Kosovo Podcasts
-
De allra flesta svenskar skulle nog aldrig komma på tanken att bränna en koran. Många tycker säkert det är olämpligt. Men brännandet av koranen har blivit ett lackmustest, ett sätt att se om Sverige har kraft att sätta något bakom de fina orden om yttrandefrihet och sekulär lagstiftning.
Provokatören Rasmus Paludan brände nyligen en koran utanför Turkiets ambassad, vilket fick turk- och arabvärlden att rasa. Muslimer runt om i världen, och yttrandefrihetsskeptiska krafter i Sverige, krävde att Sverige skulle införa blasfemilagar.
Kanske är de nu halvt om halvt redan på plats?
Den åttonde februari valde Polismyndigheten nämligen att avslå en ansökan om demonstrationstillstånd där det skulle brännas en koran. Man hänvisar till en dialog med Säkerhetspolisen, och talar om en “förändrad hotbild mot Sverige” och att en sådan – i sig helt laglig – sammankomst, “bedöms kunna orsaka allvarliga störningar av den nationella säkerheten”.
Vad man än tycker om brännandet av böcker eller skändandet av religiösa symboler, så är Polismyndighetens beslut en stor skandal. Det handlar i det här läget inte om att “respektera religion” eller att skydda någons känslor, utan om att man viker sig för våld och hot orkestrerat av utlänningar och främmande makt.
I Sverige har vi haft utställningar som “Piss Christ” av Andres Serrano där Jesus sänks ned i urin, och “Ecce Homo” av Elisabeth Olsson Wallin där han framställs som homosexuell. Båda dessa ledde till häftig kritik och sårade känslor inom kristenheten, och även ett antal mindre sabotage.
Men aldrig var det tal från myndigheter och politiker om att stoppa dessa utställningar. Tvärtom ställdes Ecce Homo till och med ut i Sveriges riksdag. Något sådant skulle bara kunna motsvaras av att Muhammedkarikatyrer och brända koraner också visades upp i riksdagen, men det känns väl ganska långt borta.
När Polismyndigheten nu ger vika för muslimers krav på särbehandling och ytterligare inskränkningar i svensk yttrandefrihet är det ett allvarligt steg mot pöbelvälde. Den signal som nu skickas till den muslimska världen är att om de bara använder tillräckligt med våld och hot så kommer Sverige göra som de önskar, en bokstavligen livsfarlig väg att vandra!
Det fria Sverige har full förståelse för att människor blir ledsna när något de håller heligt behandlas på ett sätt som de tycker är fel. Men en stat kan inte ge vika för att en intressegrupp känner sig “kränkt” och hotar med våld, utan måste istället stå rakryggad och principfast för de idéer som staten säger sig vila på — i det här fallet yttrande-, mötes- och demonstrationsfriheten.
En svensk stat måste alltid sätta svenskarna först, och aldrig anpassa sig till andra folks föreställningar, vare sig de bosatt sig inom vårt lands gränser eller bor kvar utanför dem. Det kan innebära att internationella relationer kärvar, och det kan tillfälligt öka hotbilden mot vårt land och vårt folk. Men alternativet är en principlös stat som låter sig hunsas av utlänningars nycker, och det är en dödsdans där vi aldrig är den som för.
Det grundläggande problemet är det mångetniska, mångkulturella samhällsexperimentet som i sig kräver extremt hög tolerans grupper emellan, men vars inneboende dynamik på sikt gör toleransen omöjlig. Det är nämligen enkelt att tala om tolerans när du har en väldigt tydlig majoritet och en eller flera små minoriteter. Men när minoriteterna växer sig större kommer också kraven på anpassning efter deras världssyn och livsstil, vilket vi nu ser utspelas framför ögonen på oss genom de muslimer som kräver lagar anpassade efter Sharia.
Sverige måste välja väg. Antingen anpassar vi oss efter islam och bereder oss på att gå ett liknande öde till mötes som Libanon och Kosovo. Eller så konstateras att Sverige är svenskarnas land, och då måste andra folk som lever inom våra gränser respektera vårt sätt att leva och respektera våra lagar, och aldrig någonsin kräva att vi anpassar oss efter dem. -
Utrikeskrönika 22 november 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.
Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.
Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.
Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.
Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.
Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.
Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.
Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.
Samtidigt pågick kriget några timmar bort.
När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.
Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.
Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.
För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.
Men så blev det inte riktigt.
Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.
Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.
En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Storbråk mellan DN och SR, ockuperad ö i Kroatien, konstbiennal i Kosovo, SVT-dokumentär om Ahmadu Jah, och ny tv-serie om Gilberto Gil.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kristofer Andersson och Donia Saleh pratar om kulturveckan som gått.
-
Inga-Britt Ahlenius har arbetat som budgetchef på finansdepartementet, generaldirektör för Riksrevisionsverket, chef för riksrevisionen i Kosovo och undergeneralsekreterare i FN. Inga-Britt fick i år också Helmer Fredrikssons pris för sitt arbete för minskat slöseri med skattepengar.
