Dan Jönsson Podcasts

  • Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.

    Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.

    Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.

    Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.

    Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.

    När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.

    Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.

    Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.

    Dan Jönsson
    författare och essäist

    Litteratur

    Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.

    Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.

    Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.

  • Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.

    Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.

    Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.

    Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.

    Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.

    Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen:

     

    Ja, ibland så gör jag glass:

    Nyttigt för att maten smälta!
    Har ni mycket ni ska smälta,

    Bör ni tycka om min glass!


    Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.

    Dan Jönsson, författare och essäist


    Litteratur

    Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.

    Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.

  • Finland är på många sätt Sveriges närmaste grannland men samtidigt tycks det finnas en kulturell klyfta mellan länderna. Idag handlar P1 Kultur om finsk musik och design.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Den nya podden "Vi lyssnar på Finland" tar sikte på musikkulturen i vårt östra grannland. Love Antell från bandet Florence Valentin; Mattias Björkas från gruppen Vasas flora och fauna och radiojournalisten och musikern Thella Johnsson lägger örat mot den finska marken och undersöker en musikkultur som för många svenskar flugit under radarn.

    ANNA JÄRVINEN DUBBLAR – GER UT SAMMA SKIVA I SVENSK OCH FINSK VERSION

    Artisten Anna Järvinen vägrade välja språk – och ger ut sin senaste skiva i två versioner: en på svenska och en på finska. Hör henne om hur de två olika språken påverkar hennes musik och om att stå med fötterna på var sida om Östersjön.

    FINLANDS MEST KÄNDA BLOMMA LEVER VIDARE I NYA GENERATIONER

    Textildesignern Maija Isola skapade över 500 mönster för Marimekko – mest känt är hennes röda bulliga vallmomönster, Unikko – ett mönster som tycks leva vidare i nya generationer. Nu går dokumentärfilmen om hennes liv upp på svenska biografer: "Maija Isola".

    100 DAGAR PÅ POSTEN – VAD HAR KULTURMINISTERN LEVERERAT?


    Idag är det 100 dagar sedan kulturminister Parisa Liljestrand tillträdde. Vad har hon hunnit hittills – och vilka stora frågor ligger på hennes bord just nu? Samtal med Jens Möller, kulturpolitikreporter.

    ESSÄ: NATIONALISM OCH PARANOIA SATTE STOPP FÖR ESPERANTO

    Kan man bygga en fredlig global gemenskap med hjälp av språk? Ja, många har försökt och esperanto är väl det mest kända och framgångsrika försöket. Dan Jönsson reflekterar i dagens essä över språket som en gång kom att få spela rollen som USA:s fiende nummer ett.

    Programledare: Lisa Wall
    Producent: Eskil Krogh Larsson / Karin Arbsjö

  • När den argentinske författaren Ernesto Sabato förlorade tron på framsteget gav han sig ut på jakt efter något nytt att tro på. En jakt som Dan Jönsson beskriver i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Det finns ett konstruktionsfel i vår civilisation. Strandsatta på ett klot som evigt roterar i världsrymden har vi sedan några hundra år tillbaka fått för oss att världen måste gå framåt. Framstegen mäts och bekräftas i stigande BNP och medellivslängd, teveskärmar med allt högre upplösning och en digital teknik som stadigt ökar sin prestanda i enlighet med Moores lag. Att sedan allt detta har ett pris, ofta mycket högt i form av miljöförstöring, krig och kulturell utarmning kan inte förnekas, men märks ju framför allt i den moderna världens periferier, där människor konstant slits mellan hopp och förtvivlan. Vi andra har valet att stå fast vid våra illusioner, eller se världen i vitögat. Och vad är då alternativet? Vad ska vi tro på, om vi inte längre tror på framsteget? På Gud, säger någon. Hur då, i en värld där allt är på väg åt fel håll? På Människan? Samma sak där. Innan man vet ordet av befinner man sig i en Existentiell Kris, avgrunden är bottenlös, man tvingas inse att just de som talar om Framsteget i själva verket utgör kärnan i en ond konspiration. Som Fernando Vidal Olmos konkluderar i sin berömda ”Rapport om blinda” måste man tänka sig att Gud, om han existerar, antingen är en skurk eller en stackars frustrerad konstnär. ”Ibland, vid några få tillfällen, lyckas han bli en Goya, men i allmänhet är han urusel.”

