Kafka Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
Maja och Joel träffar reklamstrategen, reklamforskaren och författaren Nina Åkestam Wikner. Vi pratar om
vikten - och nödvändigheten - av andras kritikatt samla romanstoff från The Bachelordet enkla tricket som för nästan vilken arbetsgrupp som helst att kunna lösa svåra problemvarför du ska bada i världen!Nina Åkestam Wikner är reklamstrateg, feministisk debattör och doktor i ekonomi. Hon har forskat om reklams effekter på samhället och jobbar nu som strategichef på reklambyrån Nord DDB. Dessutom är hon skribent och författare. Hennes nya bok Tribunalen förvandlar hon Kafkas klassiker Processen till en nutida feministisk domstol i sociala medier.
Följ Skapa till 100 i din poddapp och på:
Acast: https://play.acast.com/s/skapa-till-100
Instagram: https://www.instagram.com/skapatill100
Facebook: https://www.facebook.com/skapatill100
Skapa till 100 görs av Maja Sönnerbo tillsammans med Joel Nyberg och Marika Borg Ström. Den spelas in i poddstudion i hos Lejonbröder produktion.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången iden 17 april 2018.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
- Vår fredliga vardag är inte längre självklar. Plötsligt är den hotad. Då blir den också synlig och i samma stund börjar vi utforska den: Vad tusan är det egentligen för vatten vi simmar omkring i om dagarna?
Om Tomas Brytting:Tomas Brytting är professor emeritus i organisationsetik vid Marie Cederschiöld högskola (f d Ersta Sköndal Bräcke högskola). Etiken kring hur vi köper, säljer, sparar och jobbar - det är vad jag ägnar mig åt. Att direktsända Tankar för dagen har fått mig att gå lite mer uppmärksamt genom livet. "Att se det lilla i det stora och det stora i det lilla" låter som en klyscha, men det är vad uppdraget handlar om för mig. Det allra största är att få andra att fundera över hur detta underbara mirakel vi kallar livet bäst ska levas.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
I avsnitt 299 bakar de båda pedagogerna ihop ett gäng mer eller mindre skolrelaterade ämnen i ett enda stort och härligt kluster. Denna vecka handlar samtalet bland annat om livet före och efter Corona, öppnade skolor i Uganda, att inte vänta ut stormen, säkerhetsluckor, Kafka, Wordle, iOS 15, historieprojekt, digitalt liv, DIGG, CES 2022, teknikdregel, halvtestade appar, Ziplet och Wick editor. Det mesta är sig följaktligen sig likt då det blir ett samtal om skola, digitalisering och lite annat.
-
Den är en öppning mot äventyr och fantasi, men också något som stänger ute. Maja Andreasson reflekterar över dörren som symbol och verklighet i liv och litteratur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.
En gång fick jag ett refuseringsbrev från ett större förlag. Det var vänligt formulerat, sa inte blankt nej till mitt manus, utan uttryckte snarare en slags tvekan inför texten. Kanske någon annan gång. Inte nu. Men kanske sen, framöver. På brevpappret syntes dörren in till förlaget. En stor träport med två dörrklappar. Givetvis var den stängd. En öppen dörr hade ju signalerat något annat än budskapet i själva brevet, nämligen att det var fritt fram, att jag var välkommen, inbjuden. Men det var jag inte. Eller var jag det nästan? För en dörr i all sin dörrighet går ju förstås att öppna. Om inte med nyckel så med lite våld, eller ren tur. Tänk om den plötsligt skulle glida upp framför ögonen på mig. Tänk om jag snabbt som attan kunde kila in min lilla fot och kliva in. Det hade varit som i en saga i sådana fall. För i sagans värld är ju dörren den instans som möjliggör det omöjliga. Utanför dörren råder den trista verkligheten, men innanför dörren kan vad som helst inträffa. Tänk bara på Narnia. Berättelsen om syskonen Pevensie som en dag går in ett klädskåp och ut i ett fantasilandskap. Med undantag för Mufasas död i Lejonkungen, är nog BBC:s filmatisering av C.S Lewis epos min största filmupplevelse som barn. Och det var särskilt skåpet som gjorde intryck. Minstingen Lucy som famlar med sina händer bland alla rockar och pälsar för att inse att väggen inte finns där. Istället för en hård yta av trä, breder vit pudersnö ut sig, och lite längre bort kikar en faun fram bakom en lyktstolpe.
