Utrikeskrönikan Podcasts
-
Utrikeskrönikan 20 januari 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Göteborg fredag,
”En balt, är en balt, är en balt”, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat – bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.
Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat.
Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland. Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska.
Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska.
Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati.
Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån:
- Estlands huvudstad heter Tallinn
- Riga ligger i Lettland
- Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, Nordenkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan 13 december 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm Luciadagen
Hon var klädd i en vit klänning.
Puffiga ärmar, uppklädd.
Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.
Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.
Hon var redo för giftermål.
Men, hon visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.
På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.
Dagen efter våldtogs hon första gången.
Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.
Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.
Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.
Konservativ.
I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.
Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.
Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.
Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.
Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.
Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.
Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.
Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.
Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.
Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.
Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.
Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
-
Utrikeskrönikan 27 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Helsingfors, onsdag.
– Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann.
Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.
– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg.
Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.
Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet.
– Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea.
Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.
– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana.
Sara Sundberg, Helsingfors
[email protected] -
Utrikeskrönikan 15 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin fredag.
Finns det något vackrare än tysk grammatik!
Då menar jag inte prepositionsramsorna, som många väl fått nöta in i skolan – durch, für, gegen, ohne, um – och så vidare.
Nej, jag menar helheten – det intrikata systemet av verbböjningar och adjektivändelser. Substantivens olika kasus – med genitivet som min favorit. Och så hjälpverbens konjunktivformer och det dubbla infinitivet – ibland i samma mening: Das hättest du nicht tun sollen. (Det borde du inte ha gjort.)
Ja, ni hör ju själva…
Tyska var ett av mina favoritämnen under gymnasiet och under de universitetsstudier i tyska som följde dök jag allt djupare ner i den tyska grammatikens förunderliga värld. Kulmen blev min D-uppsats om användningen av modus i indirekt tal.
Under mitt sommarvikariat som utrikeskorrespondent här i Tyskland tar jag förstås alla chanser jag kan att öva på min tyska. Men även om det kanske inte är så många som slår mig när det kommer till tysk grammatik, så har det visat sig att alla tyskar inte är så imponerade av min talade tyska.
Och visst – hemma får jag sällan tillfälle att prata tyska, så lite knackigt går det ju. MEN – det som hänt mig ett par gånger den senaste tiden känns ändå orättvist.
Jag har inlett en konversation på tyska, den jag pratar med svarar på tyska – men en bit in i samtalet växlar personen plötsligt över till engelska. Snacka om den ultimata språkförnedringen! Vilket oförskämt sätt att visa att min tyska inte duger.
Händelserna påminner om ett tillfälle när jag och min fru var på en weekendresa i Berlin och min fru pratade med mannen som jobbade i hotellets reception. Hon förstod inte mannens tyska, så hon frågade försynt om han kunde prata engelska istället. ”This is English”, svarade den förnärmade receptionisten – som alltså tydligen hade pratat engelska hela tiden. Bara en väldigt tysk och svårförstådd sådan.
Men man får inte låta sig nedslås. När jag har råkat ut för de oförskämda tyskar som växlat till engelska under vår konversation, så har jag oförtrutet fortsatt på tyska. Och vid något av tillfällena har jag också gått segrande därifrån, efter att ha fått personen jag pratat med att växla tillbaka till tyska.
Märkligt nog så har ju intresset för att läsa tyska i skolan minskat kraftigt de senaste 20 åren. Det oroar bland andra den tysk-svenska handelskammaren, eftersom den menar att kunskaper i det tyska språket och den tyska kulturen är viktiga för att svenska företag ska lyckas på den stora tyska marknaden.
På sin hemsida har handelskammaren publicerat en lista med tio argument för varför fler svenskar borde lära sig tyska. Argument som att det är ett så stort språk i Europa, att Tyskland är Sveriges största handelspartner och att Tyskland är ett stort kulturland.
Men det främsta argumentet för varför fler borde läsa tyska har den tysk-svenska handelskammaren missat – nämligen att det är så roligt med tysk grammatik!
Joel Wendle, Berlin.
[email protected]