    Fernando Vidal Olmos dyker upp i den argentinske författaren Ernesto Sabatos stora roman ”Om hjältar och gravar” från 1962. Fernando är en mänsklig spillra ur den dekadenta argentinska aristokratin, en paranoiker som med sin förryckta världsbild driver fram förloppet i den tragiska kärlekshistorien mellan hans dotter Alexandra och studenten Martín. Jag läste romanen första gången i tjugoårsåldern, när den kom på svenska, sedan en gång till kort därefter i känslan av att en gång för alla ha hittat svaret på vilken bok jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick frågan. Jag drömde om att gå på gatorna i Buenos Aires, se platserna där detta ödesdrama utspelat sig någon gång i mitten på femtiotalet: Lezamaparken med Ceresstatyn, där Martín träffar Alexandra; huset vid torget i Belgrano, där Fernando ger sig in för att avslöja den blinda världshärskarsektens förfärliga hemligheter. Jag hamnade förstås aldrig på någon öde ö, fick aldrig ens frågan, och när jag många år senare äntligen kom till Buenos Aires hade jag förstås glömt det där. Men när jag nu på nytt läser om romanen måste jag nästan förvånat konstatera att känslan står sig – inte så mycket för de dunkla konspirationsteorierna, de skräckromantiska stämningarna och de metafysiska resonemangen som nog fångade mig på den tiden, utan för den språkliga tätheten, den existentiella svindeln och den intellektuella fantasin. ”Om hjältar och gravar” är kort sagt en av de där riktigt stora romanerna som aldrig verkar gå att läsa ut.

    Ernesto Sabato föddes 1911 och utgav sin första roman ”Tunneln” 1948, en surrealistiskt färgad mordhistoria berättad i efterhand av mördaren själv, en manisk konstnär som delar många drag med Fernando i ”Om hjältar och gravar”. Dragningen åt ockulta konspirationer är någonting som återkommer i samtliga Sabatos tre romaner – fler är de inte. Den sista, ”Abaddon utplånaren”, kom ut 1974 och är i grund och botten en mångstämmig och lätt förbryllande kommentar till de båda föregående, där Sabato själv rör sig bland sina romanfigurer i en berättelse där den egna biografin blir omöjlig att separera från lagren av fiktioner. Och som dessutom oavbrutet viker av åt än det ena, än det andra hållet, med avbrott för metafysiska spetsfundigheter, aktuella tidningsnotiser eller brutala interiörer från den argentinska militärpolisens tortyrkammare. Ockultismen och konspirationerna får man ta för vad de är; en intrigdrivande motor snarare än dess egentliga stoff – men vad de framför allt tjänar till är att undergräva varje antydan till realism och sanningsanspråk. Som det står på ett ställe i ”Om hjältar och gravar”: ”Jag tror att sanningen duger för matematiken, kemin, filosofin. Men inte för livet.”

    Nu ska man inte förväxla den här ståndpunkten med någon sorts postmodern relativism. För Sabato är det alltså inte så att sanningen inte existerar – men den räcker inte. Finns det en idé som genomsyrar hans författarskap så är det den om en förlorad helhet, ett existentiellt sammanhang som förenar kropp och ande, myter och fysik, men som smulats sönder av den moderna vetenskapens analyser. Sabato visste vad han talade om; han började sin yrkesbana som partikelfysiker och hade en av allt att döma lovande karriär framför sig som forskare vid det ansedda Curielaboratoriet i Paris. Men mötet med surrealismen, och de desillusionerande insikterna i den vetenskap som just då stod i begrepp att utveckla atombomben, fick honom att överge alltihop för litteraturen. Hans allra första bok, ”Uno y el universo”, fritt översatt ”Envar och universum” – kom ut 1945 och är en originell filosofisk essä som i korta, alfabetiskt ordnade avsnitt söker en vidare och djupare förståelse av världen. Kritiken mot det moderna samhällets rationalistiska övertro återkommer sedan i de essäer Sabato fortsatte skriva parallellt med sina romaner, som ”Hombres y engranajes” (Människor och kugghjul) 1951, ”El escritor y sus fantasmas” (Författaren och hans spöken) 1963 eller den självbiografiska ”Antes del fin” (Inför slutet) 1999.

    I detta livsbokslut vänder sig den snart nittioårige författaren direkt till ungdomen, och låter onekligen lite som den gamle på berget när han mässar om televisionens fördärvlighet och förlusten av moraliska värden. Men Sabato hade vid det laget uppnått en position som nationellt samvete, efter att han på åttiotalet utsågs att leda undersökningskommissionen om de utomrättsliga försvinnandena under juntatiden 1976-83. Kommissionens rapport publicerades 1984 under titeln ”Nunca más” (Aldrig mer); den lär vara en av de mest sålda böckerna i Argentina någonsin och Sabato har ibland talat om den som sin fjärde roman. Rapporten, och de dödshot han sedan tvingades leva med, har med åren helt kommit att överskugga de auktoritära ställningstaganden Sabato tidigare gjort – bland annat hörde han till dem som efter kuppen -76 fraterniserade med juntaledaren Videla, som han beskrev som en ”kultiverad och respektabel man”. Jag vet inte om det är glömt och förlåtet i alla kretsar, troligen inte, men i sin allra sista bok, essän ”La resistencia” (Motståndet) från 2000 beskriver han sig som ”kristen anarkist” och uppmanar till ett moraliskt motstånd, en vägran att inordna sig som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet, även om det innebär att man får offra en del av sin bekvämlighet. ”Världen förmår ingenting mot en människa som sjunger i sin olycka”, skriver han. Också om man vägrar tro på framsteget måste det gå att hitta vägen framåt.

    Dan Jönsson, författare och essäist

    Ernesto Sabato på svenska

    Abaddon, utplånaren. Översättning av Annika Ernstson. Norstedts, 1986.

