Therése Eriksson Podcasts
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
-
Vad innebär det att läsa en översättning - och att översätta den? Det är inte bara att översätta ord från det ena språket till det andra, hänsyn behöver också tas till kulturerna som verket översätts mellan. Vilka normer finns?
Översättaren har en komplicerad uppgift när en språklig, kulturell, social och tidskänslig kod ska knäckas, dessutom med en känsla för att bevara originalet. Hör Lars Liljegren som har studerat verk av Strindberg som översatts till engelska. Engelskspråkiga får möta en helt annan Strindberg än den frispråkiga författare som svenskspråkiga känner.
Fakultet Essä - en podcast från Linköpings universitet där forskare läser sina egna texter och du får veta mer om ämnen direkt från personer som undersökt dem. Det är nära, trovärdigt, intressant och ett enkelt sätt att ta del av forskningstexter – var och när du vill.
Inläsning: Lars Liljegren, lektor i engelska vid avdelningen för språk, kultur och interaktion vid Linköpings universitet.
Programledare: Annelie NorbergProducent, klipp, mix och textbearbetning: Therese ErikssonProjektledare: Jenny Ahlgren
Signaturmusik: Funkysuspense av BensoundMusik i avsnittet: Epidemic Sound
-
Fler podcasts från Linköpings universitet hittar du på https://liu.se/podcast
-
Maire Curie och hennes man Pierre Curie upptäckte två nya grundämnen, polonium och radium. De tog också fram en metod för att kunna utvinna radium, en metod som de valde att inte ta patent på. Det här bidrog till bilden av namnet Curie som symbol för att kunskap ska vara öppen och delas.
I början av 1920-talet var Maire Curie en världskändis. Tillsammans med Albert Einstein stod hon i en särställning som vetenskapscelebritet. Hon uppskattade inte alltid kändisskapet men förstod mycket väl värdet av sitt namn. Mot slutet av sitt liv förvaltade och kontrollerade hon därför namnet Curie som ett slags varumärke, som ett namn som behövde skyddas, just för att behålla det värde som namnet representerade.
Fakultet Essä - en podcast från Linköpings universitet där forskare läser sina egna texter och du får veta mer om ämnen direkt från personer som undersökt dem. Det är nära, trovärdigt, intressant och ett enkelt sätt att ta del av forskningstexter – var och när du vill.
Inläsning: Eva Hemmungs Wirtén, professor vid avdelningen för Kultur, samhälle, form och medier vid Linköpings universitet.
Programledare: Annelie NorbergProducent, klipp, mix och textbearbetning: Therese ErikssonProjektledare: Jenny Ahlgren
Signaturmusik: Funkysuspense av BensoundMusik i avsnittet: Epidemic Sound
-
Fler podcasts från Linköpings universitet hittar du på https://liu.se/podcast
-
Genom en adoptionsåterresa får barnet chansen att uppleva sitt ursprung innan vuxen ålder. Men det finns en spänning i att som föräldrar erbjuda barnet en adoptionsåterresa och samtidigt lyssna in vad barnet vill och behöver. Har barnet något utbyte av resan alls, eller ska man vänta med det resurskrävande projektet? Risken med att inte göra resan är att det kan bli svårt för barnet senare i livet, men risken finns också att barnet inte klarar av det känslomässigt.
Johanna Annerbäck har intervjuat tio familjer som valt att göra en återresa medan barnen är små.
Fakultet Essä - en podcast från Linköpings universitet där forskare läser sina egna texter och du får veta mer om ämnen direkt från personer som undersökt dem. Det är nära, trovärdigt, intressant och ett enkelt sätt att ta del av forskningstexter – var och när du vill.
Inläsning: Johanna Annerbäck, biträdande universitetslektor vid institutionen för Tema Barn vid Linköpings universitet. Johanna har tidigare medverkat i Temapodden - också en podcast från Linköpings universitet.
