Elisabeth Renström Podcasts
-
Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ebba Sarves liv började svårt och blev bara värre med tiden. Hon föddes 1895 strax utanför Gävle i en ganska vanlig arbetarfamilj, men när hon var åtta år dog hennes mor och hon hamnade på barnhem. Där blev hon kvar tills hon var femton och förväntades försörja sig själv. Hon började som piga men lämnade det livet och tog sig till Gävle där hon försörjde sig helt eller delvis på prostitution. Hon fick en liten son som hon omedelbart lämnade till ett barnhem, men när han blivit sex år ville hon plötsligt ha hem honom igen.
Sonen växte upp i ett problematiskt hem och slutade själv som alkoholist och fängelsekund. Ebbas liv blev också eländigt – hennes många år på gatan hade åsamkat henne syfilis, och sjukdomen gjorde henne till slut både blind och psykiskt sjuk.
- Ebba var min mormors farmor, säger släktforskaren Fredrik Mejster i Uppsala som har letat rätt på Ebbas historia och kunnat konstatera att familjens trasiga mönster bröts först med hans mormor, Ebbas sondotter.
I Stockholm fanns länge två räddningshem som Frälsningsarmén drev. Där tog de emot prostituerade och hemlösa kvinnor för att ge dem en chans att lämna livet på gatan och få en praktisk utbildning. Anna Tiberg Knutas som är arkivarie på Stadsarkivet i Stockholm visar några av de tjocka liggare som beskriver kvinnorna som fått hjälp på räddningshemmen.- Det här materialet har inte varit tillgängligt hos oss förrän 2016 då det kom som en gåva från Frälsningsarmén, säger Anna Tiberg Knutas.
I anteckningarna som gjordes på räddningshemmen finns långa livsberättelser om kvinnorna och av ett slag som annars kan vara svårt att hitta i traditionella arkiv.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades zeelänningen. Men en dag försvann han spårlöst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Erik Gustavsson föddes 1854 i Östervallsskog i Värmland alldeles vid den norska gränsen. Han reste därifrån första gången som 18-åring då han och elva andra personer från orten tog sig till Nya Zeeland. De lockades dit av en svensk man som var agent för Nya Zeeländska staten. Resan skulle betalas av genom arbete samtidigt som de skulle få en bit mark att odla upp för eget bruk.
Men Erik var en rastlös själ. Efter tio år ordnade han ett lotteri på marken men delade aldrig ut vinsten utan tog pengarna han fått in och drog iväg till Australien. Där gifte han sig och fick en stor familj. Han försörjde sig delvis på förbjudna sysslor, som lönnbränning. Han efterlystes flera gånger och satt en tid i australiensiskt fängelse.
1907 dök han plötsligt upp i Östervallsskog igen. Han var då skild men hittade snart en ny svensk hustru. Barnen kom i rask takt. Här kallades han ”zeelänningen” en person som sett världen och han umgicks med dem som hade det lite bättre ställt.
1921 gav han sig iväg igen. Han skulle tillbaka till Australien för att hämta pengar som han sa att folk var skyldiga honom. Det kom ett brev från honom där han berättade att han fått sina pengar, nästan 2 miljoner i dagens penningvärde, och att han snart skulle vara hemma igen. Det var det sista man någonsin hörde av honom, berättar hans sentida släkting Lennart Östervald. Från den dagen vet ingen vad som hände Erik.
Det fanns vid förra sekelskiftet gott om agenter som hjälpte emigranter med information, biljetter och andra praktiska problem runt deras livs resa. På Riksarkivet i Göteborg finns ett unikt arkiv efter en sådan emigrantagentfirma. Där finns bland annat hundratals brev från människor som ber om olika upplysningar och också listor över de många underagenter som företaget hade i många svenska städer. Det var underagenterna som stod i första ledet och tog emot handpenningen för resan av emigranterna. Karl-Magnus Johansson är förste arkivarie och visar några intressanta dokument ur arkivet, som till stora delar är digitaliserat och åtkomligt via dator.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
När Johanna födde sitt och Eriks första barn väntade också Eriks fru Hilma barn. Erik hade två familjer samtidigt, en officiell med fyra barn och en hemlig med tre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anders Jörle har alltid vetat att hans mormors mor Johanna levde ogift och hade tre barn med en gift man. Allt han visste var att mannen hette Erik Carlsten. Det var först när Anders började släktforska som han kunde sig sätta in i hur Johannas livsvillkor såg ut i Stockholm i slutet av 1800-talet.
