Suez Podcasts
-
Året 2021 bjöd på stormning av kongressen i USA, jättefartyg på grund i Suez, kriminella lurade av FBI-app, regeringskris och svenska medaljer i OS. Hör Ekots Håkan Widman om året som gick.
-
Gustava von Platen
INGRID KÅGEDAL
2020-01-07
Gustava von Platen är först ut i Budbärarens nya artikelserie om kvinnliga missionsprofiler genom EFS historia.
Gustava döljs ofta bakom formuleringen: Bengt Peter Lundahls första hustru, när hon omnämns i missionsskildringar som berättar om pionjärtiden i Eritrea. Gustava föddes 1839 i Ängelholm. Hon började skolgången i Cecilia Fryxells nystartade skola i Helsingborg och fortsatte sedan även att studera vid hennes lärarinneseminarium i Carlslund utanför Västerås. Under tiden på seminariet kom Gustava i kontakt med kristen tro.
Gustava Lundahl (von Platen) född 1 juli 1839.
Flickskolan i Massaua.
»Det var där jag lärde känna Herren, ty i mitt hem var han en okänd Gud…«, skriver Gustava i ett brev.
Som nyutexaminerad arbetade hon som privatlärare för sin farbrors yngsta dotter och ytterligare en flicka vars bror var Bengt Peter Lundahl. Tycke uppstod mellan honom och Gustava, men eftersom Lundahl gick på Johannelund för att bli missionär, så måste deras förlovning först godkännas av missionsinstitutets styrelse.
Tre missionärskandidater var redan utsedda att skickas ut till »Ostafrika« hösten 1869. Den 16 november avreste Gustava tillsammans med dem. Hon skrev dagbok och det går därför att följa dem på deras färd med tåg genom Europa och med båt till Alexandria och Suakin. Gustava hade fina språkkunskaper och fick god kontakt med andra resenärer och kunde förmedla både nyheter och goda råd till bröderna, förutom att hon höll modet uppe när de ibland drabbades av missmod.
I Eritreas högland väntade fem missionärer, en av dem var Lundahl. Alla var de medtagna efter en lång och påfrestande flykt från Kunama. Men innan de tre resenärerna nådde fram, väntade först två långa strapatsrika färder med kamel genom öknen. Gustava beskriver livfullt, med humor och med gott humör alla vedermödor. Väl framme fick Gustava dela bostad med de sju övriga missionärerna, flera av dem sjuka. De fick bo i ett stenhus, avdelat i två rum. Huset var till hälften nedsänkt i marken och taket läckte.
Allt hade blivit helt annorlunda än Gustava tänkt sig.
Snart fick de uppleva det slags oroligheter som med jämna mellanrum drabbade byarna. När invånarna inte hade betalat skatt, kom skattehövdingen med sin här. Byn skövlades och kvinnor och barn måste fly.
Resenärerna hade anlänt 26 juli 1870, och redan nästa dag fick Gustava ta hand om hela hushållet. I mitten av augusti insjuknade hon i feber och blev snart allt sämre och fick feberyrsel och hallucinationer. En månad efter ankomsten firades ändå bröllop mellan henne och Lundahl fastän båda var sjuka.
I början av december reste Lundahls ner till Massaua. Gustava hoppades att de skulle få stanna där för att starta en skola. De skickade en förfrågan till Sverige, och började genast undervisa två av sina tjänare. Den ene, Nesib, var den som efter sitt dop kom att få namnet Onesimus.
I vardagen hade de stor hjälp av Abu Bekr, tolken som förutom arabiska och amhariska också talade franska. Inte minst viktig var han för Gustava, som då kunde göra sig förstådd hos tjänarna.
Skolans första elever var slavbarn, som lämnats till missionen av myndigheterna. Så småningom fick Lundahls även ta hand om abessinska barn som kommit ner från svälten i höglandet. Det blev ingen enkel uppgift att få dessa elever med olika bakgrund att fungera tillsammans.
Gustava skötte skolhushållet och delade ansvaret för skolbarnens uppfostran och utbildning med Lundahl, som huvudsakligen hade hand om elevernas utbildning i vad Bibeln säger om kristen tro. Efter en tid blev Lundahl alltför svag för att arbeta eller studera amhariska. Gustava och en nyanställd abessinsk lärare fick dela upp hans lektioner mellan sig. Det var viktigt att lära alla barnen läsa, så att de på egen hand skulle kunna se vad som stod i Bibeln. En del av dagen använde Gustava annars till att sy och laga kläder, och hon lärde både pojkar och flickor att sy. Hon fick särskilt ansvar för en liten abessinsk flicka, som snabbt lärde sig både amhariska och tigrinja och snart även förstod svenska. Hon kom senare att gifta sig med Onesimus.
I december 1872 reste den gravida Gustava mot Alexandria för att nedkomsten skulle ske där. Hon hann bara till Suez innan hon fick förlösas i ett tält efter att ha tvingats avbryta karantänvistelsen ombord på båten. Barnet, en pojke, dog efter ett par timmar och tre dagar senare slutade även Gustava sina dagar den 30 december 1872.
Gustava hade alltid varit angelägen om att det även skulle byggas en flickskola. Denna önskan blev hennes testamente. I januari 1876 antogs den första flickan
till skolan.(Utdrag ur Gustavas livshistoria)
Under 2019 utkom Ingrid Kågedals bok
om Gustava på Budbäraren/EFS läser.
