Karl Marx Podcasts
-
Detta avsnitt av RA handlar om Karl Marx revolutionära politiska organisering och gärning.
Detta är del 2 av 2 och berör perioden efter revolutionerna 1848 fram till Marx död 1883.
-
Hello Interactors,
I stumbled across a book that picks ten influential economists and teases out elements from each that contribute to ideas circling the circular economy. It turns out bits and pieces of what many consider a ‘new’ idea have existed among notable economists, left and right, for centuries.
The first is a name known to most worldwide, even if they only get their history from Fox News. But had a gun been aimed more accurately, his name nor his global influence would have been a part of history at all.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
THE DUEL AT SCHOOL
Class boundaries come into focus in college towns as diverse clusters of first-year students descend, mingle, and sort. Such was the case for one young man in Germany. It’s not that he was poor, but to the über he was. Having been born to Jewish parents, he was used to being bullied. Though he thought violence was an absurd remedy for injustice – after all, he went to college to study philosophy and belonged to a poetry club – but he also believed that sometimes one must stand their ground by whatever means.
And so there he stood, 18 years old, with his back to his adversary, about to engage in a duel. As he breathed in, I imagine he could feel the cold pull from the barrel of the pistol pointed to the sky inches from his chin. With each step his pulse must have quickened. He must have felt the gun handle twist in his sweaty palms as he gingerly rested his tremoring finger on the trigger. He knew at any second, he must turn quickly. He must not flinch. And he must not die.
In his final steps I imagine his world must have slowed down. And then, in a blur, he whirled around and fired at his challenger. The blast must have lit his face, punctuated by the sound of a whirring bullet. He felt the skin just above his eyebrow burn. I can see him lifting his shaking hand to his forehead expecting blood. But it was just an abrasion. The bullet had grazed his skull. That bullet was millimeters from ending Marxism before it even started. Had it landed, Karl Marx would have been dead at 18.
My sense is that when most people read the word Marxism, they think Communism. He’s best known for two massive publications, The Communist Manifesto, and Das Kapital – or often simplified and anglified to just Capital. But he eventually distanced himself from the direction Communism and even Marxism had taken. As we shall see, he was a professional journalist for most of his adult life and thus a staunch free press and free speech advocate – two freedoms communist authoritarianism eradicated.
The word, ‘Marxism’, today is often used by some to discredit progressive pro-social political and economic ideas given its connotations to communism. A holdover from American Cold War McCarthyism. It turns the disparaging came long before the 1940s and 50s. It was used the same way in France and other parts of Europe in the late 1800s. So much so that Marx’s collaborator on The Communist Manifesto, Fredrich Engels, once wrote,
“What is called ‘Marxism’ in France is certainly a very special article, to the point that Marx once said to Lafargue [Marx’s son-in-law]: "What is certain is that I am not a Marxist."
Marx’s economic work is less well-known and Das Kapital remains the most accurate and lucid critique of the negative effects of capitalism. Marx was first and foremost a philosopher and his arguments take aim at the moral and ethical implications of capitalistic systems. Which is why circular economic advocates often turn to Marx for their own philosophical underpinnings.
Coincidently, the man credited with capitalism, and whom Marx often took aim, Adam Smith, was also a philosopher. In fact, he mostly wrote about liberal philosophy and relatively little about economics. I wonder if today these two philosophers, who many see representing the left and the right of political economics, would be unsuspecting allies or dueling advisories?
Karl Marx’s first year at university in Bonn, Germany was like many freshmen. He partied a lot. But Bonn was also home to radical politics at the time. Students were heavily surveilled by the police due to semi-organized radical attempts by student organizations to overthrow the local government. It turns out the poetry club he had joined was not about poetry, it was a front for a resurgent radical political movement. Though, having already spent a night in jail for drunken disorderly behavior, Marx may have mostly been interested in the social side of the club.
Paralleling political turmoil was class conflict between the so-called ‘true Prussians and aristocrats’ and ‘plebeians’ like Marx. The near fatal event came about when an aristocrat challenged Marx to a duel. Marx indeed thought dueling was absurd, but evidently, he, like many men in those days, thought it a worthy way to ‘man up’. His dad certainly didn’t think so and accelerated the plan to transfer his son to the University of Berlin to study law.
