Akademien Podcasts
-
Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kulturredaktionens Mattias Berg gör en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet.
TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.
Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.
Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.
Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.
Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.
Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.
Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.
STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.
Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.
Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.
Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.
Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.
Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.
Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.
Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.
KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.
Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.
Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.
Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.
Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.
Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.
Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.
Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.
VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.
Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.
Om Nobelkodens dubbla kryptering.
Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.
Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.
Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.
Om själva valet. Kort sagt.
Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.
Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.
Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.
Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.
Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre…" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.
Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.
Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.
Mattias Berg
[email protected]Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.
-
I valet mellan att bli författare eller läkare var Lars Gyllensten den självklara förebilden för den unge PC Jersild: "Han var både medicinare och författare, så jag satsade på det."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LARS GYLLENSTEN – LÄKARE OCH STRIDBAR FÖRFATTARELars Gyllensten (1921-2006) föddes i Stockholm. Han utbildade sig till läkare och blev på 50-talet professor i vävnadslära, men ägnade sig redan tidigt åt att skriva. 1946 gav han och en studiekamrat under pseudonym ut diktsamlingen Camera Obscura som var en parodi på 40-talisternas lyrik. Gyllensten blev känd för att vara frispråkig och inte rädd för att ta strid om sådant han ogillade. "Moderna myter" 1949 var hans första bok under eget namn och den skulle följas över nästan 40 böcker, mest romaner. Han skrev också essäer och debattartiklar, engagerad bland annat i kärnvapenmotstånd och miljöfrågor. Gyllenstens författande rör sig kring de existentiella frågorna, ett sökande och prövande av olika livshållningar inför dödens ofrånkomlighet. 1966 valdes han in i Svenska Akademien och var under en period dess ständige sekreterare, men lämnade den1989, kritisk till att Akademien inte stöttade den dödshotade Salman Rushdie. Lars Gyllensten dog 2006, 84 år gammal.
PC JERSILD LÄSTE GYLLENSTEN FÖR FÖRSTA GÅNGEN 1952Författaren och läkaren PC Jersild debuterade med novellsamlingen "Räknelära" 1960. Samma år publicerade han tillsammans med bland annat Sonja Åkesson ett litterärt manifest i Dagens Nyheter med rubriken "Front mot formens tyranni". Jersild har gett ut ett fyrtiotal romaner, flera har blivit läsarsuccéer, som t ex "Grisjakten", "Barnens ö", "Babels hus", "En levande själ" och "Efter floden". 1989 kom hans självbiografiska "Fem hjärtan i en tändsticksask". Flera av romanerna har filmatiserats som till exempel är "Barnens ö" som hade premiär 1980 i regi av Kay Pollak, en film som överlag fick fin kritik och belönades med Guldbaggar för bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll. PC Jersilds författarskap har prisats många gånger om med bland annat De Nios stora pris och Övralidspriset. Han är ledamot av Kungliga vetenskapsakademien och hedersdoktor vid Uppsala universitet och Kungliga Tekniska högskolan.
I avsnittet medverkar och författaren och kulturskribenten Ulrika Knutson.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Ledamoten i Svenska Akademien Sture Allén,93, är död, enligt TT. Professorn och författaren var länge ständig sekreterare, och var aktiv i arbetet kring språkfrågor och med akademiens ordlista.
-
Peter Wallenberg Jr har valts in som hedersledamot i Vetenskapsakademien. Akademien konstaterar att han under lång tid varit en centralfigur i Wallenbergstiftelsernas så viktiga stöd till svensk forskning och utbildning...
Det där med att verka utan att synas går allt sämre. När blir ekonomisk stöd enbart ett stöd och när blir det ett styrmedel? Men inte skulle väl de....För då hade ju någon sagt någonting.
#CarlNorberg #DeFria
De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!
Stöd oss:
SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)
PATREON: https://patreon.com/defria_se
HEMSIDA: https://defria.se
FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se -
Peter Wallenberg Jr har valts in som hedersledamot i Vetenskapsakademien. Akademien konstaterar att han under lång tid varit en centralfigur i Wallenbergstiftelsernas så viktiga stöd till svensk forskning och utbildning... Det där med att verka utan att synas går allt sämre. När blir ekonomisk stöd enbart ett stöd och när blir det ett styrmedel? Men inte skulle väl de....För då hade ju någon sagt någonting. #CarlNorberg #DeFria De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se
-
Vi ber om ursäkt igen för problem med en ljudfil! Vi ber er ha hänsyn till att det fortfarande släpps uppdateringar om vad som har hänt i Smith/Rock incidenten och vi tar även tillbaka vårt uttalande om att Polanski och Weinstein fortfarand sitter kvar i Akademien då de inte gör det!
Galornas gala har kommit och gått och vi har som vanligt mycket att säga! Vi pratar om värdarna, the Slap, vinnarna och klädsel samt vad som kunde ha gått bättre... Är det sista gången vi ser galan live?
Medverkande i dagens avsnitt var Felicia, Zarah & Sofia!
Ni hittar oss på Chicks on Flicks på Facebook och chicksonflicks.podcast på Instagram, ni är varmt välkomna att skicka kritik, tankar & åsikter till oss! Ni får gärna även rate:a vår podcast där ni lyssnar så att vi når ut till fler!
-
Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.
Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.
Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.
Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.
Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.
Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:
”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”
Men när han lämnar kyrkan händer något:
”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.
Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.
Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.
Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.
Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.
År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.
Just det där med ”osnygghet” kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.
Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.
På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.
Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.
Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.
Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker
Litteratur
Eva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.
Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.
Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.
