Farshid Jalalvand Podcasts
-
Har människan en själ som andra levande varelser saknar? I sökandet efter själens eventuella existens prövar vi idén om att det kan vara bättre att veta att man är troende än att tro att man vet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är ämnet i det här avsnittet där vi också tar exemplet med vad som sker i en konstupplevelse. Vad är det som svajar till i människan när hon lyssnar på Beethovens tredje symfoni eller gråter till en stark film – är det själen som väcks till liv eller kan även den mest ateistiske naturvetare försättas i samma existentiella gungning av konsten?
Gäster i samtalet är Eric Schüldt, kulturjournalist, bl a programledare i P2-programmet Text & Musik, Farshid Jalalvand, fil doktor i mikrobiologi och kulturskribent samt Per Eriksson, tidigare rektor för Lunds universitet. Programledare Lars Mogensen. Research Paulina Witte, producent Thomas Lunderquist.
-
Eric Schüldt och Farshid Jalalvand debatterar den eviga frågan, Erdogan-docka hängd i Stockholm, danstillståndet slopas, folkbildningspris till Sabaton ifrågasätts.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nanna Olasdotter Hallberg, Moa Wallin och Kristofer Andersson går igenom kulturveckan som gått.
-
Människans tillvaro hänger antagligen samman med en två miljarder år gammal passion mellan en bakterie och en arké. Mikrobiologen Farshid Jalalvand funderar över uppkomsten av livet som vi känner det.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-21.
”Är hon en Capulet?! O Gud, mitt liv är då en oväns rätt!”
Det utbrister Shakespeares Romeo när han får reda på vem tjejen han kärat ner sig i är. Julia, är av huset Capulet, arvfiender till familjen Montague, huset Romeo tillhör. Paret är oförenliga av börd, men ändå uppslukade av varandra, som genom en naturkraft. Det som inte kunde vara, blir.
För cirka 2 miljarder år sedan, långt innan människor eller ens multicellulärt liv existerade, inträffade en liknande händelse – en händelse som kom att drastiskt förändra jordens historia. Två individer, från livets två olika, oförenliga grenar, träffades någonstans ute i en de stora oceanerna. Efter en kyss, bjöd den mer sofistikerade den enklare – och ivrigare parten – in till sig. Och så inleddes ett äktenskap som varat i 2 miljarder år och som evolutionärt är en av de mest lyckade sammankomsterna i livets historia. De två individerna som gifte sig, där ute i havet, för eoner sen, lever kvar än idag, bland annat genom dig. Du är en direkt ättling till den där eukaryota cellen.
Livet på jorden är vetenskapligt indelat i tre huvudgrenar. Och ingen av dem är djur eller växter, som många skulle kunna tro. Faktum är att om man granskar släktskapet mellan alla organismer på jorden är djur och växter bara två små intilliggande kvistar på en gren av livets stora träd. Det betyder att en katt och en gran är relativt närbesläktade, jämfört med allt annat som finns där ute. Huvudgrenen som den kvisten sitter på, och som samlar såväl människor som hårlösa marsvin, olivträd, flugsvampar och amöbor, är de eukaryota cellernas rike. Dessa celler har en DNA-skyddande cellkärna, en mer komplicerad cellarkitektur och mer avancerade förmågor än cellerna på den andra grenen på livets träd – den bakteriella. Bakterier är så kallade prokaryoter och saknar flera av den eukaryota cellens finesser, som till exempel cellkärna.
Den tredje återstående huvudgrenen är desto mer okänd för allmänheten, vilket är konstigt. Dels för den utgör en tredjedel av livets träd, och dels för den är en systergren till den eukaryota gren vi sitter på. Det är den arkéella grenen.
Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något.
Arkéer är, liksom bakterier, prokaryoter – och de är fullständigt fascinerande. Fram till sent 70-tal visste vi inte ens att de fanns, eller snarare, att de var vad de var. För det som forskare trodde var bakterier som levde i extrema miljöer – som kokande svavelkällor, frätande syra eller exceptionella saltkoncentrationer – visade sig vara en helt egen livsform, och utgjorde alltså en helt egen huvudgren på livets träd. En tredjedel av livet på jorden hade gömt sig mitt framför näsan på oss.
Och nu pekar allt fler bevis på att den eukaryota cellen – den som vi är uppbyggda av – ursprungligen var en arké.
