Louisiana Podcasts
-
För några veckor sedan landade vi i Memphis, Tennessee. Nu drar P3 Soul till en annan het punkt i amerikanska södern, till Baton Rouge i Louisiana. Samtidigt som Kevin Gates slog med projekt som "Luca Brasi 2" och "Islah" klev en framtida storstjärna NBA Youngboy fram ur träskmarken. Kevin Gates, en av 10-talets mest säregna och sammansatta artister inspirerade fler än den idag 23årige tiobarnspappan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En gammal bluesman i tvångströja transporterad till dagens Louisiana, där depressioner och trauman behandlas med klaustrofobiska trapvarianter. Kevin Gates är känd för att svänga mellan skryt och känslofulla bekännelser, för att vara hopplös romantiker och samvetslös knarklangare i samma vers. Här berättar Kevin Gates historien som du aldrig hört den förut.
-
En helt vanlig dag på oljeriggen Deepwater Horizon utvecklar sig till katastrof. Gas exploderar och riggen börjar brinna. Elva personer försvinner, många skadas och händelsen får förödande konsekvenser för miljön.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Oljeriggen Deepwater Horizon har en mängd säkerhetsfunktioner som ska garantera att den kan klara de påfrestningar som djuphavsborrning innebär. 2010 är den placerad vid oljekällan "Macondo well" som arbetarna kallar "källan från helvetet". Det är ett extremt svårt ställe att borra på och flera av medarbetarna på plattformen tycker att arbetsledarna och BP som driver borrningarna har börjar tumma på säkerheten. I april händer det som ingen tror kan hända.
Medverkande:
Douglas Brown: maskinchef Deepwater Horizon.
Leo Lindner: borringenjör Deepwater Horizon.
Mark Schlefstein: reporter The Time Picayune/The Advocate.
Carl Safina författare och ekolog.
Mitch Jurisich ostronodlare Louisiana.
Ginna Lindberg, utrikes chef Sveriges Radio, fd USA-korrespondent.
Meccah Boynton Brown, anhörig.
Ett program av: Anna Gjöres.
Producent: Paloma Vangpreecha.
Publicerad: 2023.
-
"Var är konsten???" Det utropade en kritiker när den stora utställningen "Documenta" i Kassel skulle efteranalyseras. Idén om VAD som är en utställning, är uppe för diskussion i år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
KONSTÅRET 2022 MED GÄSTER:Det här var året då vi efter pandemins nedstängningar på riktigt började röra oss fritt på muséer och vernissagefester igen. Den uppskjutna Venedigbiennalen gav plats åt kvinnorna och placerade surrealismen i centrum. Och på lika viktiga - den tyska mastodontutställningen Documenta i Kassel - så upplöstes själva idén om vad som är en utställning så långt, att det fick kritikerna att rynka pannorna.
Vi sammanfattar konståret 2022 tillsammans med konstkritikern Birgitta Rubin från Dagens Nyheter och Mårten Arndtzén på Kulturredaktionen i P1.
MÅRTEN ARNDTZÈN LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets Sverigedebut: Anselm Kiefer på Artipelag, pågår till 8 januari 2023.
Årets återkomst: Barbro Östlihn på Göteborgs och Västerås konstmuseer, pågår i Västerås t.o.m. 5 mars 2023.
Årets återupptäckt: Nicolai Astrup på Waldemarsudde.
Årets utställning: Ejnar Nielsen på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Öppnar på Vejen konstmuseum i januari 2023.
CECILIA BLOMBERG LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets abstrakta pionjär: Sonia Delaunay på Louisiana
Årets politiska reflektion: Yael Bartana på Moderna museet i Malmö
Årets forskarbragd: Georg Vasaris teckningar på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023
Årets utställning: ”Det kalla ögat. Tyskland, 20-talet och nysakligheten” på Louisiana, pågår till 19/2-2023.
BIRGITTA RUBIN (DN) LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets angelägenhet: Klimatkonsten och medvetenheten om museernas ansvar
Årets positionering: Äldre kvinnliga konstnärer tar plats på de stora konstinstitutionerna
Årets genre: Fotografiet - t.ex. Christer Strömholm på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023
Årets utställning: Nan Goldin på Moderna museet, pågår till 26/2-2023
OBS-ESSÄN OM NAKNA GREKERAntikens greker gymnastiserade gärna nakna. Ja, det var rentav en del av deras kulturella identitet, och det avspeglades i konsten. Idag däremot verkar vi ha svårt att betrakta nakna kroppar utan en pornografisk blick. Det menar Carl Magnus Juliusson, som i dagens essä från Obs berättar om en av det antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar.