HEGELIAN REBELLION
While in Berlin, Marx also continued to study philosophy and wrote both fiction and nonfiction on the side. One of his most influential professors was Eduard Gans. Gans had been brought to the university by none other than the influential German philosopher, Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Hegel had died just four years before Marx arrived in Berlin, and Marx, like many, was fascinated by his work.
After Hegel’s death, Hegelians (as his disciples were called) became divided between Right Hegelians and Left Hegelians. The right interpreted Christian elements in his philosophy seeking to associate his ideas and popularity with the Christian-led Prussian political establishment. The left embraced aspects of reason and freedom of thought they believed Christianity and the Prussian government limited. Gans’ lectures tended more toward the left and so did Marx who joined a radical group of Young Hegelians seeking revolution.
After graduating, Marx left for Cologne, Germany in 1842 to become a journalist for the Rhineland News. He expanded on Hegel’s ideas around the role of government in providing social benefits for all and not just the privileged class. He openly criticized right leaning European governments and his radical socialist views garnered the attention of government sensors. Marx said,
“Our newspaper has to be presented to the police to be sniffed at, and if the police nose smells anything un-Christian or un-Prussian, the newspaper is not allowed to appear."
He also became interested in political economics and became frustrated with other Young Hegelians who continued to focus the movement on religion.
His critical writing eventually got him kicked out of Germany, so he fled to Paris. There too his writing got him in trouble. The Prussian King warned the French interior minister of Marx’s intentions and was expelled from France. On to Belgium he went where he, again, was kicked out. Marx eventually took exile in London in 1850 where he familiarized himself with the writing of Europe’s leading economists, including Britain’s most famous, Adam Smith.
His research passion project brought in no money. Risking extreme poverty for him and his family, he took a job as European correspondent writing for the New-York Daily Tribune in 1850. After ten years, he quit when the paper refused to publicly denounce slavery at the start of the civil war. During that decade, he continued to research in the reading room of the British Museum amassing 800 pages of notes which became the source material for his first successful 1859 book, A Contribution to the Critique of Political Economy. At the time, he was also witnessing firsthand the deplorable conditions London factory laborers endured at the dawn of the industrial age and the destruction of nature with it.
Marx’s primary critique was summed up in a single German word: Produktionsweise which can be translated as "the distinctive way of producing" or what is commonly called the capitalist mode of production. Marx believed the system of capitalism distinctly exists for the production and accumulation of private capital through private wealth, hinging on two mutual dependent components:
* Wealth accumulation by private parties to build or buy capital, like land, buildings, natural resources, or machines, to produce and sell goods and services
* A wealth asymmetry between those who accumulate the wealth and capital (employers) and the those needed to produce the good or service (laborers) in a way that yields the profits needed to accumulate the wealth (i.e. cheap or free labor)
Capital accumulation existed in markets long before Karl Marx and Adam Smith, but the accumulation was limited, including by nature. For example, let’s say I start a garden next year growing zucchini. Zucchini grown in the Northwest United States can become overwhelmingly productive. I would likely yield more zucchini than my family could consume. I could decide to exchange the remaining zucchini for money at a local farmer’s market. In economic terms, I grew a commodity (C) and would be exchanging them for money (M) thereby turning C into M.
Let’s imagine while at the market I am drawn to another commodity that I’m not willing to make myself, honey. I can now use my money (M) to buy a commodity (C1) grown by someone else. The beekeeper could easily take the money I gave them (M1) and exchange it for a good they’re unwilling to grow or make themselves (C2). This chain of exchange could continue throughout the entire market.
This linear exchange of money through markets was common leading up to the industrial age. Money was the value exchanged but the generation of money only happened at the rate of natural production or extraction of natural commodities or by industrious human hands. Wealth accumulation could indeed occur by saving it or exchanging it for something that may rise in value faster than, say, zucchini, like property or gold.
THOSE DUTCH DO MUCH
With the dawn of the industrial age, Marx observed capitalists showed up to the market with large sums of accumulated wealth at the outset. Wealth often came through inheritance, but also rent of property (sometimes stolen, as occurred during colonization) or profits from an existing or past enterprise. This money (M) is then used to invest in the means necessary to produce, or trade, a good or service (C). The capitalist themselves need not want or need their good or service, they may not be interested in it at all. Their primary concern, according to Marx, is to covert their initial investment (M) into more money (M+) through profit made on the sale of the good. They then take their accumulated money (M+) and use it to invest in the production of, or trade with, another good or service (C+).
