Paul Bowles Podcasts
-
Författaren Paul Bowles är en av mina absoluta favoritförfattare. Hans magiska realism, skildringar av grymhet, fasa och öknens skönhet gör honom unik i litteraturhistorien. Vän med Burroughs, Ginsberg och Kerouac kallades han ofta för den första beat:en, någon han aldrig gillade. Hans mest kända roman The sheltering sky filmatiserades av Bernardo Bertolucci. Florian Vetsch som arbetat med Bowles berättar.
-
Paul Bowles skickade ut amerikanerna i öknen i sin debutroman Den skyddande himlen från 1949. Han var kompositör och gift med författaren Jane Bowles och kom till Nordafrika på fyrtiotalet och blev kvar där till sin död 1999.
Han var kompis med Gertrude Stein och Truman Capote och alla beatpoeterna. På åttiotalet fick en han en renässans, unga adepter kom vallfärdande till hans hem i Tanger i Marocko. Då var Jane redan död på mentalsjukhus i Spanien, hon hade alltid mer ångest mer skrivkramp, men hon fick till romanen Två allvarligt sinnade damer och några pjäser. Norman Mailer har sagt att Paul Bowles öppnade litteraturen för morden, drogerna, incesten, orgiens rop, civilisationens slut, inte illa, och det slog uppenbarligen an."Du skapar en karaktär och tänker ut det värsta som skulle kunna hända honom eller henne, och sen låter du det hända. That is the pleasure of writing." I dagens K1 hör vi en intervju med honom från 1991, då Lena Gavelin besökte honom i hans hem i Tanger. Katarina Wikars ser om filmen Den skyddande himlen av Bertolucci med Debra Winger och John Malkovich som det äkta paret Kit och Port.De tar med sig sina egna trauman och missbruk ut i hettan och tomheten, var skulle de annars göra av dem? Port drivs av en längtan bort och aldrig tillbaka och när hans pass blir stulet känner han bara lättnad. Kit pimplar champagne i pumps av ödlehud, försöker förhålla sig till tusen förebud, identifiera alla omen, hon är kroniskt rädd för att ta ansvar för sitt eget liv.De kan inte röra varann, bara vid andra och knappt det, Kit väntar på en förändring utifrån, Port är instängd i sin egenhändigt byggda bur av ensamhet, de reser så fort, Port med tyfusen i kroppen ifrån sitt pass, må det aldrig komma tillbaka, Kit låter föras bort av karavanen, sin kropp hårdhänt användas, inga minnen mer, den dörren är stängd. Det finns inte längre några ord att tänka med. Bara himlen ser på, men det gör den inte och en dag skyddar den inte ens längre, den spricker och bakom den hålet, mörkret, ingenting.