ÅRETS SJÄLVHUSHÅLLAR- OCH TRÄDGÅRDSBÖCKER (OCH EN FRÅN FÖRRA ÅRET):"Modern självhushållning" av Anders Rydell och Alva Herdevall
"Odla blommor" av Hanna Wendelbo
"Den blommande köksträdgården" av Anette Nilsson (2021)
Dessutom tipsade Nina Asarnoj om tidningen "Åter. Praktisk kunskap om självhushållning" och dokumentären "Gubben i stugan" av Nina Hedenius på SVT Play.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Nina Asarnoj -
För konstnären Karin Mamma Andersson är Carl Fredrik Hills konst något mycket särskilt: "Frågar man mig sätter jag Hill högst, han är helt klart den viktigaste i den svenska konsthistorien".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
CARL FREDRIK HILL – EN AV SVERIGES FRÄMSTA LANDSKAPSMÅLARECarl Fredrik Hill (1849-1911) föddes i Lund. Hans tecknartalang upptäcktes tidigt och trots motstånd från fadern, började han på Konstakademien i Stockholm. Hans landskapsmåleri uppmärksammades och Hill var själv helt övertygad om att han skulle bli en hyllad konstnär. 1873 reste han till Paris och fick bland annat med ett verk på Salongen, dåtidens främsta konstutställning. Men något större genombrott blev det inte, Hill blev alltmer paranoid, ansåg sig motarbetad och övergav landskapsmåleriet för mer symboliska fantasivärldar. 1878 drabbades Hill av ett psykiskt sammanbrott och togs in på mentalsjukhus. Efter fem år på olika sjukhus blev han hämtad för att bo med sin mor och syster Hedda i Lund. Under hela sjukdomstiden gjorde han tusentals teckningar och skrev texter som bevarats till eftervärlden och han anses bland annat ha förebådat expressionismen. Carl Fredrik Hill dog 1911 och hans konst började ställas ut strax därefter. I dag räknas han till en av Sveriges mest framstående konstnärer.
KARIN MAMMA ANDERSSON GREPS AV HILLS KONST FÖR FÖRSTA GÅNGEN FÖR 30 ÅR SEDANKarin Mamma Andersson är en av Sveriges internationellt mest erkända konstnärer och hennes konst finns på bland annat Moderna museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum Nasjonalmuseet i Oslo och MoMA i New York. Separatutställningen "Humdrum days" visades på Louisiana 2021 och det var en unik händelse – ingen annan nu levande svensk konstnär hade tidigare haft en separatutställning på det danska museet och det slog väl ut, kritikerna var genomgående mycket positiva. Mamma Andersson har också representerat Sverige på Venedigbiennalen 2003 och var en av sju konstnärer som medverkade som co-curatorer på 33:e São Paolo Biennalen 2018. Mamma Andersson har bland annat ägnat sig åt landskapsmåleri och just konstnären Carl Fredrik Hill är i fokus på en utställning tillsammans med Tal R på Kunsten Museum of Modern Art i Aalborg hösten 2022.
I avsnittet medverkar också Pedro Westerdahl, konstexpert och konsthistoriker.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
P1 Kultur reportage tar tidsmaskinen till 1920-talets Tyskland.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vad hände med konsten mellan de två världskrigen? Efter det andra av dem kom mellankrigstidens "nysakliga" strömning att uppfattas som ett historiskt stickspår, och falla i glömska. Först på 2020-talet har museerna börjat lyfta fram och omvärdera 1920-talets viktigaste konstriktning i Europa.
Kulturredaktionens Mårten Arndtzén har besökt danska Louisiana och diskuterat "Neue Sachlichkeit" med Kirsten Degel, curator till museets stora exposé över Weimarrepublikens konst och kultur: Det kolde øje.