-
Vi ringer till Skåne för att prata med fotbollsagenten Liridon Kelmendi som jobbar för Junique Players Agency, en av Nordens ledande agentfirmor som också är störst i Finland. De har bland annat stort fokus på u-landslagsspelare. Vi pratar om allt inom agentvärlden. Hur jobbar en agent? Vilka fördomar finns mot agenter? Vilket jobb gör agenterna i bakgrunden? Vilka egenskaper bör spelarna ha? Vi frågar om hur det går till när spelare som Albion Ademi och Ilmari Niskanen blir sålda till större klubbar. Vi får höra hur firman samarbetar med olika aktörer och att de även har slagit sig in på den sydamerikanska marknaden. Dessutom hör vi kort om Liridons egen bakgrund som före detta spelare i Ängelholm och hur han ser på finska spelare i jämförelse till andra nationaliteter. Vi passar även på att prata om Kosovo och den fotbollsmässiga potentialen som finns där.
-
Hans vägrar NATO, Askunge-Ebba på bal och Jonas gör MÖP-testet...
-
I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.
Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?
Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.
Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.
Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.
Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.
Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.
Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.
Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen – trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.
Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.
Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.
Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.
Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.
Erik Lindman Mata, poet
-
När jag träffade Donart Lubishtani så hade han precis avverkat sitt första år som ungdomsproffs i Chievo. Han är numera hemmahörande i storklubben Inter.
I avsnittet berättar han allt om uppväxten i Malmö, Kosovos juniorlandslag och givetvis väldigt ingående om hans första år som ungdomsproffs i Chievo.
God lyssning!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Timur Ibar, numera bosatt i Göteborg snackar om uppväxten i Turkiet och Bosnien och hur han via klassisk hårdrock och metal kom in på punk via sin kusin och bandet Choking Victim. Timur går igenom sin resa med punkscenerna i Serbien, Bosnien, Kroatien, Kosovo och Turkiet samt sin tid i Berlin och Karlskrona. Vi pratar om punk och lyssnar på musik vald av gästen där vi bl.a. får höra band som han har varit med i.
-
Vi snackar Sverige - Kosovo, Newcastles nya ägare, Fury - Wilder, NFL, o lite till.
Saarvi!! -
En hel helg och vecka utan allsvensk fotboll gör konstiga saker med oss...Vi tappar det helt i dagens avsnitt och snackar om resan till Göteborg som vi ska till vid lunch på måndagen. Mellan skrattattackerna lyckas vi ändå snacka om Sveriges 3-0 mot Kosovo, Italiens tredjeplats i Nations League och så en massa om Marcus Lantz till Örebro. Det handlar också om Joakim Thåström och Amanda Ooms och om de är bra för varandra. Dessutom... Blir det en intervju med Leif Loket Olsson från i somras eller en låt med Imperiet som avslutar dagens avsnitt?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Äntligen är Hasse Backe tillbaka och vi har stort fokus på landslaget och Champions League. Vi snackar om Italiens EM-guld, om hur det är att arbeta med de bästa matcherna och spelarna i världen, via Champions League och landslag. Philip får äntligen lansera sin tanke att Sverige behöver våga mer i sina laguttagningar och spelsätt, och Backe håller med till 100 procent. Dessutom plockar den gode Backe ut sin egen landslagselva för Sverige i framtiden och för att vinna mot Kosovo och Grekland. Och vad kostade egentligen den exklusiva pennan han köpte på flygplatsen i München? Ut överallt detta kastar vi in ett gäng lyssnarfrågor.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Landslagen sätter tonen för veckans kupong på Stryktipset och Sverige jagar seger mot Kosovo i match ett. Spikar och spelförslag från Daniel Olenklint väntas i vanlig ordning.
-
Zlatan 40 år och kroppen allt mer sliten. Kommer Ibra någonsin mer spela 90 minuter fotboll?
Har kurvan för sysselsättningen padel på riktigt planat ut?
Kommer Sverige leverera i VM-kvalet mot Kosovo och Grekland? Det tror Maskinen Ricard Rekar. Människan är mer skeptisk.
Efter att längdskidlandslagets läkare Per "Pliggen" Andersson plötsligt slutar precis när OS-säsongen ska börja, hör landslagschefen Anders Byström om varför. Han förklarar också varför åkarna måste ställa sig på vågen varje morgon.
Dessutom en duell som hackar och Maskinen gör dessutom en Stefanelli. Han får plötsligt grym feeling. Hjärnsläpp, alltså. -
Fotbollskanalen on tour med Olof Lundh, Martin Petersson och Andreas Sundberg är DIN svenska poddföljeslagare under europaveckorna (Champions League, Europa League och Conference League) och landslagsveckorna!
I detta avsnitt pratar panelen bland annat om:
Statusen i den svenska landslagstruppenSveriges schema denna veckaFörutsättningarna inför kvalmatcherna mot Kosovo och GreklandLyssnarfrågorplus mycket mer.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Laat meer zien