Due to the efficiencies gained through the advent, invention, and innovation of energy and machines the rate of production greatly increased in the industrial age. And with it profits. This inspired entrepreneurs to take risks into new ventures thereby diversifying the market while creating additional engines of wealth and capital accumulation. Herein lies the Marxist claim on the primary motivation of capitalism – turn capital into more capital through one or many forms of profiteering.
Again, this concept predates Marx or Smith. In the 1600s the Dutch created a market expressly for the exchange of money for a piece, (also known as a stock or share) in a company. It was another way to accumulate wealth for the purpose of building capital. The first to utilize this market in 1602 was the Dutch India Company leading Marx to comment, “Holland was the head capitalistic nation of the seventeenth century.”
Marx predicted the eventual outcome of unbridled wealth accumulation would be monopolistic behavior. Those who accumulate wealth also generate the power to buy out competitors leading to not only consolidation of wealth, but power. And not just economic power, political power too. We all know too well how wealth and power can sway election results and lobbying strength.
Those sucked into capitalism need not necessarily be greedy. It’s the nature of the pursuit of business in a capitalist system to compete on price. This was particularly apparent in what Marx observed. One way capitalists lowered the price of a good was to flood the market with it. The only way to do that is to increase production. But to earn necessary profits to accumulate necessary capital on a lower priced good meant lowering the amount of money spent on capital (i.e. real estate, raw goods, or machines) and/or labor (i.e. employee wages). This led to increasing wealth disparities and further strengthened the asymmetry Marx claimed was necessary in the capitalist mode of production. It’s not necessary to be greedy to win, but you can’t win without competing on price. And too often it’s the workers who pay the price. This was Marx’s biggest beef with capitalism.
Wealth disparities are now the greatest in history and the number of natural resources needed to create low-cost goods in the competitive global race to bottom barrel prices are nearing earthly limits. Meanwhile, as more people are pulled out of poverty and urban areas grow exponentially, more natural resources are demanded. Including for the necessary energy to make, move, and manage the mess we consumers create. We seem compelled to continually capitulate to creeping capitalism.
It leads many to wonder, do we need capitalism? Marx concludes in Das Kapital that capitalism cannot exist forever within earth’s natural resource limitations. But he may be surprised to find that it has lasted as long as it has. To reject capitalism, or assume, as Marx did, that capitalism is a natural evolution on a path toward some form of communal economically balanced society, does not necessitate rejecting markets. Nor does it necessarily imply going ‘back’ to pre-capitalist times, like 16th century Holland.
But it doesn’t mean we shouldn’t look to the Dutch. They may be onto something yet again. A Dutch company called Bundles has partnered with the German appliance manufacturer Miele to create an in-home laundry service. Instead of, or in addition to, Miele racing to making more and more washing machines, selling to more and more people, at lower and lower prices, they lease the washer and dryer to Bundles who then installs and maintains the appliances in homes for a monthly fee. The consumer pays for a quality machine serviced by a reputable agent, Bundles and Miele get to split the revenue, and Miele is incented to make high quality and long-lasting appliances to earn higher profits. They’ve since expanded this idea to coffee and espresso machines. It’s an attempt at a more circular economy by reducing consumption, energy, and resource extraction, all while utilizing existing markets in a form of capitalism. It’s a start.
But perhaps not enough of a change for Marx. Or maybe so. In 1872, eleven years before his death and twenty-two years before Miele was founded, he gave a speech in Amsterdam. He acknowledged, “there are countries -- such as America, England, and if I were more familiar with your institutions, I would perhaps also add Holland -- where the workers can attain their goal by peaceful means.” As in his youth, it appears he found violence to be an unworthy course of action for injustice. But also consistent with that eventful day in Bonn, 1836, as he was challenged to a duel, he also has his limits. His speech continued, “This being the case, we must also recognize the fact that in most countries on the Continent the lever of our revolution must be force; it is force to which we must some day appeal in order to erect the rule of labor.”
REFERENCES:
Karl Marx: Man and Fighter (RLE Marxism). Boris Nicolaievsky, Otto Maenchen-Helfen. 2015. Published originally in 1936.