Erik hade det gott ställt och titulerade sig direktör och grosshandlare. Han gifte sig med Hilma, en ung kvinna vars far var fabrikör. Hilma kom ur samma samhällsklass som Erik. Samtidigt som Hilma väntade deras första barn var även Johanna gravid. Hon kom från betydligt enklare omständigheter och försörjde sig bland annat som tvätterska.
Det här var ingen tillfällig affär. Johanna och Erik fick tre barn som föddes 1886, 1893 och 1898. Hilma fick fyra barn med Erik och de föddes 1886, 1888, 1890 och 1894.
Anders har i sin ägo en dikt som Johanna skrev när hon väntade sitt första barn, och av dikten framgår det tydligt att barnet hon bar var önskat och efterlängtat.
Att två personer med så olika klasstillhörighet som Erik och Hilma ens kunde träffas är lite av en gåta, säger Hans Nilsson som är professor i historia vid Linköpings universitet.
- Det var ett jätteglapp mellan Erik och Johanna och de rörde sig i helt olika kretsar. Ändå skulle de sannolikt kunnat gifta sig om nu inte Erik redan hade varit gift, menar Hans Nilsson. Det här skedde ju vid tiden för liberalismens genombrott och då utövades också en slags praktisk liberalism och det hände att framgångsrika borgerliga personer gifte sig med personer ur ”lägre klass". Men huvudregeln var givetvis att man höll sig inom sin egen krets.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius
[email protected] -
Den unge polacken Teddy blev tillfångatagen under kriget och blev lägerfånge hos nazisterna. Han skeppades till Norge för att hugga skog. En dag tog han chansen och flydde över gränsen till Sverige.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Teddy växte upp i nuvarande Ukraina, på en plats som när han föddes ingick i Österrike-Ungern, men som när kriget kom, var polskt territorium.
Hans dotter Bitte Sundin, som bor i Norrköping, berättar att Teddy blev krigsfånge hos nazisterna. Han var gratis arbetskraft åt en fiskare, han byggde bunkrar i Berlin, men när han vägrade att gå in i den tyska armén sattes han i koncentrationsläger. Därifrån skeppades han och andra fångar upp till norra Norge, där de skulle avverka skog och bygga vägar.
Det var där Teddy såg sin chans att fly. Han och en kamrat fick hjälp av modiga norrmän att i en dramatisk flykt ta sig över till Sverige. Här blev Teddy kvar. Det fanns ingenting kvar att återvända till i hans gamla hemby. Släkten hade deporterats och byn hade hamnat bakom järnridån.Historikern Lars Hansson har skrivit en avhandling och flera böcker om de drygt 60 000 flyktingar som tog sig över den norsk-svenska gränsen under andra världskriget. Med hjälp av förhörsprotokoll, minnesberättelser, memoarer och intervjuer har han kunnat se att de som tog sig över till Sverige oftast fick hjälp av hjältemodiga människor i gränstrakterna. Men han har också sett att fångar blev tillbakaskickade under en kort tid av nitiska tjänstemän.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected] -
När Suzanne Jonsson Lindström upptäckte att hennes farfars farfars farfar varit skarprättare blev hon minst sagt förvånad. Nu försöker hon ta reda på allt om honom och hans liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Olof Olofsson Häll föddes 1776 i byn Medle strax väster om Skellefteå. Han blev först soldat men senare senare i livet fick han titeln skarprättare, vilket innebar att han skulle utföra kroppsstraff och avrättningar på de människor som staten dömt till sådana straff. Hans distrikt blev Västerbotten och Norrbotten vilket betyder att han hade halva Sverige som sitt arbetsfält.
Ulf Andersson som är arkivchef i Region Värmland har forskat i skarprättarnas historia, och han menar att det finns många myter om deras liv och villkor som mer hör hemma i medeltiden. De beskrivs som ljusskygga varelser med avskurna öron, speciella bödelshättor och allmänt avskydda. Men när skarprättare Häll var verksam sökte man tjänsten som andra statliga jobb och hade en mer respekterad position i det lokala samhället.