    Tunneln. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2011.

    Om hjältar och gravar. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2013.


  • Samarbetet mellan Svenska Dagbladets och Aftonbladets konstredaktioner testades till bristningsgränsen när vi gick på danske konstnären Jeppe Heins evenemang på Moderna museet häromdagen.
    Det hela påminde om teambuildingövningar på en kickoff. Clemens och Ulrika fick balansera varandra i ett tält och hålla konstnären i fingret. Tanken var att vi skulle bryta vår ”komfortzon” och kanske lära oss något om oss själva.
    Vi lärde oss att vi har en sur tonåring inombords som tycker allt är löjligt.

    Ett konstverk som däremot bryter bekvämlighetszonen på riktigt är Bigert och Bergströms jätteskulptur ”The tipping point” som visas i Stockholm i samband med klimattoppmötet.
    En gigantisk mobil om klimatförändringarna som är svår att värja sig från. Den tränger effektivt igenom den där avtrubbningen som finns kring frågan.
    Ulrika blir riktigt gripen av denna ”performativa skulptur” som innehåller allt från scouter och vädergudar till vetenskapsmän.
    Frågan är bara om dagens klimatkonst kommer att bli lika utskälld som sjuttiotalets plakatkonst om sisådär 20 år?

    En klimatkonstnär vi vill minnas är i alla fall den allt för tidigt bortgångne Lars Arrhenius (1966-2020). Ulrika har läst en fin minnesbok över humoristen och aktivisten Arrhenius med texter av bland annat Dan Jönsson och Mats Bigert.

    Konstvärldens internationella superkändisar syns sällan i Sverige, men nu visas den första svenska separatutställningen med Anselm Kiefer på Artipelag i Stockholm.
    En verklig konsthändelse.
    Mästaren från Tyskland har alltid tagit sig an de riktigt stora ämnena, som den tyska arvsynden, världshistorien och existensen.
    Förväntningarna är höga. Clemens har sett en otrolig utställning i Tel Aviv och Ulrika såg Kiefers fantastiska installation i Dogepalatset i Venedig, som inte ens kommer att sparas för eftervärlden.
    Men… är verkligen 400 kronor en rimlig entréavgift?
    Det återstår att se.

    En något mer bortglömd konstkändis är nigeriansk-brittiske Yinka Shonibare, som var väldigt poppis runt millennieskiftet men som nu gör comeback tack vare att prinsessan Estelles kulturstiftelse i år har valt ut en skulptur av honom.
    Vi konstaterar att konstvärlden är ganska lik popvärlden ibland.

    Dessutom har dramatiken kring Documenta-utställningen i Kassel trappats upp ett par veckor innan öppningen. Den senaste nyheten är att ett galleri som ska visa en palestinsk konstgrupp vandaliserats av nazister.

    Med: Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
    Producent: Martin Aagård
    ”I själva verket” är ett samarbete mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet

  • Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.

    Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.

    Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?

    Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.

    ”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt  stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”

    Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?

    ”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.

    Dan Jönsson, författare och essäist

    Litteratur

    Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.

    Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.

    Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.

    Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.

  • Rymden har alltid varit en plats för drömmar och utopiska projekt. Men något tycks ha förändrats. Dan Jönsson funderar på vem som får plats i rymden när det börjar kännas trångt på jorden.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Om det är så att världen, som vi känner den, snart kommer att gå under. Om det är så att den här planeten till stora delar i en någorlunda nära framtid kommer att bli obeboelig. Om det är så att det kommer att föra med sig svältkatastrofer och inbördeskrig, som i sin tur kommer att orsaka enorma flyktingströmmar från de obeboeliga delarna av världen till de delar som fortfarande kommer att vara någotsånär beboeliga, vilket förmodligen, nej helt säkert kommer att skapa oro och resursbrist även i dessa relativt lyckligt lottade delar av världen, som även de till slut ska nås av undergången: om det är så – ja, då är det ändå en fantastisk tur att rymden finns.

    Tanken på rymden kan få också den mest nervösa riskkapitalist att känna en ström av lättnad och tillförsikt genom kroppen. Rymden är kall och oändlig: den är med andra ord rent fysiologiskt själva motsatsen till och svaret på klimatkrisen, ett vidsträckt fält av möjligheter där bara resurserna och teknologin sätter gränserna. Och det allt längre bort från vår hemplanet, som bekant. Vid årsskiftet 2022 skickades det nya rymdteleskopet James Webb upp från en raketbas i Guyana – ett gigantiskt instrument som astronomerna hoppas ska kunna hjälpa oss att se nästan till tidernas begynnelse och universums födelse. Ett halvår tidigare gick den engelske entreprenören Richard Branson ombord på sin egen rymdfarkost, döpt till Eve efter hans mor, för att skjutas upp mot atmosfärens yttre gräns. Branson är långtifrån den förste mångmiljonär att köpa sig en stunds illusorisk befrielse från jordens dragningskraft, knappast den siste heller, och skuttet ut ur gravitationen är i själva verket bara början för dessa rymdkapitalismens pionjärer. En annan av dem, Elon Musk, planerar redan för kolonier på Mars inom ramarna för sitt projekt SpaceX.