Alternative Ideas from 10 (Almost) Forgotten Economists. Irene van Staveren. 2021.
Letter to E. Bernstein. Friedrich Engels. 1882. [“Ce qu’il y a de certain, c’est que moi je ne suis pas marxist” (Friedrich Engels, “Lettre à E. Bernstein,” 2 novembre 1882. MIA: F. Engels - Letter to E. Bernstein (marxists.org).]
La Liberte speech. Karl Marx. The International Working Men's Association.1872.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
I detta avsnitt intervjuar Anders-William Berg (föreningens ordförande) Jens Östling (styrelseledamot i föreningen) om hans artikel "Lagen om tendensen - En undersökning av den svenska profitkvoten 1850 - 2015". Artikeln är en mätning av den svenska profitkvotens fall och är den enda av sitt slag som täcker åren efter år 2000. Artikeln är också en teoretisk diskussion kring lagen om profitkvotens fallande tendens, en lag som Karl Marx beskrev som den politiska ekonomins viktigaste, och en diskussion kring olika metoder att pröva denna. Detta är den andra av två delar av denna intervju.
Artikeln: https://foreningenaurora.wordpress.com/2022/09/20/lagen-om-tendensen-en-undersokning-av-den-svenska-profitkvoten-1850-2015/---
Stöd oss på Patreon: https://www.patreon.com/foreningenaurora eller swisha på 0763 45 03 24
Följs oss på sociala medier
Facebook: https://www.facebook.com/F%C3%B6reningen-Aurora-100318262743557
Twitter: https://twitter.com/ForeningenA
-
I detta avsnitt intervjuar Anders-William Berg (föreningens ordförande) Jens Östling (styrelseledamot i föreningen) om hans artikel "Lagen om tendensen - En undersökning av den svenska profitkvoten 1850 - 2015". Artikeln är en mätning av den svenska profitkvotens fall och är den enda av sitt slag som täcker åren efter år 2000. Artikeln är också en teoretisk diskussion kring lagen om profitkvotens fallande tendens, en lag som Karl Marx beskrev som den politiska ekonomins viktigaste, och en diskussion kring olika metoder att pröva denna. Detta är den första av två delar av denna intervju.
Artikeln: https://foreningenaurora.wordpress.com/2022/09/20/lagen-om-tendensen-en-undersokning-av-den-svenska-profitkvoten-1850-2015/---
Stöd oss på Patreon: https://www.patreon.com/foreningenaurora eller swisha på 0763 45 03 24
Följs oss på sociala medier
Facebook: https://www.facebook.com/F%C3%B6reningen-Aurora-100318262743557
Twitter: https://twitter.com/ForeningenA
-
Få datorspel har påverkat spelkulturen mer än World of Warcraft. Frågan är om spelets logik också påverkat samhället? Det funderar Vincent Flink Amble-Naess på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det sprids en smitta i kungariket. Anhängare av en undergångssekt bryter sig in i förrådsbyggnaderna och förgiftar spannmålet. De som sedan äter av mjölet insjuknar i en febersjukdom och avlider i blodiga kräkningar. När liken har kallnat reser de sig ur graven med lysande blåa ögon för att hemsöka människorna.
Den unge kronprinsen leder en styrka av riddare för att bjuda fienden motstånd. När allt verkar förlorat hör han talas om ett förtrollat svärd, som sägs göra bäraren odödlig. I ett försök att hitta vapnet företar han en expedition till en avlägsen kontinent. Han färdas över glaciärer och genom ändlösa snölandskap, och når till slut sitt mål. Men just som han greppar skaftet och drar svärdet ur det isbelagda podiet, känner han hur något förändras. Han segnar ner på knä och sluter ögonen. När han slår upp dem igen lyser de blåa som mareld.
Berättelsen om Arthas Menethil – den unge kronprinsen som förvandlades till det han ville bekämpa – är hämtad från den populära datorspelsserien Warcraft. Serien påbörjades år 1994 med Warcraft: Orcs & Humans. Spelaren hade i uppdrag att bygga sitt samhälle från grunden, rekrytera soldater och utkämpa krig. För att ta hem segern krävdes stora mått av taktik, snabbhet och fingerfärdighet. Spelet var stilbildande i den genre som kallas realtidsstrategi och som hade sin guldålder kring millennieskiftet.
