förlag Podcasts
-
"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har ”förstört en generation”.
Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.
Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ”ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull.” Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående.
"De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv"En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken ”Understanding media”. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga ”är en ensam och icke-placerad generation”.
Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.
Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att ”utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig”. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer.
"Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I ”Gösta Berlings saga” skriver hon om ”själviakttagelsens ande”, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: ”Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.”
”Gösta Berlings saga” utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i ”Gösta Berlings saga” att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, ”då hade hon för första gången glömt sig själv”. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon ”för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.”
Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner ”förstört en generation” kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.
De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för ”mindfulness” kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att ”vara i nuet”, men samtidigt handlar ”mindfulness” om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och ”mindfulness” vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva.
Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.
Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.
Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.
Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.
Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.
David Malm, doktorand i idéhistoria
Litteratur
Jean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).
Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.
-
Att bli frisk från en ätstörning är sällan enkelt. Tillfrisknandet är en process, och bakslag är vanligt. I Anna Ehns dagboksroman Ormen i mig får vi följa 20-åriga Majken som är friskförklarad - men som fortfarande brottas med ätstörda tankar och beteenden, och söker en identitet som frisk. I avsnittet pratar Anna med kulturjournalisten Lena Köster om hur det var att skildra just den här perioden i Majkens liv. Romanen riktar sig till unga vuxna och vuxna, och är utgiven på Juniperus förlag.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hur blev det så att omsorgen från föräldrar lett till stillasittande, övervikt och brist på grit (ungeför driv, karaktärsstyrka, jävlar anamma) hos våra barn?
Malin Bergström, barnhälsovårdspsykolog, möter Sandra Dahlén, författare till boken Frigående barn - en föräldrarbok om det ökade stillasittandet.
De samtalar bland annat om varför det är så viktigt att barn får klara sig själva ibland - och om begreppet "djup lek".
Sandra Dahléns länktips:
Civilförsvarsförbundet: "Hitta Vilse - vad gör du om ditt barn gått vilse?" (https://www.civil.se/kurser/hitta-vilse/)
"Civilförsvarsförbundet har tagit fram ett material som heter Hitta vilse. De ger också kurser runt om i landet för barn, föräldrar och andra närstående i ämnet. "
Free-Range Kids (https://www.freerangekids.com)
"Sprunget ur en situation som journalisten Lenore Skenazy skrev om i The New York Sun 2008. Hennes nioåring hade under några veckor bönat och bett henne om att få åka buss och tunnelbana själv. Lenore kom fram till att det inte kunde vara farligare att göra det nu än när hon själv växte upp i New York och lät honom till slut göra det en dag. När hon skrev en krönika om detta skapade det ramaskri och hon blev bland annat utsedd till årets sämsta förälder. Efter detta har hon skapat en peppig sida: ”Hur man kan uppfostra trygga, självständiga barn utan att som förälder bli tokig av oro."
Let Grow (https://letgrow.org)
"Let Grow på Facebook, är kopplat till Free-Range Kids och stöttar föräldrar och skola i att ge barn den självständighet de behöver. Där uttalar sig barn om projekt som gett dem mer självständighet och där kan vi se barn som på egen hand drar igång projekt, borrar och skär med stora knivar."
Outside Play (https://outsideplay.ca)
"En sida med sloganen ”Take a risk, go play outsidet" (Ta en risk, gå och lek utomhus!). Sidan är ett resultat av ett projekt lett av forskaren och barnläkaren Mariana Brussoni för att bromsa den negativa utvecklingen som stoppar barns utomhuslek – peppigt, konkret och välgrundat."