-
"Meningen med en kanon var att få igång en diskussion om kultur - inte att ena landet". Det säger Brian Mikkelsen, Danmarks kulturminister i början av 2000-talet, i Emma Engströms intervju.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"DET KALLA ÖGAT", TYSK 1920-TALSKONST PÅ LOUISIANAEfter första världskrigets kaos och blodbad var det många konstnärer i Europa som sökte sig tillbaka till en föreställande konst. Inga expressionistiska utspel utan en slags nykter blick på världen: ett "kallt öga". Kulturredaktionens kritiker Mårten Arndtzén har besökt utställningen "Det kolde öje" på konstmuseet Louisiana utanför Köpenhamn.
BARNRADIONS BOKPRIS - JURYN OM "ÄLGKUNGEN" AV MARIA HELLBOMDet är dags för det fjärde och sista jurysamtalet i Barnradions bokpris. Årets bästa bok för 9-12 åringar ska utses. Juryn består av ett gäng femteklassare från Bagarmossens skola i Stockholm och det är dags för deras fjärde och sista samtal om de nominerade böckerna. Idag ger de sig in i "Älgkungen" av Maria Hellbom.
ZOMBIEN - EN HYLLNING TILL LIVET?Zombiekulturen är fylld av mörker och tung symbolik, men kan den också fungera som en besvärjelse? Och till och med leda till folkfest? Hör sista delen i författaren Torbjörn Elenskys långessä om zombiens kulturhistoria.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Ulph Nyström
-
Hello Interactors,
This is the first of a series of posts where I wrangle, disentangle, and find an angle on an alternative sustainable economy. My starting point is circular economy. It’s a seemingly straight forward concept — reduce, reuse, recycle, and repair. If only it was that easy.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
ESG DISHARMONY
It’s been a confusing week for the green economy. The world’s largest asset manager, BlackRock, was the source of some of the biggest news. BlackRock has made strides in recent years to be a world leader in environmental, social, and corporate governance, or as it’s commonly called – ESG. ESG is a framework of metrics companies pledge to follow intended to identify, assess, and manage environmentally and socially sustainable, but still profitable, risks and opportunities through investments, corporate culture, and practices. This can typically, or ultimately, lead to divestments in the fossil fuel industry as more and more investors, customers, and employees desire and demand reductions in CO2 emissions.
But the state of Louisiana isn’t having it. They announced this week they’re pulling $749 million from BlackRock funds. Their state treasurer said BlackRock has “blatantly anti-fossil fuel policies” that damage the state’s energy industry and thus state revenue. It’s not just fossil-fuel fans who are unhappy with ESG. Elon Musk famously quipped that ESG’s are “an outrageous sham.” Tesla was initially praised for their leadership on the environment, “E”, but were removed from the S&P500 ESG index because of their lackluster reputation for “S” and “G”. Last April a judge and jury found Tesla to be liable for promoting a racially hostile environment at Tesla's factory in Fremont, California.
Dust ups like these have caused many companies, investors, and independent ESG rating firms to soften their language, add or subtract certain metrics, change the parameters, or rebrand their rating schemes. As a result, ESG, a segment of worldwide investment accounting for 1/3 of total assets worth around $35 trillion, has become extremely murky. In July, The Economist wrote,
“As it is, measurement of the size of the ESG market is confusing, the ratings are too subjective, and the industry over-promises and under-delivers.”
They went on to cite research that found
“ESG rating agencies are the veritable acme of inconsistency. A study of six of them found that they used 709 different metrics across 64 categories. Only ten categories were common to all—and they do not include such basics as greenhouse-gas emissions.”
In September, Dilbert predictably joined in the chorus of criticism.
Sadly, the concept of a ‘circular economy’ is following a similar path. Circular economies take limited raw materials used to make goods and loops them back into the economy instead of throwing them away – reduce, reuse, recycle, and repair. But the term ‘circular economy’, like ESG, has also become diffuse and trendy. The occurrence of these two words together, ‘circular economy’, doesn’t show up in the books Google has scanned until around 1990. It grew steadily until a dip leading up to the financial crisis in 2008. But since 2014, it has skyrocketed.