Efter det första spelet släpptes ytterligare fem i samma genre, bland annat storsäljaren Warcraft III: Reign of Chaos, som berättelsen om Arthas är hämtad från. När det sjätte spelet skulle utvecklas, slog utvecklarna in på en ny och obeprövad väg.
År 2004 släpptes den produkt som mer än någon annan skulle komma att symbolisera datorspelsvärlden för utomstående. Spelets titel blev World of Warcraft, förkortat WoW – eller som det skulle komma att uttalas i Sverige: våvv.
Spelarna rörde sig fritt i en tillsynes oändligt stor spelvärld. De kunde själva välja både utseende, kön och yrke åt sina karaktärer. Och sedan slogs de mot monster, begav sig ut på äventyr och bistod spelvärldens lokalbefolkning genom att lösa olika uppdrag.
Det som kännetecknade World of Warcraft var att det inte krävde någon teknisk skicklighet. Till skillnad från tidigare spel behövdes varken fingerfärdighet eller reflexer. Av naturliga skäl var även våra doft- och smaksinnen obrukbara. Och visst fanns det musik i spelet, men efter några månader tröttnade de flesta på den och stängde av. Istället spelades fildelad musik från någon av de nystartade hemsidorna DC++, Limewire och Pirate Bay. Det enda som behövdes för att spela var synen, och en habil rörelseförmåga i höger hand. Vid sidan om detta krävdes tid, ambitioner och – framför allt – en förmåga att samarbeta.
Den som ville ta sig vidare var nämligen tvungen att göra gemensam sak med upp till 40 andra spelare. För att underlätta samarbetet slöt man sig samman i gillen, en form av föreningar som koordinerade spelare i gemensamma uppdrag. I dessa sammanslutningar tillämpades komplexa belöningssystem, där spelarna premierades efter hur mycket de hade bidragit till gruppens gemensamma intressen. Det kunde röra sig om ovanligt fördelaktig utrustning, vapen eller titlar.
Men att stiga i rang var en tidskrävande process. För att lyckas räckte det inte med att tillbringa några timmar i veckan vid tangentbordet. Tvärt om var det bland de mera inbitna spelarna inte ovanligt att viga upp till sex timmar om dagen åt spelandet. Med World of Warcraft hade utvecklarna gått från att skapa underhållning till att skapa en livsstil.
Kanske var faktumet en effekt av spelets finansieringsmodell. Istället för att som tidigare betala en engångssumma, betalade spelarna en månatlig prenumerationsavgift till det företag som låg bakom spelet: Blizzard Entertainment. Denna omständighet skapade incitament för utvecklarna att ta fram en produkt som höll kvar kunderna så länge som möjligt. Förmodligen var det just därför de sociala aspekterna blev så viktiga. Det som lockar oss att engagera oss mera långvarigt i något är trots allt inte de rent tekniska aspekterna, utan möjligheten att bilda relationer och vinna uppskattning. Eller, som det heter i Hávamál: Människa är människas gamman.
De vänskapsband som knöts mellan spelarna var ofta starka. Man förenades i glädjen över ett gemensamt projekt, och under ändlösa nätter framför datorskärmen lärde man känna varandra på djupet, trots att man aldrig hade sett varandra i ögonen. Själv har jag än idag kontakt med några av mina gamla spelkamrater, trots att det har gått över 15 år sedan jag raderade mitt konto.
Den samvaro som skapades i spelvärlden skilde sig emellertid från den i den fysiska. Faktumet att händelserna inte utspelade sig i verkligheten – utan inuti Blizzard Entertainments huvudserver i Chicago, Illinois – bäddade för ett avhumaniserande förhållande till rivaler och motståndare. Inget fick stoppa en i jakten på framgång, och på att klättra i hierarkin. Inte sällan förekom ren mobbing, också bland de vuxna spelarna.
Man kan fundera över vilka effekter det har fått på vårt samhälle att en stor del av de unga männen under början av 2000-talet tillbringade sin ungdom i sådana miljöer. Kanske är effekterna större än vad man skulle kunna tro. Samma logik som verkade i spelvärlden tycks nämligen ha kommit att prägla också andra delar av tillvaron. En verksamhet som under det senaste decenniet har kommit att likna ett datorspel är krigföringen, som i allt större utsträckning utkämpas med drönare och andra fjärrstyrda robotar.