-Den siste skarprättaren i Sverige, Anders Gustaf Dahlman (1848-1920) hade till och med namn och yrkestitel på sin dörrskylt vilket visar att han inte skämdes för sitt yrke, säger Ulf Andersson.När Olof Olofsson häll dog 1836 utlystes tjänsten efter honom med följande text.
"Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836."Ur Västerbottens läns allmänna kungörelser Digitala samlingar Umeå universitet.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Tom Rimbrant ville ta reda på varför hans gammelmorbror tog sitt liv. Till slut fann han en sorglig Romeo- och Juliahistoria som slutade i två självmord.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det hade gått bra för Uppsalasonen Carl Gustav Andersson. Han hade etablerat sig som sotare i Karlskrona och fått ett fint jobb. Där träffade han Klara, en ung flicka som just flyttat till staden och börjat jobba som piga.
Allt såg ljust ut för det unga paret, men det vändes till mörker i januari 1903 då Klara, som var höggravid, dränkte sig. Två år senare gjorde Carl Gustav samma sak. Men varför blev de så förtvivlade? För släktforskaren Tom Rimbrant har deras öde blivit en slags deckargåta, som han tror är löst mer än 100 år senare.
När någon tog livet av sig skrev tidningarna detaljerade beskrivningar som innehöll namn, adress och tillvägagångssätt. Dessutom spekulerades det ofta om orsaken till självmordet. Idéhistorikern Anders Ekström från Uppsala universitet har studerat många av de här notiserna och ser att beskrivningarna var olika beroende på hur tidningen förhåll sig till religion och politik. I socialdemokratiska tidningar handlade det ofta om nöd och armod medan det i tidningar som höll religionens fana högt handlade mer om andlig nöd och själsvåndor.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Richard föddes under enkla förhållanden och fick med tiden den viktigaste förtroendeposten i sin kommun. Men han använde samma plånbok både för sin egen och kommunens ekonomi. Det blev hans fall.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Richard Modig föddes 1879 som enkel soldatson på det lilla torpet Heden strax utanför Katrineholm. När han växte upp blev han politiskt engagerad och snart var han en viktig person inom socialdemokratin. Först inom Lantarbetareförbundet och vidare genom ett antal förtroendeposter för att slutligen 1927 väljas till ordförande i kommunalnämnden i Stora Malms kommun. Hans sonson Arne Modig har fördjupat sig i Richards öde.
Vid den här tiden sköttes mycket av det politiska arbetet ideellt och det var fortfarande bara i undantagsfall som kommunerna hade anställda tjänstemän, berättar Lars Nilsson som är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.Det viktiga arbetet med att ta in skatter från medborgarna sköttes av förtroendevalda, som ganska ofta hade kommunens kassa mer eller mindre på fickan. Den dag skatten skulle betalas gick medborgaren till kommunalnämndens ordförande där de lämnade över kontanter och fick ett kvitto.
Richard slarvade med bokföringen i flera år och till sist gick det inte längre. Revisorerna insåg att det fattades stora summor och skandalen var ett faktum.
I Arne Modigs familj pratade man aldrig om förskingringen men med hjälp av arkiven fann han historien om sin farfar och skrev därefter boken "Livet är en strid Månne döden är en vila".
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius
[email protected] -
Bengta Bengtsdotter hade bara tänkt ställa till det lite grann. Men ögonblickets ingivelse förstörde allt och hon blev dömd för mordbrand. Hon hade ändå tur och klarade sig från att avrättas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Att blir trött på chefen och jobbet är ingen ny företeelse. En tidig vårdag 1821 fick den unga pigan Bengta Bengtsdotter nog och ställde till med vad som var tänkt att bli en liten eldsvåda vid ugnen för att slippa det tunga slitet med brödbak för en dag. Men allt gick snett och det skulle dröja tills hon var nästan 40 år innan hon kunde komma hem som en fri människa.
Släktforskaren Daniel Wicksén har forskat om sin ana Bengta Bengtsdotter som dömdes för mordbranden.Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet berättar att just mordbrand var ett av de brott som samhället såg allra allvarligast på vid den här tiden.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Brita Stina fick stämpeln "illa känd" av prästen efter att ha fött flera barn utom äktenskapet. Hennes tvillingar Per och Johan fick en tuff start och flera av deras barn drabbades av olyckor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:I november 1833 bjöds det till stor bröllopsfest i Stavby några mil nordost om Uppsala. Festligheterna pågick i fyra dagar och bland de hundra gästerna som samlats på Källgården fanns två drängar som båda ertappades i säng med pigan Brita Stina Persdotter.