Lyssna också på:
* BVCpodden 117: Övervikt: "Vi pratar om hälsa - inte utseende" (https://bvcpodden.fireside.fm/117)
* BVCpodden 110: Fysisk aktivitet: Rör sig barn för lite? (https://bvcpodden.fireside.fm/110)
Läs mer:
* Sandra Dahlén - utbildare, förläsare och konsult (https://www.sandradahlen.se)
* Leopard förlag: Frigående barn - en föräldrarbok om det ökade stillsittandet (https://leopardforlag.se/bocker/frigende-barn-en-frldrarbok-om-det-farliga-stillsittandet) Special Guest: Sandra Dahlén. -
Göran Greider släppte hösten 2020 sin första roman "Hon vars hjärta var mitt", om kärlekshistorien mellan poeten Dan Andersson från finnmarken och studentskan Märta Larsson från Östermalm. Agneta Pleijel utkom samtidigt med sin senaste roman "Dubbelporträttet", sex fiktiva samtal mellan deckardrottningen Agatha Christie och den store expressionisten Oskar Kokoschka.
Agneta Pleijel är flerfaldigt prisbelönt och har sedan debuten 1970 verkat både som romanförfattare, poet och dramatiker. I senaste boken ”Dubbelporträttet” (Nordstedts) har hon skapat en fiktiv dialog mellan deckardrottningen Agatha Christie och expressionisten Oskar Kokoschka som möttes vid sex längre sittningar inför Christies 80-årsdag.
Göran Greider är författare, politisk debattör och chefredaktör på Dala-Demokraten. Han har utkommit med en rad diktsamlingar, debatt- och essäböcker. 2020 utkom hans första roman, ”Hon vars hjärta var som mitt” (Ordfront förlag), en dokumentärroman om ett stormigt kärleksförhållande mellan den fattige finnmarkspoeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson från Östermalm. Hösten 2021 utkommer Göran Greider med ”Barndomsbrunnen”. En historia om sjukdom och minne i brutna rader och om vad som sker i psyket när en människa drabbas av sjukdom.
Ida Linde debuterade 2006 med den prosalyriska ”Maskinflickans testamente”. För romanen ”Norrut åker man för att dö” (2014) tilldelades hon både Norrlands litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris. Hennes senaste roman är den kritikerhyllade ”Mördarens mamma” (2018).
Från 24 augusti 2021
Jingel: Lucas Brar -
Att ta sina känslor på allvar
CHRISTOFFER ABRAHAMSSON
2020-03-25
Genom kristenhetens historia har förhållningssättet till känslor varit kluvet. Å ena sidan har det alltid funnits de som i Guds namn försökt förneka sina känslor. Känslorna har setts som en störning, något vi måste befria oss från för att nå en »renare andlighet.« Verkligheten kommer dock förr eller senare ikapp oss, eftersom våra känslor är en del av vår mänsklighet.
Å andra sidan har det funnits de som sagt sig velat lyssna till sina känslor. Men i själva verket har de snarare velat dressera sina känslor. Det har funnits en känsla som varit eftersträvansvärd, en viss sorts känsla man försökt frammana. Magnus Malm lyfter ofta upp dessa frågor i sin förkunnelse, bland annat i sina bibelstudier från Hönökonferensen 2016.
Vårt förhållningssätt till våra känslor beror till stor del på vår uppväxtmiljö, där föräldrar och en eventuell hemförsamling har avgörande betydelse. Det finns ofta normer kring vilka känslor som bör eftersträvas och vilka som måste förträngas. En del blir därför känslomässiga analfabeter, oförmögna att läsa och tolka känslor. I stället reagerar vi instinktivt och irrationellt och kan bli främlingar inför vårt eget beteende. Varför gjorde jag så där? Varför reagerade jag så starkt på detta?
Erfarenheten från själavården vittnar om följande: Människor som aldrig lärt sig lyssna till sina känslor i sin familj har ett svårt arbete framför sig. För dem som utifrån sin kristna tro förträngt somliga känslor är det oftast ett ännu svårare arbete. Risken är stor att man i längtan efter att bejaka sina känslor förtränger Gud. Jag tror att jag behöver välja mellan Gud och mina känslor. Men det är ett falskt val. Att lära känna Gud är att lära känna sig själv och i vårt jag ingår våra känslor.
