Johann Sebastian Bach Podcasts
-
Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020.
När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning.
Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.
Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen.
Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen.
Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna.
Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten.
Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd.
Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women’s petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”.
Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen.
Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar.
Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill.
Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två.
Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.
I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion.
Hanna Eklund, journalist
-
En stunds stillhet inför helgen, med Ludvig Lindelöf
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det finns en fara i försöket att rensa blicken och bestämma oss för att se världen på enbart ett sätt. Blicken måste vandra inåt och utåt. Det som är inne i oss måste få ta plats också utanför oss.
Ludvig Lindelöf är präst i Carl Johans församling, i Göteborg
Text
Joh 4:27-42
Klockor
Ramsbergs kyrka, i Västerås stiftMusik
Concerto in D-minor av Johann Sebastian Bach, II Adagio
med Vikingur Olafsson
Producent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
Dags att läsa en riktig klassiker!
I det här avsnittet får vi goda råd, eventuella tips för att bota sömnsvårigheter, spännande biblioteksstatistik och fioler.
Böcker i programmet:
Marcel Proust "På spaning efter den tid som flytt" i översättning av Gunnel Vallquist.
Alain de Botton "Låt Proust förändra ditt liv" i översättning av Nille Lindgren
Warren Ellis "Nina Simone´s Gum"
Musik i programmet:
César Franck Violinsonat i A-dur, framfört av Matts Eriksson.
Johann Sebastian Bach Violin partita 2 i D-moll, framfört av Matts Eriksson.
Övrig musik av och med Petter Herbertsson och Jonas Eriksson.
