Chaplin Podcasts
-
Filmklubben Chaplin uppstod snarare än grundades 1970 för att erbjuda ålänningarna ett bredare sortiment filmer, och trots att det gått 52 år firar man nu sitt 50-årsjubileum.
-
Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.
När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.
När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.
Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.
Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer – parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.
Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: ”Före oss var det bara Åke Cato.” Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.
Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.
Peter K Andersson, historiker
-
Regissören Rojda Sekersöz upptäckte Charlie Chaplin i tonåren och blev besatt: "Han formade vilken typ av regissör jag ville bli och fortfarande försöker att bli en som blandar humor med samhällskritik."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
CHARLIE CHAPLIN – FILMSTJÄRNA MED STORT HJÄRTACharlie Chaplin (1889-1977) föddes i Londons fattigkvarter. Han började uppträda tidigt och var redan i tonåren en skicklig pantomim- och komediskådespelare. Under en USA-turné blir han tillfrågad om att göra film, redan 1914 spelade han rollen som luffaren hatt och snart var han världsberömd. Chaplin började tidigt att regissera och producera sina filmer, som han också många gånger skrev musiken till. Med filmerna "Moderna tider" 1936 och "Diktatorn" 1940 var Chaplin mer politisk än tidigare. Han stämplades som kommunist FBI och under en resa till Europa 1952 fick han inte förnya sitt visum till USA. Chaplin bosatte sig i Schweiz med sin fru Oona och de fick åtta barn. Charlie Chaplin blev 88 år gammal.
CHAPLIN ÄR EN FÖREBILD FÖR ROJDA SEKERSÖZFilmregissören Rojda Sekersöz debuterade med "Dröm vidare" 2017, en film som nominerades till två Guldbaggar och hon blev också utsedd till Årets nykomling. 2019 regisserade hon "En komikers uppväxt" och efter det har det blivit flera TV-serier, bland annat Netflix-succén "Young Royals". Rojda Sekersöz tog examen med novellfilmen "Jungfrufärden" på regiutbildningen vid Stockholms konstnärliga högskola 2012.
I avsnittet medverkar också Malena Janson, filmvetare och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
I dagens samhälle måste du vara beredd att filma allt, om du inte gör något coolt som att gå på fest eller teater. Vi bjuder på musiknostalgi från våra barndomar med MTV, mormors kabel-TV & ABSOLUTE DANCE-plattor. Dessutom har Ida varit på Gröna Lund och Pontus släpper en låt. Välkomna!
-
I avsnitt 19 av Filmcirkeln pratar vi om The Great Dictator (regi: Charlie Chaplin).
The Great Dictator var Chaplins första ljudfilm men tycker vi han lyckas gifta ihop slapstick med ordvitsar? Och hur lyckas han blanda andra världskrigets totala mörker med hans lättsinniga humor?
Vi radar såklart upp många av våra absoluta favoritscener och pratar om varför de är så bra - matkriget, jordgloben, tågperrongen, talet. Håller han verkligen världens bästa tal i slutet av filmen?! Vi försöker också lista ut vad det är som gör talet så genialiskt och älskat.
Spoilervarning! Se filmen innan du lyssnar på avsnittet.
Följ oss på Facebook & Instagram under "Filmcirkeln".
Du hittar oss även på Letterboxd där vi samlar våra betyg på filmtitlarna vi diskuterar.https://letterboxd.com/filmcirkeln/
-
FILMREGISSÖR, FÖRFATTARE, KRITIKER. Stig Björkmans Sommarprat är en kärleksförklaring till film och filmskapande. Han berättar om sin första förälskelse på biograf Royal som ledde till en livslång kärlek till den vita duken och allt arbete bakom den. Men också om den verkliga kärleken till livskamraten Sun Axelsson.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
En lördagskväll i april 1949 går en då 10 år gammal Stig Björkman på kvällsbio för första gången. Hans mamma och pappa har förbeställt biljetter till Fest ombord med Jane Powell. ”Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag blev förälskad i Jane! Men vad mera var – jag blev totalt förälskad i filmen – i film!” Hans Sommarprat är sedan en ljuv kärleksförklaring till film och filmskapande.
Han tar oss med på möten – både på vita duken men också i verkligheten: En vegetarisk kruskalunch med stumfilmens absoluta stjärna Gloria Swanson, en wienerschnitzel tillredd av Arnold Schwarzeneggers mamma hemma i hans radhus i Santa Monica och en konjak med Orson Welles i en bar i Paris en sen kväll.
Om Stig BjörkmanPrisbelönt tungviktare i filmbranschen. Har skrivit intervjuböcker med giganter som Ingmar Bergman, Woody Allen, Lars von Trier och Joyce Carol Oates. Blev tillfrågad av Isabella Rossellini om att göra dokumentären om hennes mamma Ingrid Bergman. Filmen Jag är Ingrid visades på filmfestivaler runt om i världen.
Debuterade med Jag älskar, du älskar 1968. Har gjort flera kort- och långfilmer. Var redaktör för filmtidskriften Chaplin mellan 1964 –1972.
Talar engelska, tyska, franska, italienska och danska flytande.
Producent: Ludvig Josephson