Vad jag inte förstod som barn men som jag förstår nu, är att Narnia inte bara är ett fantasiland, utan också en tillflyktsort. Syskonen Pevensie har evakuerats från London för att undkomma tyskarnas eventuella flygbombningar, och Narnia blir därför den fristad som barnen behöver. På liknande sätt fungerar pysslingtillvaron för Bertil, som i Astrid Lindgrens saga trycker på en spik för att i miniatyrform kunna ta sig in genom råtthålet och den pyttelilla dörren till Nils Karlssons-Pysslings värld. I den är han inte längre ensam. Där är man alltid två, och till och med den otäcka råttan går att uthärda om man hjälps åt med hyran. Bertil hjälper sin vän att skaffa mat, möbler, elda i spisen och bada. Han ger Nils den omsorg han själv skulle behöva, och pysslingen blir därför både ett sällskap och ett sätt att ta hand om sin egen litenhet i världen. Precis som Freud poängterade för dryga hundra år sedan, kan dagdrömmen, eller fantasin, betraktas som en plats där våra önskningar går i uppfyllelse. I detta vakna, kreativa tillstånd tillfredsställs både ens erotiska begär och ens äregirighet och maktlystnad. För syskonskaran i Narnia kan detta bäst illustreras genom det truliga mellanbarnet Edmund, som finner en lockelse i Häxans löfte om en plats på tronen. Den uppmärksamhet han annars tvingas att slåss om med sina präktiga syskon, blir hos häxan odelad, och som den auktoritära ledare hon är vet hon att mänsklig svaghet går att utnyttja med hjälp av gåvor och fördelar. Dörren in till Narnia blir, enligt detta sätt att se på saken, också en ingång till de egna begären, som kanske inte alltid är så smickrande att möta.
Även i vuxenlitteraturen händer det att dörren står som en symbol för våra drömmar och drifter. I en av novellerna i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor är det skåpet i sig som är föremålet för åtrån. Berättarjaget känner samma dragning till skåpet som “till en man”, och den glatta lilla knoppen får henne att ligga vaken om nätterna. En natt drar hon upp sin make ur sängen, och de ställer sig båda framför det mäktiga skåpet. Istället för att så att säga “komma ut ur garderoben” går de in i den, och blir sedan kvar där, medan resten av lägenheten står och samlar damm. Vad som faktiskt händer där inne bland alla klänningar och kostymer, får vi inte reda på, och likt många andra noveller som riktar sig till vuxna arbetar Tokarczuk med det tvetydiga och outsagda, snarare än att avrunda berättelsen med en tydlig knorr. I Narnia har berättelsen bara börjat när syskonen kliver in i det väldiga skåpet, men här tar den slut. Dörren stängs om paret, och läsaren får inte tillgång till det slutna utrymme de skapat omkring sig. Isoleringen är egendomlig, på gränsen till obehaglig, men eftersom den är självvald är den enklare att uthärda än det fångenskap som gestaltas hos exempelvis Franz Kafka. I novellen Förvandlingen vaknar den handelsresande och alltigenom rediga Gregor Samsa en morgon upp som en insekt. Även om han själv försöker att se tillvaron från den ljusa sidan, känner hans familj både skam och äckel över den metamorfos han genomgått. Hans mor skriker när hon för första gången får syn på honom och fadern driver tillbaka honom in i rummet med en käpp. Det är bara systern som förbarmar sig över sin bror och när ingen annan ser på smyger hon till honom gammal ost. Om dörren i barnlitteraturen syftar till att öppna andra världar, är dörren hos både Tokarczuk och Kafka en dörr som stänger det fantastiska inne. Den overkliga, absurda skapelse som Gregor Samsa har blivit tillåts inte komma ut, utan motas gång på gång bort av sin egen borgerliga familj. Insektsblivandet i Förvandlingen visar att dörrar är olika lätta att öppna beroende på vilka kroppar vi råkar vara, och Gregor med sin små sprattlande ben och otympliga hydda har mycket svårt att ens nå upp till låset. Han skadar sig själv när han försöker vrida om nyckeln med hjälp av käkarna. En brun vätska tränger ut från munnen och droppar ner på golvet.