De som manövrerar maskinerna anställs inom ramen för särskilda förband, som sällan behöver befatta sig med krigets realiteter. En modern stridsdrönare utrustas nämligen inte enbart med missiler och kulsprutor utan även med en högupplösningskamera. Därför kan den återge sin omgivning i detalj på datorskärmar hundratals mil bortom stridens hetta. De som sitter vid spakarna påminner mer om gamers än om riktiga soldater.
I likhet med datorspelen krävs det ingen vidare skicklighet för att styra maskinerna. Utan fara för sin egen säkerhet kan piloterna omintetgöra fienden på avstånd, liksom vore de endast pixlar på en skärm. Detsamma gäller civila måltavlor som skyddsrum, skolor och sjukhus. Och vem vet: kanske behöver historien om World of Warcraft kompletteras, när det visar sig att de som i sin ungdom jagade efter draken Onyxia eller eldguden Ragnaros, som stridande i verkliga krig fick styra sina robotar över fiendens territorium – på jakt efter ära och berömmelse, och utan hänsyn till sina handlingars konsekvenser.
Kanske får vi tillfälle att vända på Karl Marx bevingade ord och konstatera att historien mycket riktigt upprepar sig. Men först som fars, och blott i efterhand – som tragedi.
Vincent Flink Amble-Naess, skribent
-
En kolerisk och radikal tänkare lika hatad som älskad i den epok han själv var med och skrev fram. Och för oss i eftervärlden, står han för evigt i skuggan av sitt omtvistade tankegods.
Nya avsnitt från P3 Historia hittar du först i Sveriges Radio Play.
Redaktionen för detta avsnitt består av:
Cecilia Düringer – programledare och manus
Elina Perdahl – manus och research
Emilia Mellberg – producent
Pablo Leiva Wenger – scenuppläsare
Peter Jonason – ljuddesign och slutmix
Medverkar gör också Per Månson, professor i sociologi och författare till boken “Karl Marx – en introduktion”.
Vill du veta mer om Karl Marx? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:
Karl Marx – en biografi av Francis Wheen
Karl Marx – en introduktion av Per Månson
Karl Marx: en biografi av Sven-Eric Liedman
Karl Marx – a nineteenth century life av Jonathan Sperber
-
Går det att ha en stark övertygelse, och samtidigt vara öppen för andras åsikter om vad som är rätt och fel? Elena Namli funderar på triumfalismens arv i den europeiska idétraditionen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Att läsa Abdulrazak Gurnahs romaner om den europeiska kolonialismen i Afrika är en omskakande upplevelse. Smärtan och medkänslan blir intensiv just eftersom författaren är återhållsam i sitt sätt att berätta. Sällan beskriver han starka känslor eller använder stora ord.
I romanen "Efterliv" dras en ung kille, Hamza, in i ett blodigt krig mellan de tyska och brittiska kolonialmakterna. Samtidigt som han medverkar i ett för honom obegripligt krig utsätts Hamza för ett slags civilisationsprojekt. Den tyske oberleutnant som Hamza är betjänt till agerar som hans lärare. Gurnah skriver:
”[officeren] gav [Hamza] en nästan omärkligt liten gillande blick när han gjorde bra ifrån sig, och log motvilligt när han åstadkom något oväntat. Du är väldigt duktig, sa han, men du är inte redo för Schiller ännu. Ibland fortsatte lektionerna även på eftermiddagen, så Hamza tyckte att det kändes som om han gick i skolan […]”
För oberleutnanten står alltså förmågan att kunna läsa Schillers lyrik för civilisationens högsta punkt. Han skryter till och med om att Hamza en dag kommer att kunna läsa Schiller. Senare får Hamza Schillers "Kalender" som en sista gåva från sin officer.
Gurnah ger en lika stram som obarmhärtig bild av vad kolonialismen gör med människor. Européer förde med sig krig och förslavning till Afrikas folk men de menade sig bidra till utvecklingen. Denna utveckling ansågs vara så värdefull att tvång inte längre var tvång och mord inte längre var mord.
