Anna Thulin Podcasts
-
Nu kommer dokumentärfilmen om konstnären Nan Goldins kamp mot läkemedelsföretaget bakom USA:s opioidkris som sökte goodwill genom att sponsra konstmuseer. Vi har träffat regissören Laura Poitras.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Filmen "All the beauty and the bloodshed", om Nan Goldins strävan efter rättvisa efter sitt eget opioidmissbruk, har biopremiär på fredag. Reportage av kulturredaktionens Cecilia Blomberg.
REPORTAGE: BILDNINGSRESAN – PARISReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Kulturredaktionens Felicia Frithiof beger sig till Paris, denna ständiga mittpunkt, tillsammans med journalisten och författaren Anna Thulin.
ESSÄ: FRAM MED LINJALEN – HÅLLER TANKSTRECKET PÅ ATT TAPPA SIN LÄNGD?I OBS serie essäer om skiljetecken har vi kommit fram till tankstrecket. Författaren och översättaren Erik Andersson tar fram linjalen och mäter – för är det inte så att tankstrecket har blivit kortare med tiden?
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
Varför har författaren Michel Houellebecq blivit så stor och är kritiken som finns mot honom sann? P1 Kultur tar hjälp av författaren och översättaren Kristoffer Leandoer för att reda ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För ett år sedan kom Michel Houellebecqs roman "Förinta" ut i Frankrike och sedan några veckor tillbaka finns nu också Sara Gordans svenska översättning författarens senaste tegelsten. Michel Houellebecq har närmast rockstjärnestatus, varje ny roman kringgärdas av en tydlig mediestrategi med läckor och skvaller. Och hans romaner säljer som smör, inte minst hemma i Frankrike.
I Houellebecqs romanvärld brukar huvudpersonen vara rätt alkoholiserad, kedjerökande, cynisk, misogyn och rasistisk och med en rejält skev syn på sex. En rad karaktärsdrag författaren själv brukar beskyllas för trots att han nu undviker den mediala offentligheten.
P1 Kultur har bjudit in kritikern, författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Han ger oss en sammanfattande analys av ett av vår tids stora författarskap och bedömer Houellebecqs aktuella formkurva. Är hans glansdagar i rampljuset över i och med romanen "Förinta"?
REPORTAGE: BILDNINGSRESAN – ROMReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med Mikael Timm dit alla vägar bär - till Rom.
ESSÄ: ASTERISKEN - SPRÅKETS KLARASTE LYSANDE STJÄRNAAsterisken är en krumelur som svävar lite över de andra. Ett tecken som både förmedlar känslor, sträcker sig mot evigheten och lever sitt eget liv. Det menar i alla fall journalisten Anna Thulin i den tredje delen av OBS serie om skiljetecken.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Anna Tullberg -
Den förmedlar känslor och sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Journalisten Anna Thulin har förälskat sig i ett skiljetecken som tycks rymma allting.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 28 november 2018.
Kan ett skiljetecken rymma allt mellan liv och död, och påminna om oändligheten? Om svaret är ja, så är det nog asterisken, denna lilla stjärna som vid första anblick tycks ganska oansenlig på tangentbordet.
Till utseendet liknar den det fem tusen år gamla tecknet dingir, som var den sumeriska symbolen för gud eller gudinna. Men förutom yttre likheter så finns det inget som säger att asterisken blev till där. Vad man däremot vet är att den lilla stjärnan dök upp för två tusen år sedan i papyrus, där den användes för att granska och ge kritik på homerisk poesi. En av de som använde tecknet var Aristarchos från Samothrake, en berömd grammatiker och föreståndare för biblioteket i Alexandria omkring tvåhundra år före vår tideräkning. Den stjärnliknande formen har skiftat genom seklen, men asterisken har genom alla tider använts för att justera språkliga felaktigheter eller för att göra tillägg. Det finns såklart fler skiljetecken för det syftet. Men där andra sorters tillägg görs inuti själva texten (en bisats som antingen är mjukt omgärdad av parenteser – eller skarpare med tankstreck – ofta med syfte att skapa rytm eller tempo), så svävar asterisken intill det sagda. En fotnot. Ett förtydligande. En växande stjärna eller ett maskhål i rymden, där verkligheten får nya dimensioner. Där det som inte ryms i den flödande framställningen får en ny chans lite längre ned. Asterisken är att säga: Det vad detta jag menade. Mer exakt så. En torr Wikipedia-förklaring eller glittrande fotkedja som smyckar textkroppen.