Att en dörr kan förvandla människor vet alla som någon gång fått en dörr öppnad för sig. Plötsligt får man kliva ut i den vita snön, andas en annan luft, träffa andra varelser än dem man är van vid. Men även om vi nog är många som vemodigt kan berätta om när den där symboliska dörren gick upp, är kanske ändå den stängda dörren ett vanligare fenomen. Alla rum som en inte har tillträde till, som kräver särskilda portkoder, eller misstänksamt stirrar mot en med sina vackert snidade ornament. Samtidigt finns det förstås de som kommer in lite varstans. Som har en nyckel till alla vrår och med självklarhet slår sig ner i den skönaste fåtöljen. Men för majoriteten, vill jag ändå påstå, finns det dörrar och dörrar. Vissa orkar man bara inte öppna. Vissa vill man öppna men vågar inte. Och om man ändå vågar, är det inte säkert att man gillar det man ser. Kanske är insidan sval och skrämmande. Kanske får man en känsla av att dörren var där av en anledning: som en markör, en mekanism för att stänga människor ute. Och då har jag inte ens nämnt alla de dörrvakter som har som jobb att avgöra vilka som får komma in och vilka som får bli kvar. Dörren är därför inte bara en metafor, utan också en realitet. En möjlighet eller en omöjlighet, beroende på vilka vi råkar vara.
Att gång på gång mötas av stängda dörrar kan göra en nedslagen. Men att någon gång då och då, tvingas stanna upp utanför en port och undra vad som finns där bakom är nog inte så dumt. Åtminstone inte för ens fantasi. När allt kommer omkring är ju julkalendern som allra mest mystisk och spännande, innan man öppnat själva luckorna.
Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare
-
Arbete, vad vet Gästabudet om det? Vi har i alla fall ett och annat att säga om jobbet som litteraturkritiker, apropå en debattext som anklagat oss för klickhungrig elakhet. Därpå pratar vi om knegen i vår uppväxt, innan vi kommer in på Kafkas fantasier om rekryteringar på galoppbanor i Amerika, Ivar Lo-Johanssons exotifiering av franska arbetare, Tora Dahls resonemangsäktenskap, det goda livet hos en urfolksstam av jägare och samlare; och så några ord om den samtida svenska arbetarlitteraturens underuppmärksammade stjärnskott. Prenumerera här för att slippa reklamen, få tillgång till exklusivt extramaterial och stötta Gästabudet så att vi kan göra ännu fler och bättre avsnitt. https://plus.acast.com/s/gastabudet.
-
Arbete, vad vet Gästabudet om det? Vi har i alla fall ett och annat att säga om jobbet som litteraturkritiker, apropå en debattext som anklagat oss för klickhungrig elakhet. Därpå pratar vi om knegen i vår uppväxt, innan vi kommer in på Kafkas fantasier om rekryteringar på galoppbanor i Amerika, Ivar Lo-Johanssons exotifiering av franska arbetare, Tora Dahls resonemangsäktenskap, det goda livet hos en urfolksstam av jägare och samlare; och så några ord om den samtida svenska arbetarlitteraturens underuppmärksammade stjärnskott. Prenumerera här för att slippa reklamen, få tillgång till exklusivt extramaterial och stötta Gästabudet så att vi kan göra ännu fler och bättre avsnitt. https://plus.acast.com/s/gastabudet.
-
Biblioteket läser Bachi och Klassikerummet läser Platonov.