Even Wall Street now has funds popping up branded ‘Circular Economy’. In 2019 BlackRock launched a fund called “BlackRock Global Funds Circular Economy”. Its top holdings include two waste management companies, a Coca-Cola subsidiary, a water filtration company, and…wait for it…Microsoft? I guess that’s because of their public commitment to negative CO2 emissions. Not sure. If so, I’m suspicious of their noble, and needed, effort. Having watched the over-produced press announcement in person, I left feeling it was one part a greenwashing PR stunt and one part Microsoft seeing dollars signs selling cloud services to companies running toward their own vague, but earnest, ESG goals.
For example, running complicated AI models in the cloud to determine emission reductions, simulating breakthrough renewable energy technologies, or simply using Microsoft Teams so companies can cut their travel budgets while reducing CO2 emissions. In other words, to hit ESG goals – or attempt a circular economy – requires new technology; new technologies need software; and increasingly that software is run on Microsoft servers in the cloud…or in local data centers. Going green yields greenbacks.
Two other companies on that BlackRock list also give me pause. Both Republic Services and Waste Management profit from collecting, processing, and recycling industrial and consumer waste. More waste equals more money. One of the basic principles of sustainable and environmentally conscious business practices is reducing consumption and thus waste.
Are these companies ok with their customers cutting back on their garbage? Probably not. But they, like Microsoft, see opportunity in building ‘green’ processing plants, creating a market for recycled materials, and then reaping the profits. All of which would welcome – possibly even encourage – even more consumption. And that would yield more resource extraction and more garbage to process – resulting in more profits. That doesn’t sound very sustainable or ‘green’, unless you’re a chief financial officer.
MIND THE GAPS OF MIND TRAPS
In a 2021 paper titled Critique of the Circular Economy three researchers in the field of industrial ecology offer a critical look at the current state of the theories and practices of circular economies. Industrial ecologists track the physical resource flows of industrial and consumer systems at different spatial scales. They aim to reduce environmental impacts while enabling human well-being through more circular flows of resources instead of the more traditional linear flow of extract, produce, and dump. They write,
“In seeking to maintain a growth-based economy, critics argue, the circular economy ‘tinkers with the current modus operandi’ of “consumerism, extractivism and (liberal) capitalism, while bearing the unrealistic expectation that the individual consumer will be able to mobilize largescale change. The circular economy is considered to encourage a reboot for capitalism that requires no radical change to institutions, infrastructures, and markets.”
In this regard, they conclude,
“Without this transition, the new economy will simply maintain the current status quo.”
These researchers, writing in the Journal of Industrial Ecology, believe,
“Circular economy is based on an ideological agenda dominated by technical and economic accounts, which brings uncertain contributions to sustainability and depoliticizes sustainable growth. Bringing together these critiques demonstrates that the circular economy is far from being as promising as its advocates claim it to be.”
This begs the question, what do advocates promise? In 2020, another group of researchers writing in the journal, Resources, Conservation & Recycling write,
“While there were only 116 academic articles published on the topic [of circular economy] from 2001 to 2008, this number has grown exponentially to over 4900. Nevertheless, most of the [circular economy] discourse has actually been developed by actors in the government and private sectors, which have specific political and economic agendas, and have often used the [circular economy] as a narrative device for greenwashing.”
In their paper they seek to identify research gaps while also developing a classification scheme for the different beliefs and approaches to describing and articulating circular economies. In doing so, they hope to avoid the disillusion the ESG movement is witnessing by identifying shared beliefs, approaches, and missteps and their deficiencies.
In the set of research papers they evaluated, these five gaps were identified:
1. Systemic thinking on entropy, growth, capitalism, and decoupling
They found no coherent systemic economic or social theory underlying the circular economy. This makes for fertile ground to establish one, but it also leads to fuzzy thinking, confusion, disarray, and skepticism. There is seemingly no agreement on the physics of entropy given laws of thermodynamics. Materials degrade over time through recycling processes which means they can’t be recycled indefinitely. There is no ‘perpetual recycling machine’. New raw materials must then be extracted and injected into recycled materials to boost their value.
They note the ‘biggest elephant in the room’ is how to decouple growth and capitalism from the circular economy. Capitalism only works with growthism. Because the circular economy is a degrowth strategy, is it incompatible with capitalism or does the idea of capitalism need to adapt to the limits of earth’s resources?