    Rymden är den moderna världens fortsättning på himmelriket. En plats hinsides den jordiska existensens knappa villkor, de rättfärdigas asyl från den hotande apokalypsen. Som väl har stått för dörren ungefär så länge människan har funnits; jordens undergång har blivit henne förutskickad i järtecken eller som idag i vetenskapens rön, och hon har trott sig kunna undkomma den genom antingen botgöring eller flykt. Den tyska filosofen Hannah Arendt skriver i sitt förord till Människans villkor 1967 om rymdfärderna som just ett uttryck för den moderna människans främlingskap inför existensen, och de grundläggande livsvillkor som trots allt än så länge binder oss vid det jordiska. För henne hör månfärder och raketuppskjutningar till samma kategori av vetenskapliga fåfängligheter som drömmarna om mänsklig genförädling, evigt liv och artificiell intelligens. ”Denna framtida människa”, skriver hon, ”förefaller vara besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvaron så som den är henne given, en gåva från ingenstans som hon verkar vilja byta ut mot något hon själv skapat”.

    Alldeles riktigt. Så hade till exempel det sovjetiska rymdprogrammet sin utopiska förelöpare bland de så kallade biokosmisterna, en futuristisk rörelse som under tidigt 1900-tal arbetade för att med vetenskapliga metoder avskaffa döden och kolonisera rymden. Den ryska raketforskningens fader Konstantin Tsiolkovskij var en hängiven anhängare av de här idéerna, som senare, i den unga sovjetstaten kunde framställas som den självklara fortsättningen på det revolutionära befrielseprojektet. Att övervinna döden handlade inte bara om att utplåna det radikalt onda, det var också en fråga om rättvisa för alla de tidigare generationer som per definition inte kunde inkluderas i den kommunistiska framtiden – om man inte återuppväckte dem. Koloniseringen av rymden var i sin tur ett sätt att i mänsklighetens namn befria sig från naturens begränsningar. Som Tsiolkovskij uttryckte det: ”Jorden är mänsklighetens vagga, men man kan aldrig stanna i vaggan i evighet.”

    Hannah Arendt var alltså av en annan mening. Medan såväl de sovjetiska som amerikanska rymdprogrammen på sextiotalet bars fram av rivaliserande ideologiska berättelser om framåtrörelse, gränsöverskridanden och optimism uttryckte Arendt en sorts fascinerad skepsis. För henne var rymdfärderna en frukt av samma destruktiva pionjäranda som den som skapade atombomben, ett teknokratiskt övermod som låter varje vetenskapligt genombrott rättfärdiga sig självt utan föregående moraliska överväganden. Därmed delade hon ju, kan man säga, biokosmisternas övertygelse att denna diskussion måste vara i grunden politisk. ”Den kan därför”, skrev hon, ”inte överlåtas åt professionella vetenskapsmän eller åt professionella politiker.”

    Om 1900-talet alltså blev den rationella optimismens århundrade, så tycks 2000-talet istället ge Hannah Arendt och teknikskeptikerna rätt. Atombomben var bara en symbolisk början; vår tids klimatförändringar och kollapsande ekosystem tycks peka ut den moderna ingenjörskonsten som skyldig i en ekologisk katastrof snart helt bortom kontroll – och det dessutom i en värld som i ideologisk nitälskan gjort allt för att begränsa politikens räckvidd. Professionella vetenskapsmän och professionella politiker står lika maktlösa som gatans demonstranter; rädde sig den som kan. De mycket rika kan numera investera i klimatförändringsresistenta och revoltsäkra skyddsrum på mer eller mindre avlägsna och svårtillgängliga platser. Den kanske mest påkostade av dessa privata ”domedagsbunkrar” heter The Oppidum och är belägen strax öster om Prag i Tjeckien: ursprungligen en gammal militäranläggning, konstruerad för att stå emot en kärnvapenattack, som av fastighetsmiljardären Jakub Zamrazil utrustats med allt från golfbana och swimmingpool till en underjordisk trädgårdsanläggning, och som sägs kunna försörja sina invånare i upp till tio år, även med exklusiva viner.

    Men vi mindre bemedlade ska inte misströsta. Amerikanska företag som Atlas och Vivos producerar enklare skyddsbunkrar i halvmiljonersklassen där man åtminstone tillfälligt kan gömma sig undan den väntande apokalypsen. Men sådana tillflyktsorter bleknar jämfört med de riktigt långsiktiga lösningarna som alltså bokstavligen befinner sig bland stjärnorna – och vi som blir kvar på jorden får väl försöka föreställa oss den spillra av vår mänskliga civilisation som i framtidens marsianska kolonier helt kommer att bestå av den telluriska kapitalismens ekonomiska superelit. Den amerikanske sciencefictionförfattaren Kim Stanley Robinson skildrade i sin Marstrilogi från nittiotalet den ordnade flykten från vår förödda hemplanet, med början 2026 när en rysk-amerikansk grupp kolonisatörer under ett FN-mandat upprättar de första bosättningarna på Mars; kolonier som med tiden utvecklas till ett egalitärt och ekologiskt civilisationsprojekt. Denna nära framtid känns redan längesen. Rymdforskningens en gång utopiska löften till den samlade mänskligheten har numera blivit ett privatekonomiskt projekt, ett sätt för rika pojkar att behålla drömmen om en värld där de kan slippa allt som tynger.

