Venedigbiennalen Podcasts
-
Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.
Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.
Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.
Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.
Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.
Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.
Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.
Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.
Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”
Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.
Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:
”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.
Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.
Fredrik Sjöberg, författare och biolog
-
"Var är konsten???" Det utropade en kritiker när den stora utställningen "Documenta" i Kassel skulle efteranalyseras. Idén om VAD som är en utställning, är uppe för diskussion i år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
KONSTÅRET 2022 MED GÄSTER:Det här var året då vi efter pandemins nedstängningar på riktigt började röra oss fritt på muséer och vernissagefester igen. Den uppskjutna Venedigbiennalen gav plats åt kvinnorna och placerade surrealismen i centrum. Och på lika viktiga - den tyska mastodontutställningen Documenta i Kassel - så upplöstes själva idén om vad som är en utställning så långt, att det fick kritikerna att rynka pannorna.
Vi sammanfattar konståret 2022 tillsammans med konstkritikern Birgitta Rubin från Dagens Nyheter och Mårten Arndtzén på Kulturredaktionen i P1.
MÅRTEN ARNDTZÈN LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets Sverigedebut: Anselm Kiefer på Artipelag, pågår till 8 januari 2023.
Årets återkomst: Barbro Östlihn på Göteborgs och Västerås konstmuseer, pågår i Västerås t.o.m. 5 mars 2023.
Årets återupptäckt: Nicolai Astrup på Waldemarsudde.
Årets utställning: Ejnar Nielsen på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Öppnar på Vejen konstmuseum i januari 2023.
CECILIA BLOMBERG LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets abstrakta pionjär: Sonia Delaunay på Louisiana
Årets politiska reflektion: Yael Bartana på Moderna museet i Malmö
Årets forskarbragd: Georg Vasaris teckningar på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023
Årets utställning: ”Det kalla ögat. Tyskland, 20-talet och nysakligheten” på Louisiana, pågår till 19/2-2023.
BIRGITTA RUBIN (DN) LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets angelägenhet: Klimatkonsten och medvetenheten om museernas ansvar
Årets positionering: Äldre kvinnliga konstnärer tar plats på de stora konstinstitutionerna
Årets genre: Fotografiet - t.ex. Christer Strömholm på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023
Årets utställning: Nan Goldin på Moderna museet, pågår till 26/2-2023
OBS-ESSÄN OM NAKNA GREKERAntikens greker gymnastiserade gärna nakna. Ja, det var rentav en del av deras kulturella identitet, och det avspeglades i konsten. Idag däremot verkar vi ha svårt att betrakta nakna kroppar utan en pornografisk blick. Det menar Carl Magnus Juliusson, som i dagens essä från Obs berättar om en av det antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar.
ÅRETS SJÄLVHUSHÅLLAR- OCH TRÄDGÅRDSBÖCKER (OCH EN FRÅN FÖRRA ÅRET):"Modern självhushållning" av Anders Rydell och Alva Herdevall
"Odla blommor" av Hanna Wendelbo
"Den blommande köksträdgården" av Anette Nilsson (2021)
Dessutom tipsade Nina Asarnoj om tidningen "Åter. Praktisk kunskap om självhushållning" och dokumentären "Gubben i stugan" av Nina Hedenius på SVT Play.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Nina Asarnoj -
För konstnären Karin Mamma Andersson är Carl Fredrik Hills konst något mycket särskilt: "Frågar man mig sätter jag Hill högst, han är helt klart den viktigaste i den svenska konsthistorien".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
CARL FREDRIK HILL – EN AV SVERIGES FRÄMSTA LANDSKAPSMÅLARECarl Fredrik Hill (1849-1911) föddes i Lund. Hans tecknartalang upptäcktes tidigt och trots motstånd från fadern, började han på Konstakademien i Stockholm. Hans landskapsmåleri uppmärksammades och Hill var själv helt övertygad om att han skulle bli en hyllad konstnär. 1873 reste han till Paris och fick bland annat med ett verk på Salongen, dåtidens främsta konstutställning. Men något större genombrott blev det inte, Hill blev alltmer paranoid, ansåg sig motarbetad och övergav landskapsmåleriet för mer symboliska fantasivärldar. 1878 drabbades Hill av ett psykiskt sammanbrott och togs in på mentalsjukhus. Efter fem år på olika sjukhus blev han hämtad för att bo med sin mor och syster Hedda i Lund. Under hela sjukdomstiden gjorde han tusentals teckningar och skrev texter som bevarats till eftervärlden och han anses bland annat ha förebådat expressionismen. Carl Fredrik Hill dog 1911 och hans konst började ställas ut strax därefter. I dag räknas han till en av Sveriges mest framstående konstnärer.