Fast det är bara en sida av den lilla stjärnan. Lika ofta som asterisken vill korrigera, lyfta fram och lägga till, lika ofta vill den dölja. Åtminstone skenbart, som att det mellan f och ck står ett u. Det gör sig bättre i skrift, i tal måste man fylla ut. F stjärna C K – nej, det blir bara löjligt. Hellre säga ”fuck” i radion än att tassa kring ett grötigt, obegripligt språk. Kan då asterisken ses som ett tecken på självcensur? Ett utsuddande av bokstäver för att dölja det skamfyllda? Det tror jag inte, snarare är det en lekfull vink med tabun. Trots döljandet är ju meningen att alla ska förstå vad som sägs. Stjärnan understryker att ett uttryck kan uppfattas som anstötligt, men vi använder det ändå. Att dölja för att synliggöra, med andra ord.
Men ibland döljer verkligen asteriskerna det mest väsentliga. Och hur irriterande är det inte när det drabbar en själv. Vem har inte upplevt de små stjärnorna stirra med hånfullhet när man glömt sitt lösenord? Stjärnor som tycks vara på väg att dö och kollapsa och suga all materia till sig… Kanske är det i själva verket vad rymdens svarta hål innehåller? Visst är det en kittlande tanke: I universums evighetsmörker gömmer sig en oöverskådlig mängd glömda bankkoder, förlorade facebook-inloggningar och ekon av alla porttelefoner som du inte släppts in vid.
Asteriskens lekfullhet går igen med mobilspråkets emoji-symboler, förkortningar och dramaturgiska instick. I rollspel, chattar och nätforum används tecknet ofta för att symbolisera en handling. *rofl* är både kortare och snärtigare än ”rolling on floor laughing”. Det ska inte tolkas som att skribenten faktiskt rullar runt på golvet av skratt, utan att han eller hon helt enkelt tycker att något är roligt. Liksom en *suck* med asterisker inte behöver läsas som att någon bokstavligt suckar, utan snarare är trött, uppgiven eller frustrerad. Det blir som en sorts scenanvisning som egentligen handlar om att förmedla en känsla. Eller ett tonfall, som när två asterisker sätter *emfas* på ett visst ord.
Tecknet används också bildmässigt för att förmedla känslor, som i emoji-symboler. Skriften vi använder på internet blir ofta piktografisk, kanske för att nätet till sin natur är globalt och för att en bild kan förstås av alla, oavsett språk. Som exempel kan man se på kombinationen av ett kolon, ett tankstreck och en asterisk:
:-*
Vemsomhelst kan se att det lilla stjärnan är en perfekt formad pussmun! En besito, en bisous. Det kan verka banalt, men egentligen är det fantastiskt. Ett bildtecken färdas inte bara i rummet och över geografiska gränser, utan också genom tiden. Det är syftet med all skrift, men medan andra skriftspråk ständigt utvecklas och förändras så förblir bildernas innebörd praktiskt taget detsamma. Ja, kanske kan emoji-symbolerna ses som nutidens hieroglyfer? De kommer åtminstone vara de första symbolerna som förstås av framtidens språkforskare, när det inte är papyrus man undersöker utan minneskortens ettor och nollor.
En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken...
Asterisken är lika mångsidig som sina armar. Vi har att göra med ett tecken som ger virtuella slängkyssar till vänner och älskare, döljer och retas med det skamfyllda, rättar till misstag, lägger till och fyller ut, levandegör med handlingar och känslor. En rosett med fem, sex eller åtta band – kantiga eller tårdroppade – som talar om vad som sker mellan och inuti raderna. I gravannonser börjar vanligen en människas födelse med en asterisk och avslutas med ett kors. Vid kyrkliga dop, bröllop och begravningar spelas psalmer och då markerar asterisken när vi ska ställa oss upp och sjunga. Ett ganska magiskt sätt att skapa gemenskap på, eller hur? Ett annat fint användningsområde är när den förstoras upp i fetstil på sidan av en bil. Den blå sexuddiga stjärnan är en internationell symbol för ambulanssjukvård, och därmed också en symbol för livet.
Men framförallt är asterisken ett tecken som sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Hur då? Ja, när man söker på ett ord i en databas får asterisken agera joker och symbolisera de tecken som saknas. Säg att du vill samla alla artiklar om just rymden. Då skriver du rymd* och får upp alla texter som börjar med de fyra bokstäverna. Rymdepos, rymdfarkost, rymdfarare… En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken, på samma vis som vitt rymmer alla färger. Om man sökte enbart med stjärnan skulle rimligen alla texter dyka upp. Som om hela språket existerade i detta enda tecken. På det viset påminner asterisken om sumerernas stjärna, som var både gudomen och himlen, ja, alltet. En människas liv är förhållandevis kort, men skriften kan leva länge till, och asterisken påminner oss om evigheten.