2. The materials, energy, and biodiversity [interconnections]
The promise of the circular economy is to recover materials which requires less energy, find nature-based solutions that contribute to increased biodiversity, and thus reduce the overall demand on raw materials while bettering our ecosystem and quality of life. This is the essence of the metaphorical circle in a circular economy. However, we still need material and energy to build a renewable energy infrastructure. Waste incinerators, as one example, keeps garbage out of the earth while generating energy but at a cost to air quality.
An abundance of energy is also needed to run all the recycling and processing plants intended to feed reused materials back into the economy. In addition, when done at scale, a circular economy could become so efficient that it encourages more pollution, energy demand, and renewable resources. Increased energy production, say through biofuels, could lead to further biodiversity loss, which is needed to improve soil health, reduce erosion, and improve air and water quality. Raw materials, energy, and biodiversity are interconnected and can’t be addressed in isolation or in a linear flow on the path toward a circular economy.
3. Evaluating and assessing the full impacts of a circular economy
We’re not always as clever as we think, so we need ways to evaluate, assess, and adjust as we go. This is especially true given a common misnomer that increased efficiencies lead to reductions in resource consumption. Imagine all the inventions throughout history that promised more leisure time at home when in fact they often led to more to more production and consumption. For example, laundry machines led to more laundry.
This is known as the Jevons paradox. Increased efficiencies lead to falling costs which increases demand leading to more consumption. Circular economies that promote eco-efficiency run the risk of creating rebound effects. That’s the paradox. Attempts to slow down and reduce leads to the opposite — accelerated extraction, consumption, and destruction. Cost reductions from cheap renewable energy, for example, could increase demand for it. Meanwhile, that cheap energy may allow a cheaper widget to be made increasing demand and consumption of the widget. Humans need self-regulating evaluative safeguards on our ingenuity if we want us, and our circular economy, to thrive and survive.
YOU CAN’T FLEE ESG
4. Governance, social justice, and cultural change
A 2017 study looked at 114 different definitions of circular economy and only 18-20% considered social equity. Looking at nearly 5000 academic papers, researchers found just 804 from the fields of social sciences and humanities. Most were from environmental science, engineering, and energy sciences. Yet, as researchers found in 2018, those attempting to put the circular economy into practice identified the main barrier to adoption is cultural acceptance and changes to consumer beliefs and behaviors. Technology was the least of their concerns.
They concluded that “circular economy is a niche discussion among sustainable development professionals.” There’s also the issue of power. In the race toward energy and economic transition, once again dominant states will forcibly instill technocratic top-down governmental and corporate agendas. Meanwhile, historically marginalized stakeholders will continue fighting for social, environmental, and economic justice. Sounds like ESG won’t be going away any time soon…or ever.
5. Alternative visions of circularity
The lack of attention on cultural and social dimensions could be addressed by including likeminded visions and existing practice. The concept of circularity and ecological reciprocity is fundamental to Indigenous cultures around the world. Many have extended, modified, and adapted sustainable ancestral hunter-gatherer, agrarian, and pastoral ways of living — and some still do. They also tend to adopt pluralistic ideals that enable and foster mutual coexistence and largely avoid ethnocentric economic and environmental agendas. And they don’t seek global dominance of resources and cultural assimilation.
For centuries Buddhism, Confucianism, and Taoism have also promoted harmonious societies complete with ecologically sound philosophies and practices. Some of those philosophies are alive today. Since 2000 Japan has adopted a “Fundamental Plan for Establishing a Sound Material-Cycle Society” which tracks
“how effectively materials are used in industrial activities and people’s daily lives, in terms of creating more wealth using fewer resources.”
There are many alternative ways to reduce, reuse, recycle, and repair that all include elements of circularity, reduced consumption, and measures of growth. And it’s likely our diverse planet will need more than one flavor of circular economy.
These five gaps illustrate both the diversity and complexity surrounding conceptions and implementations of the circular economy. The Economist magazine highlighted how the subjectivity and size of ESG not only leads to confusion but a tendency to over-promise and under-deliver. It seems the circular economy suffers the same risk. And yet, human history shows examples of how plurality of thought, belief, and culture when coupled with eco-efficient circularity and reciprocity fueled centuries of coexistence with each other and the planet’s complex web of nested systems.
Circularity is not new, and it’s not a trend. Examples are found at all levels of ecologies, and societies, on which we depend. Understanding, situating, and articulating past and existing circular concepts in nature and societies – representing diverse interpretations from all corners of the world – is what is needed to enable a socially just, economically sound, and environmentally sustainable path forward.