Gurnahs lågmälda berättande aktualiserar frågan om triumfalismens plats i europeisk kultur. Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt? Kommer vi någonsin att kunna göra upp med föreställningen om den europeiska kulturens överlägsenhet?
Triumfalismen verkar vara vanlig i samband med starka övertygelser. Religiösa föreställningar om moral och frälsning, men också sekulära föreställningar om till exempel mänskliga rättigheter och demokrati antar ofta triumfalistiska former – de betraktas som segrande över andra föreställningar och hållningar. Om min uppfattning om det rätta och det sanna har segrat har jag också rätten att betrakta andras sätt att leva och tänka som underlägsna.
Inom triumfalismens logik föreställer man sig den andres utveckling som en rörelse mot det man själv menar sig ha uppnått. När kristendomen var kolonialismens ideologi uppfattades den segrande kristna sanningen som målet för de andras utveckling. Till exempel användes både utbildning och våld som medel för att i andra kulturer införa normer från ”den överlägsna” kristna sexualetiken.
Kristen moral som legitimering av kolonialism är till stor del historia. Men triumfalismen lever vidare. Olika visioner av modernisering, demokrati och inte minst mänskliga rättigheter betraktas av många i Väst som ett slags segertåg och ett mål för alla andra. Till exempel fördömde de kristna missionärerna all sexualitet utanför den heterosexuella familjen – idag bekämpar människorättsaktivister sådana konservativa tolkningar av sexualitet inom både kristendom och islam.
Triumfalismen har flera rötter. Dess viktigaste grund är makten – den rejäla möjligheten att tvinga sina uppfattningar på andra människor. Men triumfalismen går också tillbaka på de idéer som företräddes av upplysningsfilosoferna, liksom av Karl Marx. Dessa europeiska humanister tänkte sig att all progressiv utveckling går i en och samma riktning.
Just detta inslag i upplysningstraditionen behöver vi göra upp med. Men vilka resurser finns det för att motarbeta triumfalism när vi blir frestade att uppfatta vår egen utveckling som ett slutmål för andra eller till och med för alla? Om jag har rätt och om makten möjliggör triumfalistiska praktiker borde jämlik maktfördelning motverka triumfalismen. Men även den som kämpar för jämlikhet kan anamma triumfalism som sin hållning.
En lika dråplig som träffsäker beskrivning av triumfalism finns i en av Umberto Ecos gamla essäer – den som heter ”Eloge till Thomas av Aquino”. Eco framställer den store teologen och filosofen Thomas av Aquino som en passionerad sanningssökare vars gärning ödeläggs när han helgonförklaras av kyrkan. Eco skriver:
”[…] den olyckliga händelse som ödelägger Thomas av Aquinos liv inträffar år 1323 […] då Johannes XXII beslutar att helgonförklara honom. Det är som att få nobelpriset, bli invald i Franska Akademin eller få en Oscar. Man blir som Mona Lisa: en kliché. Det är det ögonblick då den store pyromanen blir utsedd till brandchef”.
Thomas av Aquino är främst känd som den kristna rationalismens filosof. Förenklat menar Thomas att det finns en morallag som alla människor kan förstå med hjälp av sitt förnuft. Man behöver alltså inte vara kristen för att förstå vad som är rätt och fel. Med hjälp av förnuftet kan var och en inse vad som svarar mot gudomlig lag och vad som strider mot den. Med hjälp av denna sin lära och i en dialog med samtida muslimska teologer, framför allt Ibn Rushd, föreslår Thomas en modell för teologisk rationalism – ett sätt att förena teologi och vetenskap.
I sin essä reflekterar Eco över vad som händer med Thomas teologi när den av kyrkan betraktas som en filosofisk och teologisk triumf. Från att vara ett levande sanningssökande blir Thomas rationalism till ett objekt för dyrkan – ja, Mona Lisa, en kliché.
För de flesta av oss idag är det inte Thomas av Aquino som i första hand behöver räddas från sin olycksaliga helgonstatus. Det många av oss dyrkar – i stället för att tänka, leva ut och förhålla oss till – är andra idoler: vetenskap, mänskliga rättigheter eller demokrati. För om man menar sig redan ha uppnått, eller nästan har uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger finns svaga incitament för att fortsätta tänka och diskutera med andra. Då gäller det att försvara denna sin antagna seger mot sanningens och moralens fiender.
