Florence Podcasts
-
Huseby slott dras med stora skulder och skogen runt godset är nästan utplånad. Det går rykten om att den nye förvaltaren lurar fröken Florence Stephens och stoppar pengar i egen ficka.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I oktober 1956 bestämmer sig politikerna i Skatelöv för att ingripa. Man vill omyndigförklara fröken Florence Stephens för att stoppa rovdrift och kapitalförstöring på Huseby bruk.
Fröken övertalas att bli omyndigförklarad. Det ska bara gälla under en kortare period tills godset kommer på fötter. Säger man. Men för fröken väntar nu år av strider för att bli myndig igen.
Medverkande:
Ingegerd Oskarsson, politiker som växt upp nära Huseby.
Thomas Rosell, har arbetat för Florence Stephens.
Sofie Magnusson, VD Huseby Bruk.
Erik Wångmar, docent i historia Linnéuniversitetet.
Malin Lennartsson, docent i historia Linnéuniversitetet.
Gustaf Klarin läser breven från Jean Jacques De Geere.Bilderna i kollaget:
Prins Carl Bernadotte (ung), Bernadottebibliotekets bildarkiv
Prins Carl Bernadotte och Florence Stephens, SVT Bild
Huseby bruk, foto Jan-Erik Anderbjörk, Kulturparken Småland
Florence Stephens med sin höst, foto Huseby Bruk
Florence och henns systrar, foto Huseby BrukProgrammet är gjort 2021 av Cecilia Ohlén.
Producenter Sofia Kottorp och Ola Hemström.
Ljudmix Olle Sjöström. -
Godsägaren Florence Stephens är en förmögen dam med stallet fullt av hästar. Hon har nära band till kungahuset och tar sig an prins Carl Bernadotte. Ett fint uppdrag som får förödande konsekvenser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Florence Stephens växer upp på det mäktiga godset Huseby bruk utanför Växjö. Hon är en skicklig ryttare med stark känsla för djur, men verkar ha svårare att avgöra vilka människor som är att lita på. 1957 briserar Husebyskandalen, en omskakande härva med förgreningar ända upp i kungahuset.
Medverkande:
Thomas Rosell, har jobbat för Florence Stephens.
Sofie Magnusson, VD Huseby bruk.
Erik Wångmar, docent i historia, Linnéuniversitetet.
Malin Lennartsson, docent i historia, Linnéuniversitetet.
Gustaf Klarin läser breven från Jean Jacques De Geere.Bilderna i kollaget:
Prins Carl Bernadotte (ung), Bernadottebibliotekets bildarkiv
Prins Carl Bernadotte och Florence Stephens, SVT Bild
Huseby bruk, foto Jan-Erik Anderbjörk, Kulturparken Småland
Florence Stephens med sin häst, foto Huseby Bruk
Florence och hennes systrar, foto Huseby BrukProgrammet är gjort 2021 av Cecilia Ohlén.
Producenter Sofia Kottorp och Ola Hemström.
Ljudmix Olle Sjöström. -
Kort smakprov, för att höra avsnittet bli prenumerant på https://underproduktion.se/stormensutveckling
Maj månads frågelåda ägnas till stor del åt att besvara en frågeställare som undrar hur man stöter på någon utan att framstå som obehaglig. Ola pratar om sociologen Marie Bergströms bok ”The New Laws of Love” som skildrar hur nätdejtingen revolutionerat samlivet. Liv berättar en anekdot om när ett par vampyrnazister raggade på henne i Mexiko. Jonatan tipsar om vilken musik man ska sätta på när man har tagit hem en dejt.
Skicka era frågor till [email protected]
-
”Det är lite som att byta plats på Titanic”
Johan och Roger träffar FLORENCE – en amerikansk författare som blev besatt av Sverige efter att ha läst Milleniumtrilogin. Idag tillbringar hon mycket tid i Sverige, här lärt sig prata svenska och har nyligen skrivit sin första bok på svenska. Florence fyller också 60 år i år! Hurra!