-
Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.
Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.
Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.
Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.
Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse – det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.
Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.
Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.
Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”– på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.
Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.
Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.
På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.
Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering. Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.
I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.
Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.
Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur. Eller rätten att använda slutstavelser som –aine, –ale, –esse, –ice eller det lite skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.
Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".
Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.
Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.
I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.
Nästa steg i utvecklingen i många språk är just de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.
Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.
Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen
-
Staffanstorp politiker har en idé som kan ge hög avkastning. Jonatan hoppas bara att han är välkommen dit när kommunen blivit världens fjärde största ekonomi.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter att Horace Engdahls nya bok fått svala recensioner i medier föreslår Nanna att sluta läsa boken som ett debattinlägg, och i stället se det som performancekonst.
Kristofer funderar på om alla verkligen behöver skriva romaner (svaret är nej). På vägen föreslår han också ett sätt att öka statusen på författaryrket: att bara låta män skriva.
Dessutom är Kristofer förvånad över vilka överord som används om artisten Lorentz gärning, sedan han offentliggjort att han lägger av. Podden gläds åt att Britney äntligen blivit fri, och att diskuterar att Akademien offentligt stöttar författaren Orhan Pamuk, som riskerar fängelsestraff i Turkiet.
-
Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna".
Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset.
Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar.
De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det.
Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng.
Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet.
Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är.
Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet?
Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde.
Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller.
Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige.
Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna.
Anna Axfors
-
Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar – eller vad det nu kan handla om.
Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten.
Men så händer något som skingrar detta vemod – i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort.
Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. ”Inte vankelmod, men just vemod.” Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: I’m leaving the table, I’m out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan.
Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit.
Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare.
”Effekten av det hela blev något överraskande”, skriver Klas Östergren, ”nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång”. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly.
Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp.
Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen.
Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal.
Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet – det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet – men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv.
Det kan verka som om rösten nerifrån gården – intrycket från yttervärlden – är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt.
Lägenheten utrymdes alltså snabbt, ”vemodet försvann på en gång”. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor.
Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang – och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag.
Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi.
Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda.
För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet – och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg.
Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet.
Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa – det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet.
David Wästerfors
-
Viktor Rydberg (1828-1895) växte upp som fosterhemsplacerad men blev enormt framgångsrik, professor vid Stockholms högskola, riksdagsledamot i andra kammaren, ledamot av Svenska Akademien, Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien, hedersledamot i Akademien för de fria konsterna och riddare av Nordstjerneorden. Han omgavs med respekt och beundran och sågs spritt som landets starkaste andliga kraft. Han skrev vida lästa dikter som "Tomten", "Den nya Grottesången" och "Betlehems stjärna" och populära romaner som Singoalla, Den siste athenaren och Vapensmeden men också lärda och delvis polemiska verk som Bibelns lära om Kristus och Undersökningar i germanisk mythologi. Varför förblev han i eftervärldens ögon inte den främste? Andreas Hedberg, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, samtalar med Peter Luthersson.
-
PROFESSOR I LITTERATURVETENSKAP, FÖRFATTARE. 56 år, född i Täby, bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 2013 och Vintervärd 2014.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Sara Danius berättar sin version om de uppmärksammade turerna kring Svenska Akademien som ledde till hon tvingades lämna sin post och att det i år inte kommer att delas ut något Nobelpris i litteratur.
Det var allvar, men riktigt hur allvarligt läget var kunde ingen begripa. I själva verket stod Svenska Akademien på tröskeln till en av de största kulturskandalerna någonsin i svensk modern historia.
Sara Danius berättar att ingen av ledamöterna i Akademien ifrågasatte uppdraget till advokatfirman. Tvärtom. De prisade initiativet.
"Så här lät det i en hälsning jag fick från Horace Engdahl, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien. Det var på kvällen torsdagen den 23 november, han satt på Gyldene Freden och åt middag, jag satt hemma och åt knäckebröd i mitt kök. Kära Sara, jag hoppas att du fått något att äta och är på någon lugn plats nu. Vi har just läst pressmeddelandet här på Freden, det är utmärkt. Vi kollade även uttalandet på DN:s webbsida. Situationen verkar något ljusare. Du har skött dig förbannat bra. Kanske vi trots allt överlever. Varma hälsningar, Horace"
Sara berättar även om sin förkärlek till knytblusar.
Om Sara Danius
Hon pratar om användbara ord i Svenska Akademien. "Jag lärde mig också andra ord under min tid som ständig sekreterare. Ord som “golden shower” och “honey trap”. Jag tar dem igen. Golden shower och honey trap. Handen på hjärtat: jag hade aldrig hört talas om dessa ord. Och det hade jag väl inte kunnat tro, att jag skulle bli tvungen att konsultera en pornografisk ordbok för att kunna sköta mitt ämbete som Svenska Akademiens ständiga sekreterare, därtill den första kvinnan att inneha denna befattning. Men så blev det."Lämnade uppdraget som ständig sekreterare i Svenska Akademien i april i år, efter tre år som den första kvinnan på posten.
Tog sin doktorsexamen vid Duke University i USA. Har gett ut ett flertal böcker och essäer som Den blå tvålen; romanen och konsten att göra saker och ting synliga och Husmoderns död. Har mottagit flera priser som Lagercrantzen, Gerard Bonniers essäpris och i år Lena Nymans pris, för att under året ha visat ”exceptionellt mod och imponerande integritet”.
Har knytblusen som signaturplagg.
Producent: Kerstin Brunnberg
-
Liv Strömquist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
-
Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller.
Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna. Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.