Allt går tillbaka till den där kritiska dagen för 2 miljarder år sen. Då existerade endast encelligt liv. Enligt den så kallade endosymbiontteorin, som det råder stor konsensus om bland biologer, skedde då följande: två encelliga organismer möttes. Den ena var en bakterie och som nämnts tyder mycket på att den andra var en arké. Det verkar sedan som att arkén försökte äta sin nya bekantskap, eller om bakterien försökte parasitera på arkén. Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. De två prokaryota cellerna började av någon anledning att samarbeta. Bakterien, som nu bodde inne i arkén, fokuserade på att alstra energi. Arkén kunde då släppa den mödosamma processen, och dirigera om sina resurser till att göra allt det andra som behövs för att föröka sig. Varje gång arkén delade sig, tog varje dottercell några inneboende bakterier med sig, som alltså hade vuxit till sig inne i arkén under tiden. Och på så vis fortgick samarbetet. Allt eftersom generationer kom och gick, började bakterien flytta mer och mer av sitt DNA till arkéns genom. Och arkén fortsatte förse bakterien med allt den behövde – i utbyte mot energi. Till slut blev bakterien en del av arkécellen, en cellorganell, det vi idag kallar mitokondrien, cellens energikraftverk. Och vips så hade den moderna eukaryota cellen uppstått. En supercell med superkrafter.
Men utvecklingssagan slutade inte där. Kärlekshistorier brukar ju inte sällan involvera en tredje part. Efter ett par 100 miljoner år träffade en av den ursprungliga eukaryota cellens ättlingar på en fotosyntetiserande cyanobakterie. Utan att kunna motstå denna gröna skönhet, svalde den helt sonika bakterien. Symbiogenes, det vill säga sammansmältningen av två samarbetande organismer, skedde därefter framgångsrikt för andra gången i världshistorien: cyanobakterien degenererade nämligen med tiden till den fotosyntetiserande cellorganellen kloroplast, och den pimpade cellen blev alla växters anfader.
Men vad är då den stora konsekvensen av dessa passionerade möten?
Jo, av anledningar som inte är helt klarlagda, har komplexa multicellulära organismer, som växter och djur, endast uppstått bland eukarya. Multicellularitet innebär är att ett stort antal genetiskt identiska celler tillsammans bildar en större organism. Du själv var från början en enda cell, ett embryo, innan den delade sig i miljarder kopior. Alla celler i din kropp, vare sig om det är muskelceller, njurceller eller vita blodkroppar, är genetiskt identiska dubbletter. Men de har gått ihop och skapat ett nätverk. Och trots att de alla ursprungligen har identiska kapaciteter utför cellerna endast specialistfunktioner. Ett gäng har specialiserats till musklerceller, ett gäng till njurceller, och ett gäng till immunceller. Genom att alla celler slipper göra allt själva kan de avsätta större resurser till sina spetskompetenser och skapa avancerade vävnader. Komplexitet uppstår ur denna specialisering.
Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig.
Den här sortens avancerad samarbete har prokaryoter aldrig klarat av att åstadkomma under de miljarder år de funnits. Anledningen till att tulpanerna på ditt bord, katten i ditt knä, granen i skogen, och människorna på din gata kan finnas, är att en arké och en bakterie för 2 miljarder år sen började samarbeta istället för att äta upp varandra. Vi komplexa organismer har endosymbiogenesen att tacka för vår existens. Ett möte mot alla odds, som skapade den värld vi känner.
När Shakespeares Julia i slutet av pjäsen upptäcker att Romeo dött tar hon sitt liv, för hon inte förmår att leva utan honom. Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Cellens energikraftverk mitokondrien kan efter alla dessa år inte längre leva utanför cellen, och cellen inte överleva utan mitokondrien. Det verkar som de starkaste band skapas när oförenliga par förenas.
Farshid Jalalvand, skribent och forskare i klinisk mikrobiologi
Vidare läsning
Buttery, S. 2017. Rediscovering symbiogenesis: The latest research in understanding the origins of eukaryotic cells. Crosstalk, Cellpress
Sällström, S. 2015. Mikroorganism från havet ger ledtrådar om cellers ursprung. Vetenskapsradion, Sveriges Radio.
Miller, S. M. 2010. Volvox, Chlamydomonas, and the Evolution of Multicellularity. Nature Education
Morell, V. 1997. Microbiology’s Scarred Revolutionary. Science.
-
Berättelsen om hur ett vaccin mot cancer skulle kunna fungera och vad som krävs för att utveckla det.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Farshid Jalalvand, Karin Arbsjö.
Producent: Morris Wikström.
-
Berättelsen om hur världen överrumplades av det nya coronaviruset och varför forskningen redan hade tjuvstartat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Farshid Jalalvand, Karin Arbsjö.
Producent: Morris Wikström.