    Dan Jönsson, essäist och författare

  • Har vi förlorat förmågan att uppleva de där storslagna sinnesrörelserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad söker vi efter istället? Det funderar Dan Jönsson på i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


    Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet ”Double Rainbow”, en kort filmsnutt där en ung amerikan fullkomligt bryter samman inför anblicken av en… ja en dubbel regnbåge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, först med andlös bävan, men rätt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt på en gång medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka över regnbågen där den reser sig över en oansenlig bergknalle. Filmen fick på kort tid mer än tjugo miljoner visningar och är fortfarande ett av de mest populära internetklippen genom tiderna.

    Man får tänka sig att det som Vasquez ville förmedla i sin lilla film var ett möte med det som romantikerna på artonhundratalet kallade ”det sublima” – alltså en skönhetsupplevelse så genomgripande att den framstår som överjordisk, ominös, till och med skrämmande. ”Vad betyder det här?” – ”What does this mean?” – var mycket riktigt också det enda begripliga han lyckades få ur sig under sina tre minuters världsberömmelse. Men istället för den stilla andakt som man traditionellt väntar sig av den här sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som löjeväckande. Kanske var det något i kontrasten mellan hans överspända utbrott och det småtrista panorerandet över den på skärmen rätt prosaiska regnbågen som gjorde det; kanske var det också något i själva tekniken, det digitala mediet som sådant, som fick hans säkert uppriktiga hänförelse att verka både tvivelaktig och skrattretande.

    Vad betyder det, i så fall? Skulle vi kanske avfärda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de dök upp idag? Ta till exempel den berömda, potentiellt löjliga scenen i Goethes ”Werther”, ett av den romantiska litteraturens portalverk, där Lotte faller i vanmakt inför anblicken av ett åskväder. Har vi numera tappat förmågan att se den sortens högspända skönhetsrus som trovärdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och särskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur så genompyrd av en kommersiell estetik att de där absoluta idealen har trängts undan. Gårdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har fått ersättas av mindre. Alltså: där våra romantiska förfäder strävade mot det sköna, det rätta och det sanna – som Tegnér skaldade i ”Det eviga” – får deras senkapitalistiska ätteläggar nöja sig med att söka det gulliga, det knasiga och det intressanta.

    I sin bok ”Our Aesthetic Categories” från 2012 gör Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som pågått de senaste par hundra åren i den västerländska kulturen. När estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar på upplysningens brott med de religiösa dogmerna. Estetiken – och särskilt en kategori som just ”det sublima” – blev helt enkelt den kulturella behållare där sakrala föreställningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade så den moderna kapitalismen ut sin varuestetik över världen, och sakta men säkert har den trängt in i snart sagt varje skrymsle av vår vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt från jeans till gener – ”from jeans to genes”, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade värld trängs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, förklarar Ngai.

    Och med det upphör också ett absolut begrepp som skönhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspråksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir istället gulligheten. Ngai spårar den mer än hundra år tillbaka, i sådant som jugendkonstens ornamentglädje men framför allt i den modernistiska poesins nyväckta intresse för intima detaljer och vardagsföreteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran mänsklig, men också ömkansvärd; den väcker så att säga inte bara vårt habegär utan vår beskyddarinstinkt, vädjar till oss som ett värnlöst barn om att bli omhändertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms också en vilande aggressivitet som i förlängningen föder fantasier om ett möjligt, hotande uppror från gullighetens sida. Något som kommer till uttryck i populärkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.

    I en sorts motsats till det gulliga står det knasiga, som gör missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad från gulligheten skapar knasigheten inte närhet utan distans till sitt objekt. Där gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, istället om arbete – närmare bestämt om de förändringar i yrkesidentiteten som har satt sin prägel på västvärlden under efterkrigstiden. I allt från knäppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de lätt ångestladdade kraven på den moderne löntagaren att när som helst vara beredd att iföra sig vilken roll som helst – och då i värsta fall avslöjas som en inkompetent amatör. I knasigheten får vår tids osäkra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot vårt behov att känna lite avstånd till de prekära kraven, då och då lätta på det sociala trycket i ett befriat skratt.

    Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftfält hittar vi alltså det intressanta. Det intressanta uppmärksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var först med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och värdera skillnader, en basfärdighet i det moderna konsumtionssamhället. Idén om det intressanta färgar hela vår kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med förebild i Marcel Duchamps berömda pissoar är en genre som helt går ut på att välja ur verklighetens flöden av föremål och företeelser. Konstnären blir här, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts ”modellkonsument” som med sina installationer både idealiserar och lägger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.