KARIN MAMMA ANDERSSON GREPS AV HILLS KONST FÖR FÖRSTA GÅNGEN FÖR 30 ÅR SEDANKarin Mamma Andersson är en av Sveriges internationellt mest erkända konstnärer och hennes konst finns på bland annat Moderna museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum Nasjonalmuseet i Oslo och MoMA i New York. Separatutställningen "Humdrum days" visades på Louisiana 2021 och det var en unik händelse – ingen annan nu levande svensk konstnär hade tidigare haft en separatutställning på det danska museet och det slog väl ut, kritikerna var genomgående mycket positiva. Mamma Andersson har också representerat Sverige på Venedigbiennalen 2003 och var en av sju konstnärer som medverkade som co-curatorer på 33:e São Paolo Biennalen 2018. Mamma Andersson har bland annat ägnat sig åt landskapsmåleri och just konstnären Carl Fredrik Hill är i fokus på en utställning tillsammans med Tal R på Kunsten Museum of Modern Art i Aalborg hösten 2022.
I avsnittet medverkar också Pedro Westerdahl, konstexpert och konsthistoriker.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Få svenska konstnärer har haft en sådan raketstart på karriären som Juan-Pedro Fabra Guemberena hade i början av 2000-talet. Hans examensprojekt från konsthögskolan, fotoserien True Colors, hamnade i Venedigbiennalen och bilderna har blivit närmast ikoniska. Men efter ett par explosiva år följde två decennier i ett tystare och lugnare tempo. I Konstnärskapet berättar Juan-Pedro om hur kvinnofällan också kan gälla män som vill vara med sina barn, om vilka Ikea-kartonger som blir finast konstverk och om processen att bli abstrakt målare mitt i livet.
Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen.
-
På 1960-talet var den drygt 20-åriga Ulla Wiggen en av de klarast lysande unga svenska konststjärnorna med sina elektronikmålningar. Men efter ett decennium av framgångar försvann hon från konstscenen, och höll sig borta i nästan 40 år. När lusten och möjligheten att måla kom tillbaka var hon över 70 men lyckades göra stor comeback. I år medverkar hon i Venedigbiennalen – världens mest anrika konstutställning. Konstnärskapet följer Ulla Wiggen i trängseln under öppningsdagarna. Det är ett samtal om livets skiften och brytpunkter, om elektroniska komponenter och ögats iris, om vad som väcker lusten att måla – och vad som släcker den.
Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
-
Följ med P1 Kulturs reporter Cecilia Blomberg som träffat konstnären Anders Sunna framför hans konstverk på Venedigbiennalen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Just nu pågår konstbiennalen i Venedig och i år är den den Nordiska paviljongen en samisk paviljong.
Där samsas tre konstnärer som bor i delar av Sapmi som ligger i Norge, Sverige och Finland. Alla politiska aktivister men med olika uttryck och där frågor som klimatförändringar och samernas rennäring tar stor plats.
Från den svenska delen av Sapmi deltar Anders Sunna med en installation som berättar historien om familjen Sunnas konflikter med svenska staten och myndigheter. En historia som Anders Sunna i sitt konstnärskap återvänt till många gånger.
Reporter: Cecilia Blomberg
Producent: Maria Götselius -
I Godmorgon världen denna vecka även om hur Putin motiverar kriget för ryssarna, om hotade klimataktivister i Colombia och så kultursamtal om Amber Heard- och Johnny Depp-rättegången - vad får den för konsekvenser här i Sverige? Panelen, Public Service och krönika av Ulrika Knutson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Skolskjutningen i UvaldeIdag söndag besöker USA:s president Joe Biden Uvalde i Texas där 19 barn och två lärare mördades på en skola i tisdags. Polisen har de senaste dagarna medgett att de borde ha ingripit tidigare för att försöka stoppa mannen som i nära en timme kunde barrikadera sig med barnen inne i ett klassrum. Och i Uvalde, en liten stad där många känner varandra, är chocken och sorgen förstås enorm. Vår korrespondent Cecilia Khavar var på plats under veckan.
Modernt broderi som konstFörr i tiden har broderi använts för att göra utsmyckningar och uppbyggliga religiösa uppmaningar. På senare år har allt fler kvinnor omvärderat broderandet och uttrycker sig på nya sätt. Mest känd är antagligen Britta Marakatt-Labba, som broderar samiskt vardagsliv och historia. Just nu är hon aktuell på Venedigbiennalen där nio av hennes verk ställs ut.
Heard mot Depp - vad får rättegången för konsekvenser i Sverige?Vi ägnar oss också åt rättegången i USA som lockat en enorm TV-publik globalt. Samtalet om rättegången, inte minst i sociala medier, har varit mycket intensivt. Delar av det går väl faktiskt inte ens att kalla ett samtal utan kanske mer aggressivitet i språklig dräkt.
