St . Petersburg Podcasts
-
Det ryska mobiliseringsbeskedet har utlöst både protester och en flyktvåg ur landet. Blir trycket för stort för Kreml, eller kan det här vara draget som vänder Putins krigslycka i Ukraina?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tre gånger har Ryssland kallat in sin befolkning för att gå ut i krig: 1914, 1941 och så nu 2022. I Konflikt undersöker vi reaktionerna på Vladimir Putins beslut att mobilisera. Ett beslut som lett till både protester och att hundratusentals har flytt Ryssland.
Anja Sahlberg pratar med 24-årige Mikhail från St. Petersburg som inte ser Putin som sin president. Genom att låtsas vara turist lyckades han fly in i Finland för att sedan ta sig vidare till Georgien. Där bor numera också 34-årige Oleg, som även han flydde mobiliseringen. Han fick hjälp av ett ukrainskt par att ta sig över gränsen.
Men mobiliseringsbeskedet har inte bara lett till flykt utan också till protester, inte minst i delrepubliken Dagestan i södra Ryssland. Lotten Collin ringer upp 24-årige Rustam som greps under dramatiska former i samband med en demonstration och som därefter omedelbart kallades in till armén. Med hjälp av förklädnader håller han sig nu undan myndigheterna.
Just protesterna i Dagestan och i angränsande Tjetjenien har en särskild politisk sprängkraft. I de här delarna av Ryssland har man sedan tidigare en konfliktfylld relation till Moskva, med en historia av separatistiska uppror och krav på självstyre. Grigorij Sjvedov, chefredaktör på tidningen Caucasian Knot intervjuas av Johanna Melén.
Men trots missnöjet och de uppenbara politiska riskerna så valde Putin alltså trots allt att mobilisera. David Rasmusson pratar med den Kremltrogne politiske analytikern Alexsej Muchin, som jublar över mobiliseringsbeslutet. Protesterna ser han som mer eller mindre oproblematiska, den enda oron han har är att mobiliseringen kan ha kommit för sent.
Oscar Jonsson, doktor i rysk krigsvetenskap på försvarshögskolan i Stockholm tror att det kan ta tid innan mobiliseringen ger effekt på slagfältet. Men han varnar samtidigt för att skratta för mycket åt videoklipp på berusade ryska rekryter med ålderdomlig utrustning. I Ryssland har man sedan Stalins dagar sagt att kvantitet också är en kvalitet.
I Ukraina är det många som ser mobiliseringen som ett tecken på desperation från Putins sida. Men i byn Lukasjivka när gränsen till Belarus träffar Maria Persson Löfgren ukrainare som är rädda för att den ryska armén ska försöka ockupera området på nytt.
Så hur ska vi i Europa då hantera frågan kring ryska män som flyr för att slippa ta till vapen? Det är något som EU just nu diskuterar. Samtidigt är det redan flera som har tagit sig hit. Robin Olin träffar 18-årige Andrej på ett kafé i Stockholm, som hoppas få stanna här i Sverige.
Programledare: Robin Olin
[email protected]Reportrar: Anja Sahlberg, Lotten Collin, Johanna Melén, Maria Persson Löfgren
Tekniker: Stina Fagerberg
Producent: David Rasmusson
[email protected] -
Utrikeskrönikan 27 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Helsingfors, onsdag.
– Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann.
Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.
– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg.
Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.
Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet.
– Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea.
Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.
– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana.
Sara Sundberg, Helsingfors
[email protected] -
Hör om de före detta toppolitikerna som recenserar Putins ledarstil. Om hur mycket partiledarna vågar kritisera statsministern när det är krig så nära Sverige och om Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons ovanliga möte.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Först fick Magdalena Andersson kritik för att hon inte kunde definiera ordet invasion och sen blev hon hyllad efter pressträffen när Ryssland hade anfallit Ukraina. Hur klarar Magdalena Andersson det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget?
Vår inrikespolitiska reporter Lova Olsson har som vanligt hängt i riksdagen och berättar om stämningen i korridorerna där efter att Ryssland invaderat Ukraina och berättar om ett ovanligt möte som Magdalena Andersson och Ulf Kristersson hade på tu man hand.
Och så pratar vi om hur idrotten förhåller sig till konflikten nu när herrarnas Champions League-final i fotboll flyttas från ryska St. Petersburg och Sverige drar sig ur bandy-VM i Ryssland.
Veckans lyssnarfråga kommer från Filip som undrar varför vi har 349 platser i plenisalen och hur det hänger ihop med att den svenska riksdagen kallades för lotteririksdagen?
David Druid och Katherine Zimmerman i politisk talkshow.I den nya podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från Tankesmedjan i P3.
Producent: Sukran KavakExekutiv producent: Ulla Svensson
Digitalredaktör: Assaad Daoudi
-
Hör om de före detta toppolitikerna som recenserar Putins ledarstil. Om hur mycket partiledarna vågar kritisera statsministern när det är krig så nära Sverige och om Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons ovanliga möte. Först fick Magdalena Andersson kritik för att hon inte kunde definiera ordet invasion och sen blev hon hyllad efter pressträffen när Ryssland hade anfallit Ukraina. Hur klarar Magdalena Andersson det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget?Vår inrikespolitiska reporter Lova Olsson har som vanligt hängt i riksdagen och berättar om stämningen i korridorerna där efter att Ryssland invaderat Ukraina och berättar om ett ovanligt möte som Magdalena Andersson och Ulf Kristersson hade på tu man hand.Och så pratar vi om hur idrotten förhåller sig till konflikten nu när herrarnas Champions League-final i fotboll flyttas från ryska St. Petersburg och Sverige drar sig ur bandy-VM i Ryssland.Veckans lyssnarfråga kommer från Filip som undrar varför vi har 349 platser i plenisalen och hur det hänger ihop med att den svenska riksdagen kallades för lotteririksdagen?David Druid och Katherine Zimmerman i politisk talkshow.I den nya podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från Tankesmedjan i P3. Producent: Sukran KavakExekutiv producent: Ulla SvenssonDigitalredaktör: Assaad Daoudi
-
Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år.
Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan.
Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler.
Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien.
Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum.
Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer.
Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum.
Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv.
Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår.
Särskilt inte i vår tid.
Thomas Steinfeld