    Låter det här som en väl futtig bild av vår samtida kultur? Kanske det – själv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde utökas med ännu en kategori: det äkta. Ju mer jag fördjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer får jag känslan att den någonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum – som jag tror får sitt starkaste uttryck i vår tids kulturella verklighetskomplex. Konsten är numera, tycks det mig, inte sig själv nog; dess gestaltningar inte riktigt trovärdiga om de inte i någon mening, som det heter, baseras på en sann historia. Ur allt från reality-tv till gangsterrap, från dramadokumentärer till autofiktiva romaner strålar detta löfte om autenticitet, ett möjligen illusoriskt hopp om någon sorts fast mark under fötterna som väl, om den nu finns, i sina anspråk inte skiljer sig så mycket från de där absoluta värdena Tegnér skaldade om i ”Det eviga”.

    Dan Jönsson, författare och essäist

  • Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


    När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet – skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.

    Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman ”Historia del continente Colombiano” – Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ”ukroni”, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.

    Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det – så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens – i nio fall av tio spekulerar de i sådant som ”om Hitler hade vunnit kriget” eller ”om Sverige hade blivit en sovjetrepublik”. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.

    Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt, administrativt och teknologiskt överlägsna, är långtifrån självklar numera. Som Inger Enkvist och Vicente Ribes-Iborra konstaterat i sin bok ”Erövringen av Amerika”, var européerna visserligen tekniskt överlägsna, men så få till antalet att de utan vidare kunde ha tillintetgjorts av en stor här som den aztekiska. Något som faktiskt också var ytterst nära att ske för Cortés del vid Tenochtitlán i juli 1520.

    Men vad spanjorerna var bra på var att så split och bygga allianser – och dessutom fick de hjälp av en desto större, osynlig armé, mikrobernas. Från den gamla världen hade de med sig smittkoppsbaciller, malariamyggor och mässlingsvirus som de själva delvis var immuna mot men som snabbt spred sig över kontinenten med förödande resultat. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan 80 och 90 procent av inkarikets befolkning kan ha strukit med i någon av dessa farsoter. Just sjukdomarnas betydelse är också något som den engelske historikern J C Sharman har lyft fram i sin uppmärksammade bok ”Empires of the Weak” – De svagas imperier. Sharman tar perspektivet till en global nivå: vad man lätt glömmer, skriver han, på tal om den europeiska erövringen av Amerika, är att Europa vid samma tid stod under hård press från starka asiatiska imperier, särskilt det ottomanska som så sent som 1683 var nära att få Wien på fall. Samtidigt stod mogulerna i Indien och det kinesiska imperiet på höjden av sin makt. Vad som med tiden gjorde att européerna kunde lägga världen för sina fötter var alltså inte överlägsen militär styrka, utan precis som i Amerika en förmåga att bygga lokala allianser mot en i grunden starkare motståndare, som på vis kunde utmanövreras av de relativt små grupper av frilansande äventyrare och handelsmän som blev den statliga koloniseringens förtrupper – i väst conquistadorerna, i öst de ostasiatiska kompanierna.

    Så visst kunde historien ha tagit en annan vändning. Och är kanske redan på väg att göra det – i Sharmans ögon är det västerländska världsherraväldet en historisk parentes, som av allt att döma raskt är på väg mot sitt slut. En insikt som av allt att döma börjar få fäste även i Europa: säkert är det ingen slump att en av de skarpaste koloniala ukronierna på senare år faktiskt har skrivits av en europeisk författare. Fransmannen Laurent Binets roman ”Civilisationer” skildrar en värld där den europeiska koloniseringen av Amerika får ett rakt motsatt förlopp. En dotter till Vinlandsfararen Leif Eriksson har på 1000-talet lett en expedition ner i Mellanamerika och gjort hästen och järnsmidet känt bland befolkningen, som därmed är beredda när Columbus kommer. Precis som i Montes roman övermannas spanjorerna snabbt, men istället för att så fröet till en ny, inhemsk civilisation inspirerar händelserna inkan Atahualpa till ett erövringståg mot Europa, som han på kort tid lägger under sig tack vare sitt diplomatiska geni.

    Historien urartar tyvärr: efter de fredliga inkas följer de brutala aztekerna, som utbreder sitt blodtörstiga välde över Europa och reser en pyramid för människooffer mitt i Paris. Vilket väl är ungefär precis vad belgarna gjorde i Kongo och tyskarna i Namibia, i och för sig, men ändå – lite snopet står man där till slut med en historia som återigen kokar ner till frågan om vinnare och förlorare. Som om vi inte kunde annat. I början av Juan Manuel Montes roman står dedikationen: ”till det europeiska folket” – och ju mer jag funderar på den, desto mer undrar jag om den inte ska tolkas som en politisk förhoppning. Historien kunde inte bara ha varit annorlunda. Den måste kanske också bli det.