Programledare: Annelie NorbergProducent, klipp, mix och textbearbetning: Therese ErikssonProjektledare: Jenny Ahlgren
Signaturmusik: Funkysuspense av BensoundMusik i avsnittet: Epidemic Sound
-
Fler podcasts från Linköpings universitet hittar du på https://liu.se/podcast
-
Coronapandemin har förändrat hur många av oss arbetar och även hur vi ser på arbetsplatsen. Varför åka till jobbet om vi kan stanna hemma med lite mer frihet, lite mer flexibilitet, men med fler digitala inslag och kanske lite fler arbetsgrejor på köksbordet?
När vi nu lärt oss nya digitala verktyg och upptäckt att saker fungerar, men också upptäckt för- och nackdelar, kan vi behöva fundera över vad vi egentligen vill med det digitala. Vilka gränser mellan arbete och fritid kan vi behöva sätta och vilka kan vi kanske sudda ut?
Fakultet Essä - en podcast från Linköpings universitet där forskare läser sina egna texter och du får veta mer om ämnen direkt från personer som undersökt dem. Det är nära, trovärdigt, intressant och ett enkelt sätt att ta del av forskningstexter – var och när du vill.
Inläsning: Ulf Melin, professor i informatik vid avdelningen för informationssystem och digitalisering vid Linköpings universitet.
Programledare: Annelie NorbergProducent, klipp, mix och textbearbetning: Therese ErikssonProjektledare: Jenny Ahlgren
Signaturmusik: Funkysuspense av BensoundMusik i avsnittet: Epidemic Sound
-
Fler podcasts från Linköpings universitet hittar du på https://liu.se/podcast
-
Åsikterna kring vad som är en innovation går isär, men i stora drag handlar det om någonting nytt som förbättrar ett område, en slags problemlösning. Kanske behöver det inte vara så storslaget alla gånger? Om vi lär oss någonting nytt kan det hända att vi får syn på både problem och lösningar som vi inte sett innan - då kanske kan vi lära oss att bli mer innovativa?
Fakultet Essä - en podcast från Linköpings universitet där forskare läser sina egna texter och du får veta mer om ämnen direkt från personer som undersökt dem. Det är nära, trovärdigt, intressant och ett enkelt sätt att ta del av forskningstexter – var och när du vill.
Inläsning: Anna Fogelberg Eriksson, universitetslektor och docent i pedagogik vid avdelningen för pedagogik och sociologi vid Linköpings universitet.
Programledare: Annelie NorbergProducent, klipp, mix och textbearbetning: Therese ErikssonProjektledare: Jenny Ahlgren
Signaturmusik: Funkysuspense av BensoundMusik i avsnittet: Epidemic Sound
-
Fler podcasts från Linköpings universitet hittar du på https://liu.se/podcast
-
Kan man lära sig bli mer innovativ? Hur hanterar vi gränser mellan arbete och fritid – och vad vill vi med det digitala? Om barnfamiljers adoptionsåterresor och hur de kanske inte bara handlar om barnets ursprung.
Marie Curie, forskaren som valde att inte patentera radium och namnet Curie som en symbol för delad kunskap, men som hon ändå upplevde behövde skyddas. Och så om översättarens komplicerade arbete när en språklig, kulturell, social och tidskänslig kod ska knäckas.
Första avsnittet av säsong två släpps lördagen 2 april - missa inte det!
Programledare: Annelie NorbergProducent, klipp och mix: Therese ErikssonProjektledare: Jenny Ahlgren
-
Jag ramlar ihop i min brors knä. Jag liksom klättar upp på honom och mumlar inte igen , inte igen.
Om Therése Eriksson:Therése Eriksson är grundare av och utvecklingschef på barnrättsorganisationen Maskrosbarn. Maskrosbarn har funnits sedan 2005 och arbetar med att stödja ungdomar som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk samt för fram barns perspektiv till myndigheter och beslutsfattare.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
Det är inte mina minnen som nu får mig att bli ledsen och känna att det kryper i kroppen, det är snarare allt som jag faktiskt inte minns.
Om Therése Eriksson:Therése Eriksson är grundare av och utvecklingschef på barnrättsorganisationen Maskrosbarn. Maskrosbarn har funnits sedan 2005 och arbetar med att stödja ungdomar som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk samt för fram barns perspektiv till myndigheter och beslutsfattare.Producent: Mette Göthberg [email protected]
