Judas Podcasts
-
Innehåll i veckans avsnitt:
00:00 - Start
02:23 - The Game Awards i Los Angeles
08:09 - Christopher Judge vann Best Performance och höll ett långt tacktal
10:45 - Elden Ring vann Game of the Year
15:20 - It Takes Two säljer merch och Josef Fares var på plats
16:34 - Saknar gejmers humor?
19:13 - Tomma stolar och sneakers
20:40 - IT- och facilitetsavdelningarna, de dolda hjältarna i spelvärlden!
22:44 - Intro trailers
24:33 - Hades 2
27:51 - Judas
31:44 - Death Stranding 2
36:50 - Diablo IV
40:45 - Armored Core VI
44:30 - Final Fantasy 16
45:50 - Cyberpunk 2077 Phantom Liberty
49:01 - Star Wars Jedi: Survivor
52:57 - Suicide Squad: Kill the Justice League
56:02 - Henkes favorit #1 - Remnant 2
1:02:52 - Henkes favorit #2 - Horizon Forbidden West: Burning Shores
1:07:00 - Henkes favorit #3 - Vampire Survivor
1:13:37 - Andreas favorit #1 - Relic Hunters Legend
1:15:59 - Andreas favorit #2 - Crime Boss: Rockay City
1:20:27 - Andreas favorit #3 - Wayfinder
1:23:24 - Summering The Game Awards
1:24:42 - Witcher 3 next gen-patch
1:29:36 - Crysis Core Final Fantasy 7 Reunion
1:30:44 - High on Life
1:33:11 - Wavetale
1:35:11 - Bonusmusik: Little Giant med CailinFölj oss gärna på Twitter för "behind the scenes" på https://twitter.com/GejmaPod
Besök vår hemsida på https://www.gejmapod.seVi som gör podden heter Andreas, Henrik och Michel och vi älskar tv- och datorspel. Häng med på vår nya podcastresa!
-
Predikan av Lukas Gniste 19 juni 2022
-
Stefan och Martin har lyssnat på SR:s Människor och tro. Del 1 i deras serie "Som fan läser Bibeln" handlar bland annat om Paulus syn på uppståndelsen (kan den vara något annat än kroppslig?) och om huruvida det är synd om Judas. Martin och Stefan diskuterar!
Mejla dina synpunkter till [email protected]. Avsnittet av Människor och tro finns här.
-
Som fan läser Bibeln - en annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäst: Patrik Svensson, författare till boken Ålevangeliet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DEL 1. Premiär!
*Varför heter boken Ålevangeliet? Författaren Patrik Svensson läser Paulus 1:a brev till församlingen i Korinth och blir ännu mer ateist.
*Allt är materia! Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap och pastor, tycker att Paulus tänker som en stoiker när han ska förklara Jesus uppståndelse för de första kristna.
*Stackars Judas! Lollo upprörs av det fastlåsta, förutbestämda dramat. Måste det finnas en person i världen som det är helt kört för?
Bibelstycken: 1 Korinthierbrevet, Matteus 27
Filmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men)
Musikcitat i avsnittet:
Rolling Stones - You Can't Always Get What You Want
Kanye West - Jesus Walks
Madonna - Like A Prayer
Prince - God (Love Theme From Purple Rain)
Folkoperan - ur Ålevangeliet
Bob Dylan - ur The Bootleg Series Vol 4: Bob Dylan Live 1966, The "Royal Albert Hall" ConcertMedverkande i avsnittet:
Patrik Svensson, författare till boken Ålevangeliet
Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson
Bisittare: Lollo Collmar
Ljudtekniker: Monica Bergmark, Heinz Wennin -
Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet har skrivit boken Jesus som är en populärvetenskaplig bok om Jesus som historisk person. Boken ingår i en serie - världens dramatiska historia - som tar upp olika stora gestalter i historien.
Vad menas egentligen med "historiens Jesus"? Ibland används uttrycket i kontrast till "trons Kristus" och får då en klang av att betyda "den verklige Jesus" emedan "trons Kristus" med nödvändighet förstås som en förvanskning.
Men som den amerikanske bibelforskaren John P Meier har konstaterat så är detta en dålig förståelse av begreppet. Meier föreslår därför snarare distinktionen "den verklige Jesus" och "historiens Jesus" där den senare kan förstås som "historikerns Jesus": den information om Jesus som vi kan säkerställa med historievetenskapliga metoder, och den verklige Jesus syftar på den Jesusbild vi hade kunnat erhålla om vi hade levt i hans närtid.
Meier presenterar ett antal kriterier för att säkerställa material i evangelierna som historiska och vissa av dessa kan man se att Dick Harrison använder sig av.