    Dan Jönsson

  • Biståndet är, som så ofta, under debatt. Borde vi gå lite djupare med frågan: vad är en gåva för något? Dan Jönsson erbjuder några perspektiv i denna essä.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    När de östeuropeiska tiggarna, oftast romer från Rumänien och Bulgarien, först kom och satte sig utanför svenska närbutiker någon gång kring 2013 eller -14 var det många av oss som kände sig både villrådiga och lite illa till mods. Inte så konstigt: för en befolkning som under ett par generationer hade invaggats i tron att tiggeriet, åtminstone som institution, var något som hörde till historien; ett folk som lärt sig svälja illusionerna om jämlikhet och flosklerna om allas lika värde, verkade tiggarna dyka upp som en globaliseringens hämnd på allt det där, de levande bevisen för vår folkhemska blåögdhet som nu skulle tvinga oss att lära om.

    Men hur gjorde man? Hur bemötte man, och överhuvudtaget såg man på människor som måste tigga för sitt uppehälle? Kunde man se sig själv i ögonen om man inte gav? Men måste man då ge till alla? Var det kanske bara sitt eget samvete man köpslog med? Eller satt tiggarna där för att avslöja tomheten i våra hjärtan, den förhärdade materialismen hos ett bortskämt, proppmätt folk som inte längre behärskade den enkla handlingen att ge utan att förvänta sig någonting tillbaka?

    Eller kanske snarare: som inte längre klarade att lämna något ifrån sig utan att se det som en kommersiell transaktion? Den som spar han har, den som ger han får mer, brukade de vuxna säga när jag var liten. I själva verket var man ju fullt på det klara med hur det faktiskt förhöll sig: den som spar han har, och den som ger är bara lättlurad och dumsnäll.

    Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått att det ändå ligger något i det där, eller mer än så: att en gåva som inte återgäldas är ungefär som en fråga som inte får något svar. Att ge och ta emot gåvor är en fråga om tillit och förtroende. Som den franske socialantropologen Marcel Mauss formulerar det i sin klassiska Essai sur le don, Essä om gåvan, från 1925: "I alla samhällen ligger det i gåvans väsen att den till sist är sin egen belöning". Mauss sammanfattar principerna för gåvan som social institution i tre enkla, eviga budord. För det första: det är en plikt att ge. För det andra: det är en plikt att ta emot. Och för det tredje: det är en plikt att ge tillbaka.

    I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten.

    Marcel Mauss grundade sina slutsatser på studier av gåvoekonomierna hos urbefolkningar i främst Melanesien och västra Nordamerika. Texten är i allt väsentligt en skrivbordsprodukt; Mauss gjorde inget fältarbete själv, och resonemangen i Gåvan bygger i stort sett helt på data från andra forskare. Det som har gjort boken berömd, och som gör den läsvärd än idag, är den analytiska överblicken: Mauss visar inte bara hur gåvor och gengåvor spelar en central roll i dessa förmoderna ekonomier för att hålla ihop samhället kulturellt och socialt. Han låter också sina analyser kasta ljus över den dolda, informella gåvoekonomin i våra moderna kommersiella samhällen. Och inte minst över de spekulationer om en primitiv, "naturlig" bytesekonomi som traditionellt har brukat ses som ursprunget till marknaden och penningsystemet.

    I själva verket, säger Mauss, finns ingenting som tyder på att en sådan naturlig marknad någonsin skulle ha existerat. Det ekonomiska utbytets ursprung är istället gåvan, och därmed förpliktelsen att återgälda den. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten.

    Och skälet till det, förklarar Mauss, är mycket mänskligt – ett samhälle där ingen delar med sig och var och en slår vakt om sitt blir ett samhälle som förgiftas av misstro och fientlighet. Där man inte delar, krigar man. De gåvoekonomier som Mauss analyserar grundas på den insikten, och de gåvoinstitutioner som de har byggt upp är verkligen allt annat än primitiva. Mest komplexa är de rituella festligheter som kallas potlatch, och som förekommer främst på den kanadensiska västkusten: ceremonier där klanerna, ofta under våldsamma former, tävlar om vem som kan ge de generösaste gåvorna och som ofta avslutas med spektakulära ritualer där värdefulla tillgångar helt enkelt bränns upp eller förstörs. På så vis uppstår maktrelationer mellan givare och mottagare, social prestige befästs och hierarkier etableras.

    Det som framför allt skiljer dessa gåvoutbyten från den moderna världens kommersiella transaktioner är att de innehåller en dimension av osäkerhet, av tid. Man vet att gåvan gengäldas – men inte när, och hur. Det krävs inte så mycket skarpsinne för att se att den sortens informella ekonomiska utbyten också lever kvar naturligt, men dolt, i den moderna kulturen. Till exempel fungerar våra julklappar som en institution för att befästa sammanhållningen och stärka banden inom släkten över tid. Företag ger presenter till sina kunder och anställda för att försäkra sig om deras lojalitet. Att ta emot en alltför överdådig gåva kan kännas förödmjukande. Och ens sociala status och prestige kan i vissa kretsar demonstreras och förstärkas om man låter bartendern hälla ut en flaska champagne i vasken eller lämnar ifrån sig en fulladdad elsparkcykel på gatan.

    Är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar.

