Wahlström Podcasts
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
-
Det är tjejradio med Margret Atladottir och Emma Molin när Christopher Garplind är på annat uppdrag! Vi får höra värsta dumpningarna, att dumpa Julia Roberts via fax och kändisdrama mellan Madonna och Cardi B. Jonas Strandberg, komiker OCH Swiftie snackar Taylor Swifts nya släpp! Londonkorren Stephanie Zakrisson lär känna Liz Truss efterträdare Rishi Sunak! Skansen-Jonas Wahlström om Sir Vää..menar Houdini och kändisjournalisten Michelle Hallström kommer hit som konstvetare!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Margret Atladottir och Emma Molin.
-
I det nya avsnittet av Hockeypodden från Svenska Ishockeyförbundet resonerar Anders Lundberg och Anders Wahlström om begreppet tävla.
Att tävla är något grundläggande i all idrott. I ishockey gäller det att göra fler mål än motståndaren, och där kommer tävlingsmomentet in.
– Det finns utmaningar kring tävling i barn- och ungdomsidrotten, säger Anders Wahlström, som är utvecklingschef på Svenska Ishockeyförbundet. Det kan finnas individer som väljer kortsiktiga resultat framför långsiktig utveckling, och där kan man gå vilse.
En tränare kan använda olika verktyg för att få sitt lag att vinna. Det är en självklarhet att det sker på elitnivå, men det blir problematiskt när det kryper ner i åldrarna.
– Spelarnas uppdrag är alltid att vinna matchen, men som tränare för barn ska man inte försöka manipulera resultatet genom att till exempel toppa laget, däremot ska man coacha och utbilda barnen och se matchen som ett lärtillfälle, säger Anders Lundberg.
Vad gör idrottande kul?
En bra spelarutvecklingsmiljö håller hög kvalitet och ger spelarna möjlighet att bli sitt bästa jag, menar Wahlström. För att bli bäst måste man fortsätta och det förutsätter en miljö där spelarna trivs.
– Hög kvalitet på spelarutbildningen gör idrottandet roligt för spelaren, säger Wahlström.
Och vad som specifikt gör idrottande kul finns det aktuell forskning på. Svenska Ishockeyförbundet har haft besök av forskaren Amanda Visek från George Washington University, som via frågestudier har tagit fram 84 faktorer som gör idrottande roligt.
– Den viktigaste ingrediensen är att spelaren ska få göra sitt bästa, och däri ligger att spelaren ska få kämpa, tävla och ta ut sig, berättar Wahlström.
Mer om Viseks forskning och om begreppet tävla hör du i Hockeypodden.
-
Dagens gäst är Tidaholmaren Per Wahlström. Vi snackar skoltid, uppväxt. Sen hade han 70 fåglar i sitt sovrum. Sen blir det självklart snack om hans stora intresse för traktorer. Det blir även prat om musikkåren och hans nuvarande jobb på museet i Tidaholm. Per tipsar även om hur man kan slippa äta fisk i skolan.
-
Svenska succéförfattaren i Bryssel
Malin Persson Giolito är bästsäljande författare till den hyllade romanen “Störst av allt”, som även blivit en framgångsrik Netflix-serie, till och med den första svenska originalserien på plattformen.
Hur går det egentligen till för henne att författa böcker? Och vad tycker Malin om SWEA?
Vi samtalar om “Störst av allt”, och processen med att skriva som Malin beskriver som både svår men även euforisk men samtidigt utdragen med otaliga omskrivningar. Malins böcker innehåller även samhällskritik och på frågan om vad hon skulle göra om hon blev statsminister i Sverige får vi klara och spännande besked. Och om SWEA säger hon bara goda ord.
Malin har tidigare arbetat som jurist, både i Sverige och på EU-kommissionen i Bryssel, där hon fortfarande bor med sin familj. På fritiden ägnar hon sig gärna åt matlagning och socialt umgänge runt god mat.
Den nya boken, som kommer publiceras 20 februari, 2022, utspelar sig även den i Sverige runt ett brott.
Malins bok-rekommendationer:
Caitlin Moran: More than a Woman
Åsa Larsson: Fädernas missgärningar
Liza Marklund: Polcirkeln
Niklas Natt och Dag: 1795
Malin skriver i Aftonbladet och Dagens Nyheter
Följ Malin I Sociala Medier
Facebook
Instagram
Malin hos Wahlström och Widstrand
Malin hos Ahlander Agency
Trailer till Netflix-serien: Störst av allt/Quicksand