Vi pratar om missbruk – alkohol, marijuana, mat, om det vilda 70-talet i New Jersey, om att bli besatt av alkohol efter första klunken öl, om att få blackouts direkt, om att sluta dricka 1989 – men att istället röka på rejält i femton år till, om att fly starka känslor med hjälp av mat, om att sluta dricka för att man är så rädd för att man inte har koll på någonting, om att gå på det första tolvstegsmötet år 2000, om att första steget är att inte ta mat från soptunnan, om friheten att få prata om vad som helst på möten, om att alltid vilja ha mer, om att Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs var stora förebilder, om skillnader mellan Sverige och USA, om AW-fenomet, om team-building, om att bli nykter på olika språk, om ”John Barleycorn” och ”cunning, baffling and powerful”, om det stökiga 70-talet och ”Taxi Driver”, om alla mirakel på vägen till nykterheten, om Florences nästa bok, om att känna sig fri och naiv på ett annat språk, om Olof Palme och Amerikanska inbördeskriget och om att det finns ett vilddjur inom oss som vi måste hålla i schack.
Vi rundar av med att konstatera att vi idag har välsignats med lite avstånd mellan känslor och handling - att vi kan se på oss själva på ett sundare sätt. Och att det finns hopp, att du inte är ensam – och att det finns hjälp. Tack Florence för ett magiskt samtal! -
Känner du oro och värk över att hänga med i spelvärlden? Då är det läge att sopa i sig veckans poddopiat aka Speljuntan. Veckans dos innehåller bland annat en gedigen genomgång av nyheterna runt kommande Harry Potter-spinoffen Hogwarts Legacy, en fransk spelrelaterad tv-serie med pesttema och lite pissiga arbetsmiljöer. Som om inte det vore nog har Elisabeth gått i mål med Horizon Forbidden West och så frågar vi oss om du fått nog av snacket om Elden Ring?
Spel som nämns i avsnittet: Hogwarts Legacy, Harry Potter: Quidditch World Cup, A Plague Tale: Innocence, Ori and the Blind Forest, Florence, Gone Home, Tacoma, Wattam, Horizon Forbidden West och Elden Ring.
Gillade du Juntans senaste dokumentär? Klart du gjorde. Om du stöttar Juntan på patreon får du tillgång till exklusivt extramaterial till dokumentären. Joina Juntan på http://www.speljuntan.se/
Tidskoder
(00:45) Veckans persnliga fråga
(11:10) Spelnyheter
(44:45) Reklam
(45:32) Spelsvepet
-
Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.
Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.
Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.
Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.
Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.
Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:
”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”
Men när han lämnar kyrkan händer något:
”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.
Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.
Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.
Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.
Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.
År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.
Just det där med ”osnygghet” kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.
Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.
På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.
Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.
Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.
Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker
Litteratur
Eva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.
Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.
Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.
-
Att popartister blir skådespelare är vanligare än det omvända. Alba August hör till undantagen. Det akut gåshudsframkallande albumet "I still hide" placerar henne i samma dramatiska Kate Bush-tradition som Florence +The Machine och Susanne Sundfør. Hemma hos Strage pratar hon om att växa upp som kulturbarn, om att dyrka Spice Girls och åka till Simrishamn för att köpa stringtrosor, om att rymma hemifrån och kröka med killar i Gnesta, om att spela Astrid Lindgren och Knutby-barnflickan, om att bli strypt på film och om att i det gotländska decembermörkret plöja ner all sin glädje, sorg och frustration i en skiva.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I veckans avsnitt myser vi ner oss ordentligt i spelet Florence, diskuterar Netflix take på visuella noveller i form av Bandersnatch och diskuterar Rockstars nya jätte Red Dead Redemption 2. Ett toppenavsnitt från era favoriter i vintermörkret.