Det handlar i all fall om skådespelarna Johnny Depp och Amber Heard som har stämt varandra på stora belopp. En tvist som i grund och botten handlar om misstänkt våld i deras relation.
Hör veckans kulturpanel samtala om betydelsen av rättegången här i Sverige.
Mer i programmet:
Timme 1:
Skolskjutningen i Uvalde
Så motiverar Putin kriget för ryssarna
Klimataktivister hotas till livet i Colombia
Broderiet som konst - på ett nytt sätt
Krönika av Ulrika Knutson
Panelen
Timme 2:
Partiernas pengar - så viktiga är de för valutgången
Stundande parlamentsval i Frankrike
Satir med Public Service
Mångfaldsuniversumet Star wars
Kulturpanel: Heard mot Depp - hur påverkar rättegången Sverige?
Kåseri av Helena von Zweigbergk
Programledare: Jesper Lindau
Producent: Katarina von Arndt
Tekniker: Joakim Persson
-
Ryska paviljongen är stängd samtidigt som flera extra utställningar med ukrainska konstnärer tar plats på årets Venedigbiennal. Biennalen har tydligt valt sida genom att fullt ut stötta Ukraina.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mot alla odds lyckades Ukraina öppna sin paviljong på Venedigbiennalen med fullt stöd av biennalledningen. Samtidigt är den ryska paviljongen stängd i år.
Redan nu visas verk med personliga perspektiv på den ryska invasionen i Ukraina bland annat på nyinrättade Piazza Ukraina inne på biennalområdet i Giardini och på Pinchuck Art Centers utställning This is Ukraine - defendig freedom.
"Människor dör nu. Därför kan vi inte samarbeta med ryska konstnärer just nu. Vid någon tidpunkt kommer det samtalet att ske, men just nu handlar det om Ukrainas överlevnad", säger Björn Geldhof som är chef för Pinchuck Art Center i Kyiv till P1 Kultur.
Ett reportage av Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzen
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Ulrika blev sjuk efter Venedigbiennalen och har legat hemma och tittat på tv. Så hon fick äntligen se den omtalade dokumentären ”The Andy Warhol Diaries” på Netflix, där en AI-generad röst läser upp den mytomspunne New York-konstnärens berättelser om sitt vardagsliv.
Och mot alla odds så kommer det fram lite nyheter.
Till exempel att han var smygkristen – i den östkatolska traditionen. Något han aldrig pratade öppet om.
Ulrika blir faktiskt mer intresserad av Warhol än hon någonsin varit.
Är det bara för att den utspelar sig när New York fortfarande var en farlig stad? Då det var livsfarligt att besöka Alphabet city och hela stan höll på att gå i konkurs?
Men nej, det är mer än nostalgi det handlar om.
Vi grottar ner oss i konstnären som tyckte tv var verkligare än livet självt och ställer den oundvikliga frågan år 2022: vad tycker vi egentligen om hans konst?
Visst är han fortfarande beundrad av konstvärldens Bruce Springsteen-män, men är den fortfarande meningsfull?
Till slut börjar vi se Warhol överallt.
Finns det inte några spår i Annika von Hausswollfs utställning ”Pink drill” på Andrehn Schiptjenko?
Kanske till och med i Åsa Cavalli-Björkmans första utställning på Thielska galleriet som handlar om ”hemmet” – ett högaktuellt ämne i dessa flyktingtider. En utställning som låter konsten krocka med det högborgerliga Thielska hemmets overkliga praktfullhet.
Sen ser vi fram emot fler konstmässor! Hur kommer Documenta i Kassel och Berlinbiennalen att klara de stenhårda tyska kritikerna? De älskar verkligen att klubba ner allt med sina akademiska batonger.
Dessutom pratar vi om Helene Schmitz, Sirous Namazi, Theresa Traoré Dahlberg, Ulla Wiggen och konstmässan Market på Liljevalchs, där man verkligen får se galleristerna i säljartagen.
En weekend med både kritstrecksrandigt och champagne.
Med konstredaktörerna Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
Producent: Martin Aagård
En podcast från Aftonbladet och Svenska Dagbladet
-
Vi rapporterar direkt från Venedigbiennalen!
Närmare bestämt en liten park strax utanför huvudutställningen ”The milk of dreams”.
Och vi har gäster. Sinziana Ravini och Fredrik Svensk från konsttidskriften Paletten hjälper oss att förstå vad denna märkliga tillställning egentligen handlar om.
”Survival of the fittest”, tycker Sinziana.
Men det är mycket annat i görningen också.
Projektet att bryta den europeiska, manliga dominansen i konstvärlden fortsätter och kanske har biennalen lyckats för första gången. Den är i alla fall mer konsekvent än någonsin. Mellan 70-80 procent av konstnärerna är kvinnor och många är ickebinära. Konsten har hämtats från stora delar av världen.