Några månader senare upptäckte Brita Stina att hon var gravid. Men vem av de två drängarna Gustav Stavbom och Nils Larsson var pappan?
Släktforskaren Tomas Stavbom har sökt svaret i över 30 år och lyckades till slut lösa familjens gåta med hjälp av DNA. I jakten på svaret har Tomas funnit en släkthistoria utöver det vanliga. Britta Stina födde tvillingpojkarna Per och Johan utan att veta vem som var fadern. När pojkarna blev vuxna och själva fick barn drabbades de av svåra olyckor.Pers dotter Tilda var länge prostituerad men när hon väl gift sig och väntade barn brann huset på Repslagargatan i Uppsala. Hennes man försökte rädda henne men hon föll handlöst mot marken och avled. Hennes kusin, Johans son Emil, var bara 17 år när han som plåtslagarlärling arbetade på norra tornet på Uppsala slott. Repet brast och han föll 30 meter ner i backen och dog omedelbart.
Brita Stina som födde tvillingarna Per och Johan pekade ut en av drängarna som fader. Men han skyllde på den andre drängen. Saken gick till tinget och båda drängarna erbjöds att svära sig fria genom en så kallad värjemålsed.
Det fanns i 1734 års lag en möjlighet att i vissa fall avlägga en värjemålsed, men förfarandet var kringgärdat av ganska många regler, berättar Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet. Eden gav en möjlighet för en anklagad person att svära sig fri från anklagelserna, men den togs bara till när det till exempel inte fanns några vittnen eller annat som kunde föras fram som bevis.
-Den som avlade en värjemålsed måste också vara trovärdig. Han måste ha fyllt 15, fick inte ha varit dömd tidigare, och dessutom måste man ha förstått var eden betydde. Man svor eden med handen på bibeln, och tanken var att man riskerade ett straff från Gud, i värsta fall riskerade man att hamna i helvetet, om man svor falskt.
Den anklagade person som erbjöds att avlägga en värjemålsed fick betänketid till nästa tingstillfälle, och under tiden skulle han träffa sockenprästen, som skulle undervisa honom i vad det innebar att svära falskt. Vid nästa ting skulle mannen ha med sig ett intyg från prästen om att han hade fått undervisning och därtill prästens bedömning om huruvida den här personen var tillräckligt gudfruktig för att avlägga eden.
Nu fick den anklagade personen återigen en chans att erkänna sitt eventuella brott, men om han framhärdade i att han var oskyldig fick han avlägga eden, om att ”…han inte plägat köttsligt umgänge” med kvinnan. Eden avslutades med orden: ”Och detta är visst så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.”
-Klarade mannen av att svärja eden blev han frikänd, men om han avstod eller uteblev rån tingförhandlingen så ansågs han skyldig till faderskapet, berättar Elsa Trolle Önnerfors.
Idag vet Tomas Stavbom att det vara en tredje person som var pappan. Brita Stina hade besökt ett dop en månad efter bröllopsfesten. Och det var i själva verket där tvillingarna blev till med en tredje man. Tomas har skrivit boken "Illa känd - tvillingarna Stafbom i 1800-talets osynliga Uppsala" där hela släkthistorien berättas.
Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
När Lisa Persdotter från Ånimskog i Dalsland födde sitt andra barn utom äktenskapet knöt hon in den lille pojken i en tygbit och grävde ner honom på gödselstacken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:Lisa föddes år 1800, och var dotter till knekten Per Eriksson och hans hustru Cajsa Larsdotter. Hon var 13 år när hon började tjäna som piga på större gårdar, och fram tills hon var 27 år såg hennes liv ut att vara ganska likt det som unga flickor från fattiga familjer levde.
Hennes sentida släkting Peter Bergting i Bromma har letat fram historien om Lisas liv.
Lisa Persdotter var fortfarande ogift när hon 27 år gammal fick en liten dotter som fick bo hemma hos sina morföräldrar medan Lisa tjänade sitt levebröd. När Lisa var 32 år blev hon åter gravid men dolde sin graviditet så gott hon kunde och födde i ensamhet en son som hon direkt efter födseln grävde ner i gödselstacken. Folket på gården hade dock fattat misstankar och lyckade få fram barnet och få liv i honom. Han döptes till Joakim och hamnade som fosterson på samma gård men dog efter bara ett år. Lisa sattes i fängelse och när hon återkom så hade hon ännu en son med sig Sven Fredrik. Men nu sa sockenstämman ifrån. Hon var inte välkommen dit mera.