Vi behöver synliggöra och motarbeta förståelsen av utveckling såsom en rörelse mot ett och samma mål. I det avseendet tilltalas jag av Hanna Arendts syn på politiken. Hon tänker sig att genuint politiska projekt aldrig någonsin kan slutföras. Arendt påminner oss helt enkelt om att människor är dödliga och vad vi än företar oss måste det alltid göras på nytt av andra.
Denna icke-linjära syn på demokrati borde gälla även när vi tänker och agerar i den globala världen. När människor självständigt utformar sina samhällen på olika sätt är det inte därför att de önskar få ett Nobelpris i demokrati. Det handlar om mänskliga och i de flesta fall både häftiga och knasiga försök att leva sina egna liv. Strävan att nå fram till det goda och det sanna är inte en tävling där det gäller att uppnå ett mål som redan är givet.
Hanna Arendt var inte relativist. Det är jag inte heller. Allt är inte lika rätt och jag är redo att argumentera för mina uppfattningar i viktiga frågor. Men Gud bevare mig från frestelsen att se min egen uppfattning som ett mål för all andra människors utveckling.
Elena Namli, professor i teologisk etik
-
Detta avsnitt av RA handlar om Karl Marx revolutionära politiska organisering och gärning.
Detta är del 1 av 2 och berör perioden fram till och med revolutionerna som bröt ut år 1848.
-
Carl Cassegård presenterar en ny tolkning av människans förhållande till naturen i det kapitalistiska samhället, där katastrofer och förstörelse har blivit ett ”normaltillstånd”. Håkan Thörn och Emma Engdahl diskuterar därefter texter av Karl Marx och hans förhållande till naturen.
Böcker som nämns i avsnittet:
Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (Natur och kultur, 2006).
Carl Cassegård: Toward a Critical Theory of Nature: Capital, Ecology and Dialectics (Bloomsbury, 2021).
Karl Marx: Kapitalet: första boken (Arkiv förlag, 2013), citerad på s. 442.
Karl Marx och Friedrich Engels: Filosofiska skrifter: skrifter i urval (Cavefors förlag, 1978), citerad på s. 227.
William Clare Roberts: Marx’s Inferno: The Political Theory of Capital (Princeton U.P, 2018).
Rikard Warlenius (red) Ekomarxism: grundtexter (Tankekraft, 2014).
I avsnittet nämns också David Harveys föreläsningar om Kapitalet. -
Utopier och dystopier har alltid varit en del av människans föreställningsvärld. Men frågan är om inte dagens utopier och dystopier representerar framtidsscenarier vars konsekvenser är mer omfattande och oöverblickbara än någonsin tidigare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.
frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.
Men – vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.
Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi – men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre – renare, fredligare, mer rättvis – värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.
Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.
alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.
Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.
Prechts bok har titeln ”Jäger, Hirten, Kritiker” – jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.
Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ”ny klimatregim” som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.
Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln ”Où atterir?” – Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: ”Down to Earth”, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna ”det lokala” och ”det globala”, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner ”det jordiska” men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från ”det jordiska”, syns än så länge inte mycket till.
Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.
Dan Jönsson
-
Mary Shelley’s novel tells us that Frankenstein’s Monster is partly made from dead livestock… and evidently the Monster’s wife is mainly assembled from fish. What if the happy couple went to live on their own in South America? Lovecraftian children? What if Nazi scientists discover this after they lose World War 2? Also, how Frankenstein … Fortsätt läsa Sweconpoddar 73 – How Frankenstein formed Karl Marx and made a Mermaid as well as a good AI →
-
Tronspelet – the great rewatch om när ”Game of thrones” gick över alla rimliga gränser.
I den stora omtittningen av ”Game of thrones” har vi kommit till ”Breaker of chains” (s04e03). Littlefinger tar hand om Sansa efter mordet som skakar Kings landing, Tywin och Oberyn tuppfäktas på bordell och Daario tävlar i en Monty python-inspirerad kiss-duell. Vi analyserar haveriet runt den chockerande våldtäktsscenen och serieskaparnas märkliga bortförklaringar. The Hound har dåligt bordsskick och Daenarys kanaliserar Karl Marx. Proletärer i alla länder, förena er!