Men dessutom från det undermedvetna.
Någon sorts längtan efter andlighet och förtrollning har förvandlat årets biennal till en surrealistisk tillställning. Det är som en biennal kurerad av slöjdföreningen tillsammans med Peter Pan och en viktoriansk opiumätare.
Det är alldeles för lite robotar och politisk dokumentärkonst.
Clemens får gå helt in i Schamanrollen för att kunna hantera det.
En teori vi testar är att hela den här andliga vågen startade med att Hilma af Klint återupptäcktes.
En annan teori vi har är att postmodernismen är tillbaka.
Dessutom spelar vi lite Biennalbingo.
Kategorierna ”Looked better on instagram” och ”Definitely for sale at Art Basel” ger poäng.
Med: Ulrika Stahre, Clemens Poellinger, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk
Producent: Martin Aagård
-
I år slipper vi oligarkerna på Venedigbiennalen.
Abramovitjs gigantiska yacht är beslagtagen, Sergej Lavrovs dotter får inte curera den ryska paviljongen och Leonoid Mikhelsons palats i Venedig kommer att stå tomt.
Rysslands invasion av Ukraina har påverkat oss alla djupt, även konstvärlden. Så temat för detta avsnitt kan inte vara något annat Ryssland – på gott och ont.
Vi pratar om art-washing, konsten att köpa upp dyra prestigeverk och skapa en kulturell fernissa. En verksamhet inte bara ryska oligarker ägnar sig åt, utan även de tveksamma norska oljemiljardärer som nyligen finansierat det andra gigantiska konstmuseet i Oslo på kort tid.
Men vi tittar även på Pavel Otdelnovs ruinromantiska utställning ”Promzona” i Uppsala som Clemens tycker rymmer mycket rysk konsthistoria. Och vi pratar om Putins bord, ni vet det där absurt långa bordet där pelarna på bordet har egna pelare.
Maktens stilideal stelnade någon gång i slutet på 1800-talet. Inte bara i Ryssland.
Dessutom försvarar Ulrika utställningen med dåliga skulpturer på Nationalmuseum. En aspekt av konsten vi sällan pratar om är nämligen att konsten också är en bruksvara – nåt man har hemma bara för att man tycker det är lite fint.
Med Ulrika Stahre, konstkritiker på Aftonbladet och Clemens Poellinger, konstkritiker på Svenska Dagbladet
Producent: Martin Aagård
-
Del 31. I vilket Johanna uppehåller sig lite kring britters koldioxidavtryck och Simon tar en omväg via Venedigbiennalen.
-
På plats i Venedig samtalar Ulrika Stahre med Aftonbladets konstkritiker Sinziana Ravini och Fredrik Svensk om Venedigbiennalen inför öppningen på lördag. Hur funkar ”May you live in interesting times” och "fake news" egentligen som tema på årets upplaga av världens viktigaste konstutställning, i en av världens mest mytomspunna städer? Partisansången "Bella Ciao" ljuder i den italienska paviljongen, politiken lyser med sin frånvaro och istället ser vi en utställning som blickar framåt - och inåt. Flipp eller flopp? Det lutar åt det positiva hållet. Programledare: Ulrika StahreProducent & redigering: Cecilia DjurbergJingelmusik: Jens Peterson Berger
-
Hjärtat bultar för världen på konstbiennalen i Venedig. Samtidigt byter konstverk ägare för miljonbelopp i kulisserna. Går ekvationen ihop? Varför är det så viktigt för konsten att vara världssamvete?
Curator för årets Venedigbiennal är Okwui Enwezor. Han slog igenom med Documenta 2002 då världen tog ett kliv in i samtidskonsten. Nu tar han åter igen pulsen på samtiden och lyfter in världens stora frågor i sin utställning som handlar om All världens framtider. Och som en bakgrundston ljuder en maratonuppläsning av samtliga tre volymer av Karl Marx Das Kapital.Dessutom visas konst i 89 paviljonger och mer än 40 sidoutställningar.Cecilia Blomberg rör sig bland nationer och globala krishärdar och träffar utställningsmakarna Okwui Enwezor, Katerina Gregos, Philippe van Cauteren och Tamara Chalabi, samt konstnärerna Isaac Julien, Lina Selander, Salam Atta Sabri och Petra Bauer. -
. Marko Mäetamms konst utspelar sig i familjelivet, bland olyckor som ännu inte har inträffat, i gränslandet mellan rädsla och förbjudna tankar. På Venedigbiennalen häromåret ställde han ut Losers paradise: sandlådor utan botten, blödande hus och en animation om en man som med yxa jagar en fullständigt odödlig familj. Katarina Wikars träffade honom och pratade om konsumtionshål, mod, moral och om egenhändigt konstruerade fällor.
