Ola Wikander Podcasts
-
Imorgon den 27 januari väntas regeringen lämna besked om hur det radioaktiva avfallet från landets kärnkraftverk ska slutförvaras. Slutförvaringen ska vara säker för människor i minst 100 000 år – men hur ska vi varna framtida generationer om var det farliga avfallet finns? Kan vi ens föreställa oss en kommunikation med generationer hundratusentals år framåt i tiden? Frågan sysselsätter just nu internationella organisationer, forskare och till och med konstnärer. Har ord eller symboler störst chans att kunna föra fram budskapet? Vilka material överlever bäst över tid? Och vad kan vi lära oss av historiska försök att varna framtida generationer om farligheter, som exempelvis sarkofagernas förbannelser? Studio Anekdot djupdyker i slutförvaringens hisnande kommunikationsutmaningar.
Gäster i studion är Ola Wikander och Anna Storm. Ola Wikander är språk- och religionshistoriker vid Lunds universitet och författare till bland annat Ett hav i mäktig rörelse (Nordstedts, 2019). Han anlitades 2015 av Svenskt Kärnbränslehantering AB (SKB) för att studera utmaningarna med att överföra information om slutförvar för radioaktivt avfall till framtida generationer. Anna Storm är professor i teknik och social förändring vid Institutionen för Tema vid Linköpings universitet. Hon har en bakgrund inom teknikhistoria och har även ägnat sig åt industrihistoria och industriellt kulturarv.
Samtalsledare: Frida Beckman
Redaktör: Anna Frykholm
Klippning: Anna Allergren
Producent: Magnus Bremmer
Studio Anekdot är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på Anekdot.se -
Vi har länge ansett oss ensamma om att kunna skilja på ont och gott. Men i fablerna står djuren för moralen - som förblir sig ganska lik genom millennierna, noterar Ola Wikander i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag växte upp med Fablernas värld, det klassiska nederländska barnprogrammet, som länge sändes i SVT. Den kloke Ugglan, den gnällige men renhjärtade Päntti varg, den sturska och beskäftiga Fröken Stork: alla gjorde de ett outplånligt intryck. Jag kan ännu citera dem (med dialekter och allt) när de lärde ut sina fyndiga poänger till generationer. År 2018 kom en ny datoranimerad version av tv-serien som hade premiär redan 1968, men dess rötter går betydligt längre tillbaka än så.
Ett av de största och viktigaste bidragen till världens fabelhistoria är den klassiska indiska samlingen Pañcatantra, som skrevs ner ett par hundra år före Kristus men som kom på svenska först 2019, översatt från sanskrit av Rolf Jonsson. Det är en av de där texterna som vandrat mellan språk och kulturer utan att förändras särskilt mycket. Först genom genom översättningar till medelpersiska, syriska, arabiska och nypersiska, men även 1600-talets berömde franske fabelförfattare, Jean de La Fontaine, nämner den uttryckligen.
Pañcatantras samlar berättelser om kloka, dumma och fyndiga djur, som på olika sätt illustrerar mänskliga egenskaper och svagheter,
Redan i de tidigare berättelserna i Pañcatantra lär vi oss att inte blanda oss i ämnen där vi inte har något att göra – genom ett drastiskt exempel med en apa som låter sin pung dingla ned i en öppning i ett bygge samtidigt som han vill dra loss en träbit eller kil som han tycker stör det estetiska intrycket – samtidigt som just denna kil håller öppningen, ja … öppen. Som texten torrt uttrycker den kastrerande poängen: ”Vad som hände när kilen kom lös, det begriper du utan att jag behöver berätta det för dig.”
Mindre smärtsam är lärdomen vi får från schakalen som hittar en stor trumma med två skinn. Han utgår från att den är fylld av munsbitar eftersom det låter när vinden blåser på den. Han angriper trumman aggressivt, men den innehåller alls ingenting. Poängen då är, precis som idag, att det är tomma tunnor och trummor som skramlar mest.
Att Pañcatantras berättelser syftar på mänskliga dygder och svagheter är uppenbart, och görs närmast övertydligt i berättelsen om ett krig mellan kråkor och ugglor. Här talas om svårigheterna med att ta hand om de svaga i gruppen, som puckelryggar, blinda och rörelsehindrade, mitt i en krigssituation, kanske inte helt tillämpligt på kråkor. Kråkkonungen diskuterar intensivt strategi med sina ministrar. På ett sätt är det omvänd variant av den genom religionshistorien så vanliga tendensen att projicera mänskliga byråkratier upp i den gudomliga världen: här projiceras den på kråkor.
Det är inte en bock, det är en människa!