Lisa gifte sig till slut med en soldat och de fick tillsammans två döttrar – en av dem är Peter Bergtings anmoder.
Lisas yngste son Sven Fredrik tog sig till Göteborg när han blev vuxen nog och hamnade snart på fel sida om lagen. Han blev yrkestjuv, hamnade gång på gång i fängelse där han slogs och bråkade, vilket gav honom påbackning på straffen. Till slut satt han av ett straff för fjärde resan stöld och han visste att om han fick ett straff till skulle det innebära en väldigt lång straffarbetsdom.
När Sven Fredrik kom ut efter sitt sista fängelsestraff verkar han ha fått hjälp att ta sig till Amerika. Peter Bergting har sökt och sökt men det sista spåret efter Sven Fredrik är en anteckning i emigrantregistret om att han gått ombord på ett fartyg till Amerika.
Margareta Nilars var tidigare arkivarie vid kommunarkivet i Åmål. Hon håller på att skriva rent alla sockenstämmoprotokoll från Åmål 1666 och framåt.
Margareta har sett att det var ganska vanligt att socknen förbjöd enskilda fattiga människor att flytta tillbaka till sin hemsocken om de varit bosatta på annan ort. Anledningen var att socknen inte ville belastas av fattigvårdsutgifter. Hon har också sett att det gjordes ordentliga utredningar och att det ofta uppstod brevväxling mellan socknar där de försökte övertyga varandra om att ta ansvar på den person det gällde.
Det hände också att enskilda bönder fick i uppdrag att skjutsa de oönskade personerna ut ur socknen och fick då en slant för det. Margareta har också sett att en del av de utslängda personerna smög sig hem igen.
Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:Moses Fridman kom med sin unga hustru Sara till Sverige från det som kallades ryska Polen. Han försörjde sig först som gårdfarihandlare men öppnade med tiden en liten urmakarbod i Salbohed i norra Västmanland. Där fanns redan två andra urmakare som inte blev glada åt konkurrensen.
En dag lastade Moses och Sara en vagn och for till Västerås och natten därpå utbröt en brand i urmakarboden. Trots att Moses redan var långt borta när branden startade anklagades han för att ha riggat en väckarklocka som startade branden när klockan började ringa.
Mats Klockljung som är barnbarns barn till Moses hade aldrig hört talas om den här händelsen förrän hans son började forska för ett skolarbete. Mats blev intresserad och upptäckte att det skrivits över tusen artiklar i svensk press om fallet.
Moses dömdes mot sitt nekande och Mats Klockljung är övertygad om att han var oskyldig. Och det fanns många runt som ställde sig på Moses sida, inte minst bland hans trosfränder. Det gavs också ut en bok som hävdade att Moses blivit oskyldigt dömd. Boken heter: "Oskyldig på Långholmen - handlingar i Fridmanska målet" och gavs ut 1901.
Det kom mellan 3- 4000 judar från det då Ryska Polen, från 1860 och framåt, och de allra flesta av dem försörjde sig, i alla fall till en början som gårdfarihandlare. Tidigare hade det varit stränga regler som kringgärdade handel, men de hade lättats upp väsentligt till förmån för större näringsfrihet. Den judiska gruppen kom att bli slagträ i den debatt om näringsfrihetens vara eller inte vara, som pågick under slutet av 1800-talet.
Per Hammarström är docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall och han har studerat hur samhället behandlade de östeuropeiska judar som kom hit. Han har framför allt läst de femårsrapporter som landshövdingarna i landets alla län producerade.
-Man beskriver hur de lurar allmogen, säljer varor av undermålig kvalitet. Det är uppenbart så att antisemitiska stereotyper kommer in i de här rapporterna om de judiska gårdfarihandlarna.
-Den hotar den svenska handeln, den hotar moralen, man kan till och med få intrycket att den hotar den svenska nationen, säger Hammarström och tar ett exempel från Kronobergs län.
-Landshövdingen där skriver i en rapport att ”Judarna översvämmar landet”, vilket naturligtvis är en bisarr beskyllning. Den typen avskrivningar kunde man också hitta i både riksdagsdebatter och tidningar, berättar han.
