u-länderna Podcasts
-
Biståndet är, som så ofta, under debatt. Borde vi gå lite djupare med frågan: vad är en gåva för något? Dan Jönsson erbjuder några perspektiv i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När de östeuropeiska tiggarna, oftast romer från Rumänien och Bulgarien, först kom och satte sig utanför svenska närbutiker någon gång kring 2013 eller -14 var det många av oss som kände sig både villrådiga och lite illa till mods. Inte så konstigt: för en befolkning som under ett par generationer hade invaggats i tron att tiggeriet, åtminstone som institution, var något som hörde till historien; ett folk som lärt sig svälja illusionerna om jämlikhet och flosklerna om allas lika värde, verkade tiggarna dyka upp som en globaliseringens hämnd på allt det där, de levande bevisen för vår folkhemska blåögdhet som nu skulle tvinga oss att lära om.
Men hur gjorde man? Hur bemötte man, och överhuvudtaget såg man på människor som måste tigga för sitt uppehälle? Kunde man se sig själv i ögonen om man inte gav? Men måste man då ge till alla? Var det kanske bara sitt eget samvete man köpslog med? Eller satt tiggarna där för att avslöja tomheten i våra hjärtan, den förhärdade materialismen hos ett bortskämt, proppmätt folk som inte längre behärskade den enkla handlingen att ge utan att förvänta sig någonting tillbaka?
Eller kanske snarare: som inte längre klarade att lämna något ifrån sig utan att se det som en kommersiell transaktion? Den som spar han har, den som ger han får mer, brukade de vuxna säga när jag var liten. I själva verket var man ju fullt på det klara med hur det faktiskt förhöll sig: den som spar han har, och den som ger är bara lättlurad och dumsnäll.
Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått att det ändå ligger något i det där, eller mer än så: att en gåva som inte återgäldas är ungefär som en fråga som inte får något svar. Att ge och ta emot gåvor är en fråga om tillit och förtroende. Som den franske socialantropologen Marcel Mauss formulerar det i sin klassiska Essai sur le don, Essä om gåvan, från 1925: "I alla samhällen ligger det i gåvans väsen att den till sist är sin egen belöning". Mauss sammanfattar principerna för gåvan som social institution i tre enkla, eviga budord. För det första: det är en plikt att ge. För det andra: det är en plikt att ta emot. Och för det tredje: det är en plikt att ge tillbaka.
I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten.
Marcel Mauss grundade sina slutsatser på studier av gåvoekonomierna hos urbefolkningar i främst Melanesien och västra Nordamerika. Texten är i allt väsentligt en skrivbordsprodukt; Mauss gjorde inget fältarbete själv, och resonemangen i Gåvan bygger i stort sett helt på data från andra forskare. Det som har gjort boken berömd, och som gör den läsvärd än idag, är den analytiska överblicken: Mauss visar inte bara hur gåvor och gengåvor spelar en central roll i dessa förmoderna ekonomier för att hålla ihop samhället kulturellt och socialt. Han låter också sina analyser kasta ljus över den dolda, informella gåvoekonomin i våra moderna kommersiella samhällen. Och inte minst över de spekulationer om en primitiv, "naturlig" bytesekonomi som traditionellt har brukat ses som ursprunget till marknaden och penningsystemet.
I själva verket, säger Mauss, finns ingenting som tyder på att en sådan naturlig marknad någonsin skulle ha existerat. Det ekonomiska utbytets ursprung är istället gåvan, och därmed förpliktelsen att återgälda den. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten.
Och skälet till det, förklarar Mauss, är mycket mänskligt – ett samhälle där ingen delar med sig och var och en slår vakt om sitt blir ett samhälle som förgiftas av misstro och fientlighet. Där man inte delar, krigar man. De gåvoekonomier som Mauss analyserar grundas på den insikten, och de gåvoinstitutioner som de har byggt upp är verkligen allt annat än primitiva. Mest komplexa är de rituella festligheter som kallas potlatch, och som förekommer främst på den kanadensiska västkusten: ceremonier där klanerna, ofta under våldsamma former, tävlar om vem som kan ge de generösaste gåvorna och som ofta avslutas med spektakulära ritualer där värdefulla tillgångar helt enkelt bränns upp eller förstörs. På så vis uppstår maktrelationer mellan givare och mottagare, social prestige befästs och hierarkier etableras.
Det som framför allt skiljer dessa gåvoutbyten från den moderna världens kommersiella transaktioner är att de innehåller en dimension av osäkerhet, av tid. Man vet att gåvan gengäldas – men inte när, och hur. Det krävs inte så mycket skarpsinne för att se att den sortens informella ekonomiska utbyten också lever kvar naturligt, men dolt, i den moderna kulturen. Till exempel fungerar våra julklappar som en institution för att befästa sammanhållningen och stärka banden inom släkten över tid. Företag ger presenter till sina kunder och anställda för att försäkra sig om deras lojalitet. Att ta emot en alltför överdådig gåva kan kännas förödmjukande. Och ens sociala status och prestige kan i vissa kretsar demonstreras och förstärkas om man låter bartendern hälla ut en flaska champagne i vasken eller lämnar ifrån sig en fulladdad elsparkcykel på gatan.
Är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar.
Men Marcel Mauss analys kan också användas för att förstå dynamiken i de ekonomiska relationerna på ett högre plan. Att det nyliberala marknadssamhälle som tagit form de senaste decennierna upplevs som att det urholkar den sociala tilliten och sammanhållningen borde kanske inte förvåna. Inte heller att de miljarder dollar som slussas från den rika världen till utvecklingsländerna i form av bistånd, investeringar och världsbankslån mest verkar låsa fast dem i ett postkolonialt beroende. I ett skarpt förord till den svenska översättningen av Gåvan föreslår sociologen Bo G Eriksson att man skulle kunna se på Sidas biståndsverksamhet som just ett slags modern potlatch: biståndet blir ett sätt för Sverige att hävda sig i den internationella hierarkin, särskilt i förhållande till u-länderna som, till följd av den prestige Sverige skaffar sig genom biståndet förväntas vilja likna oss, dela vår värdegrund som det heter, och i och med det bli mottagliga för vår export av konsumtionsvaror. Eller, tänker jag mig, ännu hellre: stridsflygplan och robotsystem.
Därför var det ju heller ingen som protesterade när den amerikanska marionettregeringen i Afghanistan kollapsade och Sveriges utrikesminister Ann Linde surt deklarerade att "inte en spänn" av svenska biståndsmedel skulle gå till talibanerna. Nej, minsann: är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Istället kan man vänta sig att utsättas för det som är gåvans motsats: sanktioner, frysta konton, ekonomiskt sabotage.
Det är förstås sällan det sker; ett land som Sverige är vant att få sin moraliska prestige bekräftad, och sitt bistånd tacksamt kvitterat i form av vapenaffärer – så egentligen var den där svenska villrådigheten och obehaget inför tiggarna när de dök upp inte alls underlig. Precis som vi får öva oss på att leva i en mer politiskt komplicerad värld, så har vi lärt oss att hantera våra moraliska reflexer inför tiggarna. Har några spänn i fickan, så vi kan ge lite i förbifarten då och då. Men nog förväntar vi oss åtminstone ett tacksamt leende i gengäld. Som kvitto på vår moraliska överlägsenhet.
Dan Jönsson