En helt annan textsamling som ligger mycket nära mitt hjärta är Frigivelseeposet, ett verk som ursprungligen författades på det mycket utdöda antika främreorientaliska språket hurritiska, men faktiskt finns bevarat i en tvåspråkig upplaga, med ena halvan av kilskriftstavlan på hurritiska och andra med översättning till hettitiska, det äldsta bevarade indoeuropeiska språket. Textens större universum handlar om gudar som besöker varandra och storpolitiska kontroverser – och frigivandet av fångar (därav titeln), men eposet har också med något mera udda: en samling djurfabler som illustrerar moraliska lärdomar. En av dem handlar om en råbock som tröttnar på det berg där han en gång brukade beta och istället i fåfäng jakt efter nymodigheter flyttar till ett annat berg. Eller, om man skall följa textens uttryckssätt: berget (som är personifierat) driver bort bocken från sin kropp. Bocken börjar beta på det nya berget, växer sig tjockt och fett och börjar skrika okvädningsord och förbannelser över det ursprungliga berget. Berget blir då ”sjukt i sitt hjärta” och genmäler bittert att jägarna borde ha ihjäl bocken.
Den hurritiska texten gör avsikten tydlig: nāli mannubor, manni taršuvanni – ”det är inte en bock, det är en människa!”. Texten förklarar att den verkliga referenten är en människa som lämnar sin stad, flyttar till en annan och börjar bete sig illa mot den stad där han var född och boren. Den ursprungliga stadens gudar kommer, säger den moraliserande kommentaren, för alltid att hålla honom för förbannad.
En moraliserande fabel av till synes mycket klassiskt snitt; genrens popularitet visas redan i det faktum att texten är tvåspråkig: den här textsamlingen ville hettiterna bevara även för dem som inte kunde en stavelse hurritiska. Och populariteten avtog inte: jag har själv i min forskning studerat hur just denna liknelse om det välgödda men trolösa betesdjuret sedan hamnade i Gamla testamentet, i 5 Mosebok kapitel 32, där en liknande bild används för att beskriva det israelitiska folket i relation till Jahve. Om man tittar på originaltexterna kan man till och med se ett direkt stilistiskt lån mellan den äldre hurritiska versionen och den hebreiska. Kort sagt: liknelsen om det feta betesdjuret som förbannar sitt gamla fina berg och kommer på kant med sin gudomlige beskyddare har varit i diverse säckar innan den kom i påse.
Man kan notera hur både den hurritisk-hettitiska texten och Pañcatantra tydligt ställer sig inom genren ”moralisk lärdom”. Den senare, indiska, är en variant på nītiśāstra, en ”text om gott beteende”, och den främreorientaliska visar tydligt att god medborgaretik står i centrum (man skall inte svika sin fädernesstad, sina nedärvda gudar etc.). I sådana berättelser blir djuren till tydliga symboler.
Lagom är bäst, som det heter på ren svenska.
Och hur är det då med den Fablernas värld i och vilken jag själv växte upp? Ugglan står utan tvekan för klokskap, Myran för nit och övernitiskhet (som när hon hävdar att hon skall ”piska all världens mattor”), Drulle Sköldpadda för saktmod, den fartgalne och inbilske Moss Hare för obändigt övermod och Bröderna Bäver för noggrant arbete (de bygger till och med vattenledningar och ”drullemobiler”). Fröken Stork blir symbolen för hysterisk, självisk monarkism när hon får ”drottningspader” och utnämner sig till ”Drottning Fröken den Första Stork av Skogen”, men sedan blir hon också en nobel förgångsgestalt när hon är den enda som klarar av att ta hand om invigandet av den nya Ljugarstugan. Päntti Varg är anti, sur och självisk, men visar sig också vara en utstött ”Varg i Veum” – som han själv uttrycker det: ”Veum var bra tills de drog in bussen”. Och han blir en utmärkt speleman som trakterar både munspel och dragspel.
Kort sagt: de olika djuren visar, precis som i Pañcatantra och Frigivelseeposet, hur varje dygd också har sin motsats. Noggrann ackuratess kan vändas om i hysterisk övernitiskhet. Av ledarskap kan självisk egocentricitet komma. Och av utanförskap och missunnsamhet kan det å andra sidan bli en poet och speleman.
Mêden agan – intet i övermått – som det skal ha stått skrivet vid ingången till Oraklet i Delphi. Och lagom är bäst, som det heter på ren svenska. Denna dygdeetikens smala väg uppmuntrar oss fablerna att vandra. Och då måste ju djuren väl också vara människor?
Ja, det är just var de är. I Fablernas värld.
Simma Lugnt.
Litteratur
Pañcatantra. Översättare: Rolf Jonsson. h:ström - Text & Kultur, 2020.
Ola Wikander
-
Vad vet vi egentligen om utdöda språk? Vissa har fallit helt i glömska, andra, som hebreiskan, var praktiskt taget utdöda när de återigen blev vardagsspråk. Ola Wikander, som skrivit flera böcker om både utdöda och levande språk berättar för oss. Dessutom resonerar vi kring hur vi ska kommunicera med människor i en avlägsen framtid.
Programledare: Fritte Fritzson
Producent: Ida Wahlström
Klippning: Gustav Wulff
Signaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel Aldermark
Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/
Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson
Twitter: @frittefritzson
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