”Döda dem alla”, så heter den algeriske författaren Salim Bachis hyllade fjärde roman som kom ut i Frankrike 2006. Den handlar om det sista dygnet. Det sista innan en terrorist kliver på det transportmedel som ska föra honom mot många oskyldiga människors våldsamma slut. Jenny Teleman läste skildringen inifrån en förövare, som nu kommit i svensk översättning av Christer Olsson, och fick ingen ro. Boken saknar ett nu, en tro, en tidslinje. Huvudpersonen är tvivlare, fanatiker, nihilist och förtvivlad. Syftet med hans handling dunkel och absolut klar, döda dem alla.Författaren Magnus Utvik, aktuell med boken "Med Stalin som Gud”, om sina ungdomsår i fanatisk tro på extremvänstern och Dan Jönsson, litteraturkritiker, hjälper till med att läsa Bachi och hans huvudperson som är så rik inombords, och så fattig. Finns det några ensamma galningar, eller finns det bara sammansatta typer?Klassikerrummet handlar idag om en stor sovjetrysk klassiker som inte är så berömd och välkänd som den förtjänar, nämligen "Grundgropen" från 1930 av Andrej Platonov.”Grundgropen” handlar om byggandet av Sovjetunionen och speglar inte minst kollektiviseringen av jordbruket på 20-talet, om införandet av ett idealsamhälle för proletariatet. Den skildrar också den brutala utrensningen av de självägande bönderna, de så kallade kulakerna.Platonov var själv från början en hängiven kommunist som kom att bli en skarp kritiker mot den dogmatiska marxismen och Stalin. Hans romaner fick inte publiceras under hans livstid, men idag anses han vara större än Solsjenitsyn och Sjolochov och i klass med Kafka, Dostojevskij, Musil, Joyce och Beckett.Platonovs romaner översätts och publiceras först nu hos oss av ett litet svenskt kvalitetsförlag (Ersatz). I Platonovs hemland lossnade det på 80-talet när Sovjetunionen närmade sig sitt sammanbrott.Maarja Talgre diskuterar med sina gäster Tora Lane, forskare, och Kulturradions Göran Sommardal.Kajsa Öberg-Lindsten heter den djärva och mycket skickliga översättare som vågat ta itu med Platonovs verk. Platonov är känd för sitt raffinerade språk. -
Lviv är huvudstad i Galizien i Ukraina. Kulturernas korsväg sedan medeltiden. Här bodde judar och tyskar och polacker, rutener, ukrainare och ungrare. Och ryssar och rumäner. I Karpaternas bergsbyar levde hutsulerna i höga stövlar och yxa i hand. I byarna på slätten fanns berömda chassider.
Ulrika Knutson reser till Galizien i västra Ukraina, på spaning efter nationalismens rötter, Taras bittra tårar och Sacher-Masochs coola kvinnor i päls. Och så träffar vi Bruno Schulz allra sista elev, den skönsjungande Herr Schreier.I Lviv fanns vackra damer i päls. Och det kryllade av författare: Joseph Roth, Herbert Zbignew och Stanislaw Lem kom alla från Lviv. Poeten Paul Celan från Tjernivtsi, och så mannen med det dåliga ryktet, som var så svag för kvinnor i päls, Leopold Sacher- Masoch, som kittlade dom alla, och påverkade dom alla.Teckningsläraren och författaren Bruno Schulz sköts av en frustrerad nazist den 19 november 1942 i Drohobytj. I västra Ukraina liknas han vid Kafka och Proust, i östra Ukraina vet ingen vem han var. Och inte vill de veta det heller.När den polske poeten Adam Zagajewski i en av sina dikter reser till Lwow söker han sin barndoms förlorade platser. I flera hundra år hade släkten bott där, men de deporterades till polska östersjökusten efter kriget, då Sovjet tog över. Under Hitlers ockupation deporterades stans stora judiska befolkning. Och det är till alla dessa deporterade och mördade, med eller utan väska, som Zagajewski skriver i sin dikt. Lwow heter stan på polska. Lvov på ryska, idag heter den Lviv, på ukrainska. Och länge hette den Lemberg, och var en pärla i det habsburgska riket.I programmet medverkar Jurij Andruchovytj, Andrij Pavlysjyn, Alfred Schreier, Mats H. Andersson, Yvonne Westerman, Anders Franzén och Ulrika Knutson. Tolk är Lev Hrytsyuk.Uppläsningar ur: Vasilij Grossman: Reporter i krig (övers. Hans Magnusson), Leopold von Sacher-Masoch: Venus i päls, Bruno Schulz: Kanelbutikerna, kapitlet Fåglarna (övers. Johan Malm), Sanatoriet Timglaset, kapitlet Fars sista flykt (övers. Johan Malm) och Adam Zagajewski: Resa till Lwów (övers. Anders Bodegård).