Hur ska vi då göra med våra känslor? Finns det någon hjälp vi kan få för att mogna?
Det första steget är att acceptera att vi har känslor. Om vi blundar för detta självklara faktum kommer det bli omöjligt för oss att förhålla oss till dem. Känslorna är det som oftast kommer först till oss, som väcks inom oss. Innan vårt intellekt analyserat, har känslorna reagerat. Vi behöver lära oss att lyssna till våra känslor och på så sätt kan vi också ta ansvar för dem. Om vi ignorerar känslorna, tenderar de att ta över allt. Om vi blint lyder dem, blir vi slavar under dem. Prästen Gerard Hughes visar ytterkanternas diken och ger oss tre frågor som vägleder oss:
1) Vad säger känslan? I stället för att vifta bort känslan eller trycka undan den får jag ta emot den och börja lyssna till den. Vad är det känslan försöker säga? En känsla kan inte vara fel, utan våra känslor är bärare av budskap till oss. Vi får sedan med Guds hjälp öva oss att urskilja och tolka dem. För att kunna göra det behöver vi lyssna till dem och öva oss att se på våra känslor som budbärare som vi nyfiket får undersöka.
2) Varifrån kommer känslan och vad gör den med mig? Om jag lever under stress kanske längtan efter vila uppstår? Är det ur min rastlöshet som lusten att konsumera väcks? Är det min dåliga självkänsla som får mig att bli oproportionerligt arg på de som kritiserar mig? Ju fler frågor jag kan ställa desto enklare har jag att förstå roten till min känsla. Frågorna handlar om att försöka upptäcka varifrån känslan kommer och vad den gör med mig just nu. Fokus är inte på att ge ett tillrättalagt svar, utan att komma underfund med varifrån känslan har sin rot, sitt ursprung.
3) Vad händer om jag följer känslan? Synden kan för stunden ge oss glädje, tillfredsställelse och njutning, men i längden leder den oss fel. Om jag blint lyder alla känslor, riskerar jag att begå handlingar som är felaktiga. Därför behöver jag fråga mig själv: Vad händer om jag går åt det hållet som mina känslor pekar?
Ett exempel som Magnus Malm tar upp i sitt bibelstudium kan vara till hjälp: Om längtan efter en annan partner än min egen uppstår, behöver jag fråga mig själv vad som händer om jag följer känslan. Svaret är att jag är otrogen och därmed lämnar min partner. Följdfrågan blir då: Vill jag följa den här känslan? Är svaret nej så har jag lyssnat till känslan, betraktat den men sedan avfärdat den. Som Martin Luther lär ha sagt: ”Du kan inte hindra att fåglar flyger ovanför ditt huvud, men du kan hindra att de bygger bo där…”
TIPSLÄS MER
Gerard Hughes, God in all things (Hodder)
Magnus Malm, Samtidigt… (Artos), Bibelstudier Hönö 2016 (WebTv)
James Martin, Att söka och finna Gud i allt (Libris förlag)
Oavsett vad vi känner ger följande ord från Magnus Malm hjälp på den mödosamma resan att lära känna oss själva och våra känslor: »Vi kan inte känna fel, men vi kan handla fel.« Våra känslor bär alltid, alltid viktiga budskap till oss. Samtidigt kan vi i vår tid behöva påminna oss om att våra känslor inte säger allt. Våra känslor behöver ställas i dialog med hela vår mänsklighet – vårt förnuft, vår vilja, vår kropp och så vidare – med kyrkans tradition och andra människor i vår närhet och med Gud.
Vi ska inte dressera våra känslor, utan lyssna till dem. Vi ska inte hänge oss åt våra impulser, men ta det våra känslor säger på allvar. Vi behöver inse att våra känslor är en del av vår mänsklighet och att allt det mänskliga är en kontaktyta med Gud. Genom att lära känna oss själva kan vi också fördjupa vår relation till Gud.
