Krimkriget Podcasts
-
Så var det med det lilla helgonet…
Vad vet du egentligen om Alfred Nobel och Nobelfamiljen?
Från Alfred Nobels farfars farfar Petrus Nobelius som var med redan vid kröningen av Karl XII 1698, till hans farfars far som var bekant med Carl von Linné, till hans egen far Immanuel Nobel som bland annat tillverkade sjöminor och övriga vapen till den ryske tsaren i mitten på 1800-talet.
Alfred Nobel, idag mest känd för dom prestigefyllda prisen, hade ett helt annat rykte under sin levnadstid. Känd under smeknamnet ”dödens köpman”, var han mannen som lyckades stabilisera nitroglycerin och skapade dynamit. Olyckorna under hans forskning var oerhört riskabla och många fick sätta sina liv till, inte minst Alfreds egen bror Emil. Han var känd för att oftast vara väldigt introvert och i princip besatt av forskning och till varje pris tjäna pengar. Vid 9 års ålder flyttade han och hans familj till Ryssland där hans far sedan ett tag tillbaka etablerat affärskontakter. Under denna tid låg Ryssland långt efter i industrialiseringen jämfört med Europa och drivande entreprenörer välkomnades. Flera ryska tsarer, inte minst Peter den store, hade försökt modernisera Ryssland och hinna ikapp.
Pågående krig under denna tid, för Rysslands del kanske främst Krimkriget 1853-1856, skapade möjligheter inom krigsindustrin. Familjen Nobel tvekade inte att hjälpa Sveriges ärkefiende Ryssland och samtidigt göra sig en hacka (han var ju trots allt svensk…) Alfreds bröder Ludvig och Robert var även dom väldigt flitiga. 1878 bildade dom Branobel, ett av världens största oljebolag. Nobels finanser växte så mycket att dom blev en av världens rikaste familjer.
Det kan vara värt att notera ett par anställda hos Branobel. Karl Hagelin jobbade som ledande ingenjör och blev senare ordförande i bolagets styrelse. Det var hans son Boris Hagelin som var med och skapade krypteringsmaskiner som senare såldes runtom världen för underrättelsetjänsternas avlyssning (givetvis med bakdörrar så att några svenskar även fick vara med på ett hörn…) En annan inte helt okänd person som jobbade vid borrtornen hette för övrigt Josef Stalin…
Lite kuriosa kan nämnas att familjen Nobel även hade lite kontakter på andra sidan Atlanten. Dom samarbetade och bytte idéer med en man som hette John Ericsson som konstruerade en pansarbåt vid namn USS Monitor som bidrog till att Nordstaterna vann det amerikanska inbördeskriget. Ibland är det en liten värld…
Den 10 december (dagen då Alfred Nobel dog) så delas fredspriset ut till dom som ”bidragit mest till mänsklighetens bästa”. Det finns som bekant fem olika kategorier men fredspriset betraktas av många som den finaste utmärkelsen någon kan få. Alfreds filosofi var att genom att skapa hemska vapen så skulle detta skrämma alla till att till varje pris inte använda dessa och kriga. Ungefär som idag, om inte vi säljer så kommer någon annan att göra det....
De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!
Stöd oss:
SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)
PATREON: https://patreon.com/defria_se
HEMSIDA: https://defria.se
FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se -
Så var det med det lilla helgonet… Vad vet du egentligen om Alfred Nobel och Nobelfamiljen? Från Alfred Nobels farfars farfar Petrus Nobelius som var med redan vid kröningen av Karl XII 1698, till hans farfars far som var bekant med Carl von Linné, till hans egen far Immanuel Nobel som bland annat tillverkade sjöminor och övriga vapen till den ryske tsaren i mitten på 1800-talet. Alfred Nobel, idag mest känd för dom prestigefyllda prisen, hade ett helt annat rykte under sin levnadstid. Känd under smeknamnet ”dödens köpman”, var han mannen som lyckades stabilisera nitroglycerin och skapade dynamit. Olyckorna under hans forskning var oerhört riskabla och många fick sätta sina liv till, inte minst Alfreds egen bror Emil. Han var känd för att oftast vara väldigt introvert och i princip besatt av forskning och till varje pris tjäna pengar. Vid 9 års ålder flyttade han och hans familj till Ryssland där hans far sedan ett tag tillbaka etablerat affärskontakter. Under denna tid låg Ryssland långt efter i industrialiseringen jämfört med Europa och drivande entreprenörer välkomnades. Flera ryska tsarer, inte minst Peter den store, hade försökt modernisera Ryssland och hinna ikapp. Pågående krig under denna tid, för Rysslands del kanske främst Krimkriget 1853-1856, skapade möjligheter inom krigsindustrin. Familjen Nobel tvekade inte att hjälpa Sveriges ärkefiende Ryssland och samtidigt göra sig en hacka (han var ju trots allt svensk…) Alfreds bröder Ludvig och Robert var även dom väldigt flitiga. 1878 bildade dom Branobel, ett av världens största oljebolag. Nobels finanser växte så mycket att dom blev en av världens rikaste familjer. Det kan vara värt att notera ett par anställda hos Branobel. Karl Hagelin jobbade som ledande ingenjör och blev senare ordförande i bolagets styrelse. Det var hans son Boris Hagelin som var med och skapade krypteringsmaskiner som senare såldes runtom världen för underrättelsetjänsternas avlyssning (givetvis med bakdörrar så att några svenskar även fick vara med på ett hörn…) En annan inte helt okänd person som jobbade vid borrtornen hette för övrigt Josef Stalin… Lite kuriosa kan nämnas att familjen Nobel även hade lite kontakter på andra sidan Atlanten. Dom samarbetade och bytte idéer med en man som hette John Ericsson som konstruerade en pansarbåt vid namn USS Monitor som bidrog till att Nordstaterna vann det amerikanska inbördeskriget. Ibland är det en liten värld… Den 10 december (dagen då Alfred Nobel dog) så delas fredspriset ut till dom som ”bidragit mest till mänsklighetens bästa”. Det finns som bekant fem olika kategorier men fredspriset betraktas av många som den finaste utmärkelsen någon kan få. Alfreds filosofi var att genom att skapa hemska vapen så skulle detta skrämma alla till att till varje pris inte använda dessa och kriga. Ungefär som idag, om inte vi säljer så kommer någon annan att göra det.... De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se
-
Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.
Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.
På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.
Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.
Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).
Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.
I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.
Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.
Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.
Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.
Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.
Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.
Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:
Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.
Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.
Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.
Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.
År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.
Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:
Ett berusat samtal han för med sig själv.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Mary Seacole har kallats den svarta Florence Nightingale. För teaterchefen Fransesca Quartey är hon en magnifik förebild: Ingen talade om för henne vad hon kunde göra eller inte. Ville hon till Krimkriget för att arbeta som sjuksköterska, då såg hon till att komma dit.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mary Seacole – en exceptionell kvinna med vilja av stålMary Seacole (1805-1871) föddes på Jamaica. Pappan var brittisk officer, mamman ägde ett pensionat och var sjukvårdskunnig. Mary gick i moderns spår.
När Krimkriget bröt ut på 1850-talet ansökte hon om plats i Florence Nightingales sjuksköterskebrigad, men blev nekad. Det hindrade henne inte. I stället reste hon till Krim för att driva egen verksamhet – med stor framgång.
Under åren efter Krimkriget var Mary Seacole en kändis. Hon skrev en självbiografi och stod det brittiska hovet nära.
Men Florence Nightingale gick till historien, medan Mary Seacoles namn föll i glömska. Hon återupptäcktes på 1980-talet och i början av 2000-talet röstades hon fram som den mest betydelsefulla svarta brittiska personen genom tiderna.
Fransesca Quartey är teaterchef, regissör och skådespelareFransesca Quartey är chef för Västerbottensteatern i Skellefteå fram till sommaren 2022. Hon är också regissör och skådespelare, utbildad i Göteborg, och har bland annat jobbat på till exempel Unga Klara och Dramaten i Stockholm.
Medverkar gör också den brittiska författaren Helen Rappaport, brittisk historiker, författare och expert på Mary Seacole.
Gunnar Bolin – kulturjournalist på Sveriges RadioProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Ålandspodden gästas av Ålandstidningens Redaktionschef Sandra Widing som berättar om hur det är att publicera nyheter på en liten plats där alla känner varandra. Carl och Daniel munhuggs om allt från musikaler till Jesus-komplex och mixar nyheter om skolmorfar Bobo Johansson, kampen om Sunds bästa köttbullar mellan Krille Mattsson, Matte Ekholm och Susann Eklund och hoppar sedan friskt i Ålands historia hela vägen tillbaka till Krimkriget. Programledare: Carl Lönndahl & Daniel Dahlén.
-
I vårt mest rättshaveristiska avsnitt hittills gör vi vårt yttersta för att göra både pöbelhöger och bamsevänster rasande genom att konstatera att vi – Sverige – aldrig varit naiva. Notera gärna att detta konstaterande inte betyder att vi alltid gjort bra.
Mattis raljerar okontrollerbart om Sveriges insatser för att krossa Ryssland under Krimkriget och berättar om när vi sålde krigsviktiga förnödenheter till både Nazityskland och Storbritannien – samtidigt! Per myser å sin sida över den svenska ”neutraliteten” under kalla kriget och beskriver vällustigt alltifrån amerikansk hjälp med svenska flygprojekt till ett ivrigt signalspanande på Sovjetunionen.
Dessutom: svensk invasion av Åland, finsk invasion av Sverige, rena konspirationsteorier, DC-3:an, kallhamrade analyser, dagspolitik, svensk vapenproduktion, avtäckandet av signalspaningsjingeln och en oförmåga att bestämma sig för om Sverige är ett litet import- eller exportberoende land (det är det sistnämnda).
Köp dina Krigshistoriepodden t-shirts på IkerSandegaard: https://www.ikersandegaard.com/collections/krigshistoriepodden
Lyssna på Maria Linn på Spotify: https://open.spotify.com/artist/21RTHz8ZRdraUTzTIcA5HL?si=qCeNonnwRaCD3NyIPqU4QQ&dl_branch=1
Avsnittet börjar: 8:29
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