ESG is an attempt to lead us there under the current economic model. And while the ‘E’ in emissions should be the key to ESG, we need all three for the circular economy.
Tune in next time as I unpack the history of modern articulations of a circular economy. I’ll map socio-economic, environmental, and political approaches against a range of technological utopias and dystopias.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Hon slog igenom stort med sin debutroman "Samling" som utspelar sig i Londons finansvärld. Lina Kalmteg träffade den brittiska författaren Natasha Brown på litteraturfestivalen Louisiana.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Brittiska Natasha Browns blott 100 sidor långa debutroman "Samling" blev en jätteframgång när den kom ut på engelska förra året. Den nominerades till och vann flera priser.
Boken, som kom på svenska tidigare i år, handlar om några dagar i en svart kvinnas liv i Londons finansvärld och visar hur det kan vara att vara just svart kvinna med arbetarklassbakgrund i den branschen i synnerhet och i världen i allmänhet.
Natasha Brown blev överraskad av uppmärksamheten och trodde inte att en såpass experimentell bok skulle kunna bli så stor.
"Samling" är översatts till svenska av Matilda Södergran.
Ett reportage av Lina Kalmteg.
-
Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: Transgender golfare vill tävla med damer; Stor majoritet vuxna amerikaner vill att transgender tävlar i grupper för sitt biologiska kön; Kommunal idrottstränare och kritiker mot transgender-idrott får sparken i Louisiana; Ronie och Björn om press mot yttrandefriheten på arbetsplatser; Sam Harris försvarar mörkläggningen av Hunter Bidens skandaler; Jonathan Turley försvarar Trump sakligt; 2022 kommer den illegala invandringen slå superrekord; Demokraten Jared Golden visar att det går att vara en demokratisk lantis, åtminstone i Maine; Brottsligheten i Los Angeles fortsätter i destruktiva innovationer; CNN:s Brian Stelter får sparken; Biden får staket för halv miljon dollar; Transgender-man fick nej från att delta i kvinnogrupp; Enes Kanter kritiserar återigen NBA för att vara öppet för Demokraterna; San Fransisco satsar nu på polisen; Minneapolis stiftar anti-vit, rasistisk anställningslag; Andrew Cuomo vill att New Yorks skattebetalare ska bekosta hans advokatkostnader; Andrew Yang leder nytt parti, The Forward Party.
-------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html -
Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur förstå USA?
Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.
Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.
Ändå – eller enligt en av hans söner, kanske just därför – drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.
Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.
Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika – ”this monster land”, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap.
"Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.
Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?
Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.
Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötte…
Svar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.
Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.
Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.
Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks ”Livbåt” och Kazans ”Via Zapata” som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.
Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han ”jag är född vilsegången”. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok – men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.
Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.
Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver ”att verkligheten är för mångskiftande för journalistik”.
Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg – den som leder till dikten.
Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.
1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" – men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.
Mikael Timm
-
Han spelade sin första roll i småskolan i femte klass och blev helt förtrollad av alla som skrattade och applåderade. Det har gått några år sedan applåderna hemma i New Orleans i Louisiana. Retro FM:s Hasse Strandberg i ett personligt möte med regissören och skådespelaren Carl Weathers. Ett samtal om att ta till vara på stunden och om att samla på sig för mycket prylar. Det blir såklart även snack om The Mandalorian som Carl både spelat i och regisserat ett par avsnitt av
-
Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.
Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.
Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.
Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 1914–1915.
Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.
Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade ”primitivt”. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.
Jens Adolf Jerichau (1890–1916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.
Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.
Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.
Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.
Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.
Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon – till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär – törs jag säga genial?
Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.
Pontus Kyander, konstkritiker
-
Ronie Berggren om det senaste i USA: 210 000 illegala immigranter korsade gränsen från Mexiko i juli 2021; Kathy Hocul blir New Yorks första kvinnliga guvernör; Återkallningsvalet av Kaliforniens guvernör Gavin Newsom närmar sig; Covid-restriktionskritisk man i Texas dör i Covid 19; Orkanen Ida sveper fram över Louisiana; Israels premiärminister Naftali Bennett besöker Vita huset; Kamala Harris framstår okunnig vid McCain-monument i Vietnam.
-------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html