Striden mellan frihandelsivrare och protektionister fortsatte, och på 1880-talet stod protektionisterna som segrare. Då stramades reglerna för handel åt, och från 1887 blev det förbjudet för personer som inte var svenska medborgare att alls syssla med handel.
De antisemitiska strömningarna i tiden kan mycket väl ha spelat roll för hur Moses Fridman hanterades, menar Per Hammarström.
-Jag finner det inte alls osannolikt att det riktas falska anklagelser mot honom, och det faktum att han är en judisk handelsman kan ha påverkat rätten och gjort att man funnit honom skyldig, säger han.
Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Hillar Äro påstod sig leva bland grevar, operettkungar och personer med makt. Men det var bara fantasier för i själva verket satt han i fängelse, arbetade i gruvor och hamnade i koncentrationsläger.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:Hillar Äro föddes i estniska Tartu 1915. Hans mor var ensam och han fick växa upp bland släktingar.
-Han bodde i min mormors familj, Hillar och mormor var kusiner, berättar Filip Laurits. Filip, som bor i Göteborg, har forskat i flera år om sin avlägsne släkting som Filips mormor brukade kalla för Släktens svarta får.
Redan som ung hittade Hillar på historier som blev tagna för sanningar. Bland annat berättade han om en europeisk odyssé på 1930-talet där han arbetade för en baron, åkte runt i en Rolls-Royce och umgicks med den europeiska noblessen. Den historien hamnade i en estnisk tidning.
Långt senare beskrev han detaljerat vad som sagts och skett i den mytomspunna föreningen Centum som fanns och verkade i Estland under den korta tid då landet var självständigt. Centum var en klubb för den politiska, militära, ekonomiska och kulturella eliten i landet, och det som avhandlades där var ytterst hemligt. Hillar, som vid den tiden kallade sig Lehari i efternamn, hade enligt vad han själv sagt varit tjänsteförrättare i föreningen och visste mycket om vad som sagts där.
Ännu en gång blev han trodd. När det gjordes en dokumentär om Centum i estnisk TV för några år sedan var Hillars uppgifter centrala för berättelsen.
-Men det forskare och journalister inte vet är ju vem Hillar verkligen var. De vet inte att han i själva verket hette Äro och satt i fängelse under den tid då han påstod sig ha arbetat inom Centumklubben, säger Filip Laurits.
Programmet är gjort av
Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Carl Sederblad Nilsson emigrerade till Amerika och försvann spårlöst. 118 år senare fick hans hans sentida släkting äntligen veta vad som hänt honom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:Anna Fendin Ahlström har under hela sin uppväxt hört historier om sin farfars farfar Carl Sederblad Nilsson som emigrerade och försvann.
Han hade 1901 lämnat sin höggravida hustru Alma hemma i Harstensbo, Karlslunda i Småland för att starta ett nytt liv i Amerika åt sig och sin nyblivna familj. Tanken var att Alma och barnet skulle komma efter när allt ordnat sig i Duluth, Minnesota.
Men något hände som gjorde att Carl försvann och släkten har sen dess undrat vad som hände honom. Alma gifte om sig 1911, efter att hennes hennes äktenskap upphävts. I vigselboken står: "Hustrun erhållit tillstånd av S Möre Häradsrätt att ingå nytt äktenskap." Alma fick tio barn med den nye mannen. 14 år senare dödförklarades Carl eftersom man här i Sverige inte fått någon kontakt med honom.Anna Fendin Ahlström började släktforska 2005 och huvudsyftet var att hitta Carl, släktens olösta mysterium som så många gått bet på under årens lopp. Vem var denne man som lämnat en ”Amerikaänka” och son att klara sig själva på en konkursnära gård i Småland.
Efter många års forskning hittade Anna till slut spåren efter sin farfars farfar och hon berättar att hennes hjärta nästan stannade. Carl hade suttit inspärrad på ett mentalsjukhus i över 30 år och dog 1946 efter att ha varit dödförklarad i 22 år.
Att dödförklara någon på Carls tid tog lång tid. Först måste personen varit försvunnen i över 20 år och därefter tog själva processen ungefär två år. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet.