De grundläggande fakta om Jesus som Harrison menar är historiskt säkerställda är bland annat:
- han växte upp i Nasaret i Galiléen.
- han döptes av Johannes döparen
- han predikade, samlade lärjungar och utförde handlinger som uppfattades som helanden
- han predikade om Guds rike
- han förrådes av Judas
- han korsfästes
- hans grav befanns några dagar efter hans död vara tom
I vårt samtal presenterar vi de fem huvudsakliga kriterier som John P. Meier menar att historikern kan använda sig av för att undersöka om material i evangelierna troligen går tillbaks till Jesus, eller möjligen uppkommit senare i traderingen.
Det viktigaste av dessa kriterier är "pinsamhetskriteriet" som helt enkelt säger att uppfattningar som var pinsamma för den tidiga kyrkan och evangelisterna är troligen inte ett resultat av evangelisternas tillägg utan går tillbaka på en historisk händelse. Det betyder förstås inte att allt som inte är pinsamt är ett tillägg av evangelisterna: kriteriet är ett positivt kriterium - det vill säga det används för att belägga att något är historiskt - och inte ett negativt kriterium (som skulle kunna användas för att utesluta att något är historiskt). -
Inför Palmsöndagen talar vi lite om liturgi, korsvägar, påven, Judas, händer fulla av blommor och händer i handskar. Väl mött i Jesu namn och blod.
-
Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal.
Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv.
Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.”
Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne.
Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning.
Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”.
Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi.
Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute.
Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet.
När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.”
Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.”
Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten.
Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika.
I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap.
I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon.
Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls.
I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.”
Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.”
Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på?
I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt.
Kristoffer Leandoer
-
Veckans specialavsnitt är helt dedikerat till Oscarsgalan 2021! Vi har sett alla nominerade filmer och talar om vilka vi tror kommer vinna och vilka vi tycker egentligen borde vinna.
(00:22) Intro och introduktion av veckans gäst!
(03:39) Och de nominerade är...
Bästa film: Mank, Minari, The Father, Sound of Metal, Nomadland, The Trial of the Chicago 7, Judas and the Black Messiah & Promising Young Woman
Vi pratar också om filmerna: Ma Rainey’s Black bottom, The United States vs. Billie Holiday, One Night in Miami, Borat 2, Hillbilly Elegy, My Octopus Teacher
Tips eller eventuella frågor får gärna skickas till [email protected]
Instagram gotypodden
Vi vill skänka enorma tack till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder, till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fantastiska musiken.
-
Anton inleder med att sälja in Benjamin'[sic]s på Cmore och sedan visar han Emil hur man enkelt kan göra musik bättre.
(05:17) Spel: Curse of the Dead Gods, Pokemon Legends Arceus, Valheim, Outriders, Final Fantasy VII Remake, Yes Your Grace, Wreckfest, Code Vein, Gylt, Mafia: Definitive Edition
(31:47) Film: Vi inleder med att dissekera Golden Globes. Sedan har vi sett Monster Hunter, The White Tiger och Judas and the Black Messiah
(48:23) Tv-serier: Des, Lovesick, Ensam i Vildmarken, Trevlig Helg, It's a Sin, Tribes of Europa, Atlantic Crossing, Age of Samurai, Attack on Titan, For all Mankind, Wandavison, Fröken Frimans Krig, Alla Utom Vi
Tips eller eventuella frågor får gärna skickas till [email protected]
Instagram gotypodden
Vi vill skänka enorma tack till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden, till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fenomenala introlåten!
-
Johannes Finnlaugsson gästar En Skånsk Klassiker och det blir genomgång av Text-TV, hur AIF Barrikaden inte budgeterat för tyst minut för "nån gubbe" och både våra egna idrottsskador och andras genom tiderna. Inte minst den klassiska skallningen en ödesdiger match i herrallsvenskan för fjorton år sedan. Jävlar vad trevligt!
-
Alve och Amandus bjuder igen, det rör sig åter om ett avsnitt tillsammans med Agnes och Mia Maria från podden Skvallerenheten Judas. Vi har läst Gentlemen, före detta akademiledamoten Klas Östergrens genombrottsroman. Vi pratar Stockholm, boxning och gubbromantik. Alve är lite låg men har desto klokare ord att säga. God lyssning! Mix: Elias Nilsson
-
Ännu mer litteratur, denna gång gästar Amandus och Alve de stigande poddstjärnorna i Skvallerenheten Judas. Fanfiction-texten 'After' på Wattpad, skvaller, bröl, kass ljudkvalitet, skratt. Mycket nöje!
