Visconti Podcasts
-
Döden i Venedig är en av världens mest kända noveller. I dess kölvatten har verklighet och dikt färgat av sig på varandra - ibland med förödande resultat. Det noterar Ulrika Kärnborg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är vårvinter i Stockholm med kyla och blek sol. Året är 1970 och den världsberömde filmregissören Luchino Visconti har bestämt sig för att göra film av Thomas Manns novell ”Döden i Venedig”.
Visconti är perfektionist. Jakten på rätt huvudperson har fört honom till många länder och nu har turen kommit till Sverige. Bredvid Grand Hôtel köar unga pojkar som väntar på att få provspela. De är fyllda av förväntan. Det är nämligen inte vilken ung pojke som helst den italienska filmregissören söker. Till pressen säger han att han letar efter den absoluta skönheten. Efter en yngling som inte är en människa av kött och blod – utan en dödsängel.
En av pojkarna heter Björn Andrésen. Han är 15 och bara ljummet intresserad av film. Hemma bor han hos mormor som på olika sätt försöker profitera på sitt barnbarn. Efter en biroll i Roy Anderssons prisbelönta film ”En kärlekshistoria” finns hans bild i Europafilms arkiv. Det är där Visconti hittar honom.
Kritikerna har ofta varit oense om ”Döden i Venedig”. Är det en berättelse om kärlek? Om skönheten i livet i kontrast till skönheten i konsten? Eller handlar den om kreativ torka eftersom huvudpersonen, musikern Aschenbach, verkar ha drabbats av skrivkramp.
Bara några har vågat nämna författarens egentliga ärende, som var att beskriva en viss sorts abstrakt gossekärlek, den som under antiken kallades pederasti. Tolkningen stärks av Thomas Mann själv. I ett brev till en god vän erkände han frankt att han skrev på ett verk om en åldrad konstnär med pedofila böjelser. Men han menade också att han ville diskutera skönheten som idé.
Mann publicerade sin novell 1912. Det var alldeles mot slutet av en apokalyptisk epok som påminner om vår egen tid. Europa stod på randen till ett världskrig. Känslan av undergång var stark. Döden som titeln syftar på kommer från öst. Venedig var vid den här perioden en stad där resenärer från hela Europa möttes. En dag när huvudpersonen Aschenbach går på gatorna märker han att det knappt finns några tyska turister kvar. När han tittar igenom tidningarna på hotellet upptäcker han att just de tyska rapporterar att en pest har drabbat Venedig. Sedan träffar han en välunderrättad britt som kan berätta att pesten alstrats ur ”de varma träsken i Gangesdeltat” och därefter spridit sig till Kina och färdats västerut till Medelhavet på syriska fartyg.I Aschenbachs upphettade hjärna blandas skräcken för sjukdom ihop med hans homoerotiska förälskelse i den tonårige hotellgästen Tadzio. Trots att han vet att de venetianska frukthandlarna sprider smittan genom sina varor, köper han några jordgubbar. När han äter av den förbjudna frukten tänker han på pojken. Snart börjar han smyga på honom för att få en glimt av hans halvnakna kropp.
Vad som händer med Tadzio efter att han utnyttjats som minderårigt sexualobjekt får vi aldrig veta. I novellen förblir han okunnig om Aschenbachs uppvaktning. Han ser aldrig den fula gubben som lurar i buskarna.
Luchino Visconti var öppet gay och hans version skiljer sig från Manns. I filmatiseringen låter han Björn Andrésens Tadzio bli medveten om Aschenbachs blickar. Pojken inte bara möter dem, han flirtar tillbaka. Och när han på stranden exponerar sin magra överkropp uppträder han kokett, som en eskortpojke.Thomas Manns berättelse utspelar sig mot fonden av det klassiska, kantianska skönhetsbegreppet, där den som betraktar det vackra objektet, till exempel den sköne ynglingen, erfar ett intresselöst välbehag. Det förutsätter distans, och står i vägen för annan exploatering än det rena betraktandets. I Viscontis film avskaffas den distansen när pojken besvarar blickarna och vi förstår att det finns en sexuell avsikt med tittandet. En gräns överskrids, och det får konsekvenser – också i verkligheten.
Björn Andrésen, som spelar Tadzio i Viscontis film, vittnar själv om dem i Kristian Petris och Kristina Lindströms dokumentär ”Världens vackraste pojke”. I samband med världspremiären 1971 i London – med drottning Elizabeth och prinsessan Anne på första parkett – sprider demonregissören ut att Andrésen är ”världens vackraste pojke”.
Det tar skruv. Alla börjar slita och dra i honom. Beundrarpost väller in i säck efter säck, mest från unga tjejer men också från äldre män som blivit besatta av Tadzio. Vilket inte hindrar Björn Andrésen från att känna sig alltmer exploaterad och övergiven.
Och det är Visconti själv som punkterar ballongen. När ”Döden i Venedig” går upp på filmfestivalen i Cannes, skämtar regissören med reportrarna om att hans svenska stjärna håller på att tappa lyskraften. ”Han är 16 nu, han börjar bli för gammal.” Precis som de gamla grekerna verkar regissören anse att gosseskönheter har ett bäst före datum. Björn Andrésen blir ett av filmindustrins minderåriga offer, men då, på det sexliberala 70-talet, är det ingen som bryr sig.
Thomas Manns novell slutar med att Aschenbach dör. Till slut tvingas han erkänna sanningen. Vad han söker är inte den perfekta formen utan den extatiska utlevelsen. Det är inte Skönheten som idé han längtar efter utan det som Nietzsche kallade det dionysiska ruset. Extas i stället för måttfullhet och rå sexualitet snarare än dyrkan på distans. Kanske ville Mann visa att konstnären inte klarar sig utan det dionysiska, att konsten förtvinar när den förlorar kontakten med det primitiva och vilda.
Men han förmedlar också en ambivalent medkänsla med den unga pojken och hans sårbarhet. Tadzio är ingen dödsängel utan en vanlig pojke av kött och blod. Mann vet någonstans att en vuxens fysiska närmanden kan krossa honom. I stället för att fullborda tragedin låter han Aschenbach gå under medan Tadzio får leva vidare, lyckligt ovetande.Så barmhärtig var varken Visconti, hans tid eller bransch. Filmatiseringen saknar den empati med sexualobjektet som Manns novell är så fylld av. Därför blir den betydligt svagare som konstverk – av några kritiker avvisad som kalkonfilm – men desto uppriktigare kring den övergreppskultur som kunde råda i gaykretsar under 70-talet.
Ulrika Kärnborg, författare