- Det var arvingarna till den försvunne som kunde begära dödförklaring. Det var nödvändigt för att kunna skifta arv och för att efterlevande skulle kunna få en möjlighet att gifta om sig. Om man visste att personen varit ute i krig eller varit med på ett fartyg som förlist kunde processen gå fortare, likaså om den försvunne var över 90 år.
Den första lagstiftningen i saken kom 1854 och reglerna har sedan dess varit ganska lika. Den stora skillnaden är att det idag räcker med att personen varit borta i fem år, berättar Elsa Trolle Önnerfors.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Kungen hade förbjudit brännvinstillverkning för husbehov. I två socknar i Kronoberg började en lokal skogvaktare anmäla hembrännare. Det kom att kosta honom livet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:Temperaturen hos allmogen i Långasjö och Ljuders socknar hamnade på kokpunkten, när de förstod att de hamnat på den så kallade ”brännelistan”. Det var så de kallade de anteckningar skogvaktaren Nils Lindström förde över misstänkta hembrännare.
Lönen som skogvaktare fick var skral, den bestod oftast av ett litet torp och del i de bötespengar som folk måste betala när de fällts i rätten, berättar agrarhistoriker Örjan Kardell vid Uppsala universitet. Därför var det inte ovanligt att de tog mutor samtidigt som de hade starka skäl att försöka få folk dömda. Kontrollen av hembränning låg inte i skogvaktarens normala arbetsuppgifter, men gav honom en chans till extrainkomster.
Soldaten Peter Sibbe blev till sist den som åtog sig att för allas räkning ta livet av skogvaktaren, vilket skedde mitt framför fru och barn.Sibbe flydde från sitt straff och i Småland var det ingen som påstod sig veta vart han tagit vägen. Åtta månader senare dök det upp en soldat i Skaraborg, om vilken man bara visste att han var smålänning.
Royny Holmström i Skövde har sammanställt berättelsen om Sibbe, utifrån de fynd som två släktforskare gjort – en som utgick från Småland och som undrade vart Sibbe tagit vägen, och en som utgick från Skaraborg och som inte kunde begripa var den nye knekten kommit ifrån.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Johan August föddes fattig. Men han fick ett arv och en uppmuntrande knuff mot högre studier. Han läste vid Uppsala universitet i 17 år. Hans långa tid som överliggare resulterade i livslånga skulder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta avsnitt:Harriet Holmgren i Stockholm har letat rätt på historien om sin farmors far Johan August Sjöstrand.
Han var son till en fattig ogift piga i Målilla i Småland och hade turen att få en lärare som gav honom lust att studera. Han fick helt oväntat ett arv efter sin biologiske far vilket gjorde att han kunde bege sig till Uppsala för att studera. Där blev han kvar i inte mindre än 35 terminer. När han till sist var klar hade han två akademiska examina varav en var en doktorsavhandling i bagaget. Men han hade också samlat på sig enormt stora skulder.Efter den långa studietiden fick han med tiden en kyrkoherdetjänst och gifte sig med en välbärgad ung kvinna. Han försökte lösa sina skulder genom en satsning på det industriella projektet Mariahissen i Stockholm. Satsningen gick fel och han förlorade allt han ägde.
Hans hustrus far, Nils Wadstein, och bror gick nu in och tog över. De lyckades få Johan August omyndigförklarad och försatt i personlig konkurs. Han placerades på ett vårdhem där han dog en kort tid därefter.Personer som blev kvar som studenter under orimligt lång tid brukade kallas för överliggare, och de var ofta personer som stack ut i sin samtid.
Henrik Ullstad som till vardags arbetar på Lunds universitetsbibliotek har letat fram uppgifter om en annan överliggare som satte färg på Lund i slutet av 1800-talet. Han hette Erik August Torbiörnsson och var från norra Halland. Hans skrevs in vid universitetet när han var 20 år, och när han dog 49 år gammal stod han fortfarande antecknad som teologie studerande. Han tog aldrig någon examen utan fastnade i den lånekarusell som var vanlig för många fattiga studenter vid den här tiden. När gamla lån förföll till betalning tog man nya lån för att bekosta det hela. Till sist kunde det vara svårt att ens studera. Att hålla lånen flytande blev en heltidssysselsättning.
Som kuriosa berättar Harriet Holmgren att Johan August grundade Maria Magdalenas kyrkokör 1887. Maria Magdalenas kyrkokör lär vara den äldsta kyrkokören i Stockholm och en av de äldsta i landet.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] - Laat meer zien
