigt nytt. Sättet som kultur blir natur på grund av tiden har varit en inspiration för alla mina verk. Det viktiga med strukturen är att den alltid är på gränsen till att vara tonal. Min musik handlar alltid om att vara på kanten av något man hört förut, men man har faktiskt aldrig hört det ändå. Formen på stycket är typ klassisk. Musiken håller sig mest i det högre registret. Det finns inga ackord i stycket. Allt som spelas i orkestern är ett slags eko av violinstämman. Det är mitt mest romantiska och klassiska verk på ett sätt. Men detta är för mig en sorts dröm; det finns inga citat. Stycket börjar med en kadens som är på gränsen till tystnad. Jag bor på landet, och jag gillar att jobba på natten, när det är helt tyst. De enda ljuden kommer från fåglarna, som signalerar gryningens brytning genom till synes slumpmässiga utbrott. Det finns många ögonblick där jag försöker skapa ett slags distans genom att många instrument spelar pianissimo staccato-noter. Den här sortens pointillistiska drag, som jag har blivit känd för, är som Georges Seurats målningar, där man måste stå på avstånd för att se hela bilden. Efter att ha skrivit första satsen åkte jag till Venedig med tanken att skriva en romans för den långsamma andra satsen. Det första jag kom att tänka på var Barcarolle. Jag bestämde mig för att skriva en sorts slow-motion Barcarolle. Min musik är byggd på terser. Det som särskilt intresserar mig med detta är utforskningen av tonala tvetydigheter. Kanske är detta anledningen till att det inte finns några basgångar, för att understryka dessa tvetydigheter. Sista satsen är väldigt snabb och danslik. För många år sedan i Amsterdam hörde jag en gatumusikant spela sin fiol extremt snabbt. Här har jag försökt återskapa denna typ av folkmusik, med dess hetsiga sound.
- Bent Sørensen 06-07-97Vi hör även utdrag ur:
Bent Sørensens verk Angel's Music med Ardittikvartetten. Han skrev det i Rom, inspirerad av alla de spelande änglar som finns i barockkyrkorna i staden. Bent Sørensen blir ofta inspirerad av andra konstformer än musik. Det kan vara en bild, en titel, ett namn eller ett ord som fascinerar honom. Selma Lagerlöf, Emily Dickenson, Shakespeare, Rilke, Donne och den danske poeten Michael Strunge är några av författarna vars verk har gett Bent Sørensen impulser till att komponera musik. Men krackelerade kalkmålningar fascinerar honom mer än t e x mästerverk av Rubens och Titzian.
Bent Sørensens solostycke för klarinett The Songs of the Decaying Garden - Den ruttnande trädgårdens sånger.
Sørensens The Bells of Vineta för trombonsolo. Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa, om staden som sjunker i vattnet med ringande kyrkklockor och endast återkommer vart hundrade år, inspirerade Bent Sørensen till The Bells of Vineta.
Bent Sørensen har komponerat mer än 140 musikverk i alla genrer, bl a operan Under himlen. Sin andra pianokonsert La Mattina, skrev han 2009 till Leif Ove Andsnes. 2013-14 komponerade Bent Sørensen trilogin Papillons, dedicerad till konsertpianisten Katrine Gislinge. Han har under åren skrivit flera verk till henne. Bl a12 Nocturner för piano och den tredje pianokonserten som han komponerade under coronapandemin 2021. Titeln är La sera estatica - Den extatiska aftonen (2021).
2018 vann Bent Sørensen ett av världens främsta musikpriser, Grawemeyer Award, för sin Concerto i fem satser L’isola della Città (Ön i staden).
Lyssna även på tonsättaren Bent Sørensen och konsertpianisten Katrine Gislinge i det nyare radioprogrammet Danska konstmusikens kungapar som publicerades i Tollans musikaliska den 28 juni 2022.
-
Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat.
Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system – skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp.
Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå.
De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat” som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv.
Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete.
Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på –oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren.
Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död.
Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade”.
Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats.
Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt.
Pontus Kyander
