Bismarck Podcasts
-
Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.
Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.
Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.
Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.
Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.
När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.
Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.
Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.
Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.
Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.
-
Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.
Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.
1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.
Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade, inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget, infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.
Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.
Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.
Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.
Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den franska armén led ett fullständigt nederlag mot Preussen i Fransk-tyska kriget åren 1870-71. Trots ett överlägset infanterigevär och en stor yrkesarmé blev den franska armén slagen i grunden och kejsaren Napoleon III till och med tillfångatagen vid Sedan. Hur var det möjligt och varför är kriget 1870-71 så betydelsefullt för att förstå Europas historia?
Det fransk-tyska kriget är viktigt för att förstå första världskriget. Den blivande franske generalen Charles de Gaulle vallades omkring på slagfälten från 1870-71 av sin far: ”Glöm inte detta min son. Tyskarna vill komma igen och då ska vi segra”.
I avsnitt 15 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett krig som gav ekon in i framtiden i stormaktspolitiken. Kriget var den sista verkligt stora militära kraftmätningen före första världskriget och det var utifrån striderna i östra Frankrike 1870 som militärer runt om i Europa utformade det militära tänkande som skulle komma att dominera 1914.
Men historien om Fransk-tyska kriget aktualiserar även en annan betydelsefull fråga: vad ska styra besluten i krig – militära krav eller politiken? Kriget år 1870 var en viktig del av enandet av Tyskland. I januari 1871 utropades det tyska kejsarriket samtidigt som belägringen av Paris pågick som bäst. Bismarck, rikskanslern, ville bomba den franska staden sönder och samman, medan den militäre ledaren Moltke inte såg något värde i detta. Hur hänger det ihop? En moderat militär och en blodtörstig politiker?
Bild omslag: Preussiska fältartilleriet under Franska-tyska kriget i september 1870 vid Torcy i Frankrike.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.
USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.
Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.
Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.
Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.
Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.
Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.
Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
50 år på scen, från kören på Stora teatern i Göteborg till Kristina från Duvemåla, Spelman på taket, Turandot, Bonusfamiljen på TV och receptionisten Ebba i Wallander.
Retro FM:s Hasse Strandberg möter alltid glada Marianne Mörck i ett samtal om att välja att leva ensam, om drömroller och vad Marianne har på sin bucketlist. Det blir också en hyllning till Bismarck och ett gott råd från Birgit Nilsson. Detta och mycket mer hör du från veckans Lördagsgäst, Marianne Mörck.