    Men Marcel Mauss analys kan också användas för att förstå dynamiken i de ekonomiska relationerna på ett högre plan. Att det nyliberala marknadssamhälle som tagit form de senaste decennierna upplevs som att det urholkar den sociala tilliten och sammanhållningen borde kanske inte förvåna. Inte heller att de miljarder dollar som slussas från den rika världen till utvecklingsländerna i form av bistånd, investeringar och världsbankslån mest verkar låsa fast dem i ett postkolonialt beroende. I ett skarpt förord till den svenska översättningen av Gåvan föreslår sociologen Bo G Eriksson att man skulle kunna se på Sidas biståndsverksamhet som just ett slags modern potlatch: biståndet blir ett sätt för Sverige att hävda sig i den internationella hierarkin, särskilt i förhållande till u-länderna som, till följd av den prestige Sverige skaffar sig genom biståndet förväntas vilja likna oss, dela vår värdegrund som det heter, och i och med det bli mottagliga för vår export av konsumtionsvaror. Eller, tänker jag mig, ännu hellre: stridsflygplan och robotsystem.

    Därför var det ju heller ingen som protesterade när den amerikanska marionettregeringen i Afghanistan kollapsade och Sveriges utrikesminister Ann Linde surt deklarerade att "inte en spänn" av svenska biståndsmedel skulle gå till talibanerna. Nej, minsann: är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Istället kan man vänta sig att utsättas för det som är gåvans motsats: sanktioner, frysta konton, ekonomiskt sabotage.

    Det är förstås sällan det sker; ett land som Sverige är vant att få sin moraliska prestige bekräftad, och sitt bistånd tacksamt kvitterat i form av vapenaffärer – så egentligen var den där svenska villrådigheten och obehaget inför tiggarna när de dök upp inte alls underlig. Precis som vi får öva oss på att leva i en mer politiskt komplicerad värld, så har vi lärt oss att hantera våra moraliska reflexer inför tiggarna. Har några spänn i fickan, så vi kan ge lite i förbifarten då och då. Men nog förväntar vi oss åtminstone ett tacksamt leende i gengäld. Som kvitto på vår moraliska överlägsenhet.

    Dan Jönsson

  • Utopier och dystopier har alltid varit en del av människans föreställningsvärld. Men frågan är om inte dagens utopier och dystopier representerar framtidsscenarier vars konsekvenser är mer omfattande och oöverblickbara än någonsin tidigare.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.

    frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.

    Men – vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.

    Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi – men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre – renare, fredligare, mer rättvis – värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.

    Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.

    alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.

    Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.

    Prechts bok har titeln ”Jäger, Hirten, Kritiker” – jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.

    Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ”ny klimatregim” som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.

    Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln ”Où atterir?” – Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: ”Down to Earth”, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna ”det lokala” och ”det globala”, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner ”det jordiska” men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från ”det jordiska”, syns än så länge inte mycket till.

    Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.

    Dan Jönsson

  • Biblioteket läser Bachi och Klassikerummet läser Platonov.

    ”Döda dem alla”, så heter den algeriske författaren Salim Bachis hyllade fjärde roman som kom ut i Frankrike 2006. Den handlar om det sista dygnet. Det sista innan en terrorist kliver på det transportmedel som ska föra honom mot många oskyldiga människors våldsamma slut. Jenny Teleman läste skildringen inifrån en förövare, som nu kommit i svensk översättning av Christer Olsson, och fick ingen ro. Boken saknar ett nu, en tro, en tidslinje. Huvudpersonen är tvivlare, fanatiker, nihilist och förtvivlad. Syftet med hans handling dunkel och absolut klar, döda dem alla.Författaren Magnus Utvik, aktuell med boken "Med Stalin som Gud”, om sina ungdomsår i fanatisk tro på extremvänstern och Dan Jönsson, litteraturkritiker, hjälper till med att läsa Bachi och hans huvudperson som är så rik inombords, och så fattig. Finns det några ensamma galningar, eller finns det bara sammansatta typer?Klassikerrummet handlar idag om en stor sovjetrysk klassiker som inte är så berömd och välkänd som den förtjänar, nämligen "Grundgropen" från 1930 av Andrej Platonov.”Grundgropen” handlar om byggandet av Sovjetunionen och speglar inte minst kollektiviseringen av jordbruket på 20-talet, om införandet av ett idealsamhälle för proletariatet. Den skildrar också den brutala utrensningen av de självägande bönderna, de så kallade kulakerna.Platonov var själv från början en hängiven kommunist som kom att bli en skarp kritiker mot den dogmatiska marxismen och Stalin. Hans romaner fick inte publiceras under hans livstid, men idag anses han vara större än Solsjenitsyn och Sjolochov och i klass med Kafka, Dostojevskij, Musil, Joyce och Beckett.Platonovs romaner översätts och publiceras först nu hos oss av ett litet svenskt kvalitetsförlag (Ersatz). I Platonovs hemland lossnade det på 80-talet när Sovjetunionen närmade sig sitt sammanbrott.Maarja Talgre diskuterar med sina gäster Tora Lane, forskare, och Kulturradions Göran Sommardal.Kajsa Öberg-Lindsten heter den djärva och mycket skickliga översättare som vågat ta itu med Platonovs verk. Platonov är känd för sitt raffinerade språk.