Så. Nu tror jag att vi behöver en andningspaus i väntan på den avslutande delen av denna hyllning till ett skiljetecken. Föreställ dig att pausen representeras av en asterism, det vill säga tre asterisker i triangelform, som vanligen markerar eller separerar avdelningar i en bok. Behagligt för ögat. En stund för meditation. Tre små stjärnor som påminner om den blå natthimlen.
⁂
När andra skiljetecken rör sig inom textens ramar, där de måste samsas med en myllrande myrstack av bokstäver, lever asterisken i större utsträckning sitt eget liv. Ja, vackrast är den nog i sig själv. Den lilla stjärnan som svävar en bit ovanför och lyser, trots sin svärta, med fulländad enkelhet.Anna Thulin, journalist och författare
-
Vår kritiker Emma Engström har sett femte säsongen i den succéartade tv-serien om det brittiska hovet, som nu har premiär på Netflix. Och som samtidigt är den första efter Drottningens död.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SVENSK-AMERIKANSK KONSTNÄR SKAPAR "PLAKATKONST" FÖR ABORTDen svensk-amerikanska konstnären Michel Pred har skapat ett konstprojekt för tolv gånger fyra meter stora billboards (reklamplakat). Hon har bett ett tiotal kvinnliga konstnärer som är för abort att göra verk för projektet - och hennes eget bidrag är en handväska med ett visst årtal broderat utanpå.
VARFÖR FICK ROMANEN ETT SÅ SNABBT HISTORISKT GENOMSLAG - OCH VARFÖR ÄLSKAR VI DEN FORTFARANDE?Kulturjournalisten och författaren Ingrid Elam har skrivit boken "Romanens segertåg", som handlar just om dess snabba framgång. Hon kommer till studion för att berätta mer om vad som egentligen fick romanen att tränga så djupt in i oss - och spekulera lite om dess framtid.
VACKERT, SORGLIGT OCH PERSONLIGT OM UKRAINAS HISTORIAJournalisten och översättaren Victoria Belim lämnade sitt födelseland Ukraina 1994 när hon var 15 år. Men när Ryssland angrep Ukraina 2014 sköljde minnena från barndomen över henne. Hon började åka tillbaka till Ukraina, till mormor Valentina och körsbärsträden i den lilla byn utanför Poltava. Hon bodde där i längre perioder, åkte fram och tillbaka i fem år, tills pandemin och sedan kriget bröt ut.
OBS: OM HÄNDER, DEL 3 - HAR HANDEN NÅGON FRAMTID?
Resultatet är debutboken "Röda sirener", en utforskning av Victoria Belims egen släkts hemligheter mot fonden av hela Ukrainas historiska utveckling. Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg intervjuar henne.Den här veckan handlar alla OBS-essäer om händer.
Händerna, och särskilt tummarna, har varit helt avgörande för människans utveckling, men hur kommer det att bli om händerna får en minskad roll i en alltmer digital verklighet?
Journalisten och författaren Anna Thulin reflekterar över detta - och den som läser upp texten är Sofia Strandberg.Programledare: Cecilia Blomberg.
Producent: Mattias Berg. -
Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg.
I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet ”primater”. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.
Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.
På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar… Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.
”I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens”, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?
Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken ”Handen i den digitala världen”. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller – ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan – och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.
Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. ”Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas.” Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?
Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.
Jag tänker på Sara Stridbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.
Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln ”The Social Power of Touch”, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.
Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.
Exakt hur de kommer att förändras – vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande – är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.
Jag sträcker ut handen mot museets monterglas – nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.
Anna Thulin, journalist och författare
Inläst av kulturredaktionens Sofia StrandbergOmnämnt i essän:
”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.
”The Social Power of Touch” av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.
”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.
”Svenskarna och Internet”, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)
Muséum national d’histoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.
-
I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-04-01.
När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet:
”Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.”
Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.
Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid – så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar.
Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt.
Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två – hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter – vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades.
Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i ”Berättelser om det förbjudna”, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman ”Biskopen” från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry.
Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry ”var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev”. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren.
För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.
Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap – som var accepterad så länge den inte var erotisk.
Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen ”Ensamhetens brunn” av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.
Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin ”tronföljare”. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för ”storfursten”. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra – ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen – men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. ”Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri”, som Lars Gårdfeldt skriver i ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”.
Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling ”De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter” finns följande välkända rader som riktar sig till Anita:
Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner.Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se.
Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par – som Anita och Lydia, Karin och Margot – har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter.
Anna Thulin, journalist
Litteratur
”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960”, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018.
”Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935”, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.