-
Berättelsen om hur en felaktig brittisk forskningsstudie gjorde en läkare till världskändis och orsakade gigantiska bakslag i kampen mot mässling.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström
-
Berättelsen om hur det första vaccinet som skyddar mot cancer togs fram med en helt ny DNA-teknologi men blev omdiskuterat och kontroversiellt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Farshid Jalalvand, Karin Arbsjö.
Producent: Morris Wikström.
-
Berättelsen om hur vaccinet blev avgörande för militära framgångar på slagfältet och hur det har använts i kriget mot terrorism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström
-
De så kallade evighetskemikalierna PFAS kopplas till försämrat immunförsvar hos barn och är hormonstörande ämnen. I Danmark har man dragit öronen åt sig efter en giftskandal och drastiskt sänkt gränsvärdet för dessa ämnen. Men svenska myndigheter har dålig koll på PFAS-nivåerna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nu vill Livsmedelsverket drastiskt sänka gränsvärdet för PFAS-kemikalier, som har använts bland annat för sina vatten- och fettavstötande egenskaper - i allt från kläder och elektronik, till brandskum. Vi har vetat i över 20 år att PFAS-ämnena är giftiga. Varför har det tagit sån tid att göra något åt dem?
PFAS-kemikalierna börjar ta plats som en av de stora miljögiftskandalerna i historien, menar experter.
I podden hörs: Daniel Värjö, reporter SR Klotet, Ulrika Björkstén, SR:s Vetenskapskommentator, Camilla Widebeck, Vetenskapsredaktionen, Farshid Jalalvand, mikrobiolog och skribent.
Poddledare
Camilla Widebeck
Producent
Peter Normark
[email protected] -
Berättelsen om barnförlamningen som hotade 1900-talets framstegstanke och de två vaccinforskarna som tävlade om att komma först.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström
-
Berättelsen om hur Louis Pasteur lyckades hitta ett vaccin mot den mytomspunna vattenskräcken och blev vaccinets främsta nationalhjälte.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström. -
Berättelsen om hur skyddet mot de fruktade smittkopporna uppfanns i en smutsig ladugård.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström.
-
Här kommer ett till sånt avvikande specialavsnitt där vi bjudit in den populäre och efterfrågade mikrobiologen Farshid Jalalvand för att svara på lyssnarnas frågor som rör pandemin och vaccinering. Bland annat får vi reda på hur det verkligen ligger till angående myten om att virus alltid muterar till det snällare och Farshids lite lösa men logiska teori om varför de ursprungliga Covid-19-vaccinen är precis lika effektiva som uppdaterade varianter som är anpassade efter de senaste mutationerna. Men också sidospår om varför du aldrig ska dricka kamelpiss och varför det kan vara bättre att gurgla bröstmjölk än att dricka den som vuxen.
Dessutom blir det mer filosofiskt när vi pratar om Farshids kommande bok ”Apan och Filosofen” som du kan läsa mer om samt förbeställa signerad här: https://fritanke.se/bestall-apan-och-filosofen/
Stötta MÅNDAG ekonomiskt på https://www.patreon.com/mandag så får du tillgång till massa Patreon-exklusivt material som t.ex. förra veckans avsnitt av MÅNDAG och alla avsnitt av den Patreon-exklusiva podden MÅNAD.
-
Vad kan medier och universitet lära av varandra? Med den frågan som rubrik bjöd Centrum för kunskapshistoria och Sydsvenskan-HD in till en samtalskväll på LUX i Lund den 11 november 2021. I två panelsamtal möttes forskare och journalister och utbytte erfarenheter.
Kvällens första del bestod av ett samtal om forskningens och mediernas roll under covid-19-pandemin. Hur har man klarat av uppgiften att förmedla rätt information i en tid då kunskapsläget hela tiden förändrades? Vad kan vi lära oss av krisen?
Medverkande: Johan Anderberg, Mia-Marie Hammarlin, Farshid Jalalvand och Rebecca Selberg. Moderator: Andreas Ekström.
Centrum för kunskapshistoria: https://www.luck.lu.se/
HT-samtal: https://www.ht.lu.se/forskning/ht-samtal-podcasts-med-vara-forskare/ -
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2017.
Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt.
Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering.
Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar.
Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan?
Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok ”Sprickan i skapelsen”: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka.
Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer
Genredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn – eller, Easy DNA Förändri-fy – eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt.
Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer – jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa.
Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar.
Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas ”gendrivare” kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter.
Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin.
Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga?
Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn.
Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - ”hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?”. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde?
De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt?
kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten?
Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: ”handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag”. En sak som vidrörs kort i boken ”Sprickan i skapelsen”, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet.
Låt oss säga att människor – efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier – tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare – kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande?
Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig.
Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi
- Laat meer zien
