Locke Podcasts
-
W.I.T.C.H., Elfquest, Kalle och Hobbe, Tintin, Zelda, Lore Olympus, Locke & Key - vi snackar serier! Nej inte Marvel, nej inte DC, nej inte manga… men allt annat.
Lotta läste snuskiga webcomics, Denice tycker visst seriestrippar är roliga, Selma fortsätter sitt love/hate relationship till Heartstopper och Elfquest har tydligen format hela Amandas sexualitet.
Ladda ner avsnittet eller lyssna direkt i din mobil!
Följ oss på facebook och instagram där vi heter iamnomanpodcast.
Medverkande: Charlotta, Selma, Amanda och Denice.
Avsnittet spelades in 12 september 2022.
Musiken gjordes av Gonzalo Maldonado.
-
Få fenomen har blivit så omdiskuterade de senaste åren som liberalismens kris. I den här essän funderar författaren Per Wirtén på om utvägen ur krisen kanske ligger dold i liberalismens historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
De senaste trettio åren har varit liberalismens epok. Den har vunnit på alla fronter. Men om man ska vara mer korrekt, och det är viktigt i sammanhanget, så är det en specifik riktning inom den annars vittförgrenade liberalismen som dominerat, den så kallade nyliberalismen. Huvuddragen är vid det här laget välbekanta: privatiseringar, fria självreglerande marknader, individuell valfrihet i alla lägen och en krympande statsmakt.
Men sedan några år har allt fler noterat att det liberala projektet drabbats av osäkerhet och förvirring. Liberalismens kris har blivit ett etablerat begrepp. Det som för trettio år sedan verkade så nytt och lovande uppfattas nu av många som slitet och tilltufsat. Först kom finanskraschen 2008 och sedan eurokrisen. Men det är så mycket mer som bidragit till diskussionerna om en liberalismens kris: envist hög arbetslöshet, växande inkomstskillnader och en utbredd känsla av att det gemensamma – själva samhällsprojektet – upplösts till förmån för ett race där de enskilda vinnarna tar allt.
I början av 1900-talet stod liberalismen inför en lika djup kris som nu. Den ansågs uttjänt och omodern, svarslös inför dåtidens uppflammande klasskonflikter. Det utlöste en omtolkning av det liberala uppdraget på båda sidor om Atlanten.
I USA skedde det genom den så kallade progressiva rörelsen där intellektuella och politiker gemensamt drog slutsatsen att i det storindustriella samhället behövde de liberala frihetsidealen garanteras och försvaras av en stark stat, ett nytt slags fördelningspolitik med progressiva skatter och en arbetslagstiftning som garanterade arbetarna viktiga rättigheter. Liberalerna lämnade helt enkelt sina tidigare dominerande doktriner om en minimal stat, fria marknader och begränsad rösträtt.
Kanske kommer de som i framtiden ser tillbaka på vår tids samhällsomvandlingar ta fasta på de lika stora förändringar som skakade världen vid det förra sekelskiftet. Kanske kommer de att leta samband och undersöka skillnader mellan de utmaningar liberalismens idéer stod inför i början av 1900-talet och den hårda kritik den möter i dag. Då kom utmaningen från socialismen och arbetarrörelsen. Nu kommer den från ett helt annat håll: från den hårda konservatismens återkomst, från nationalismen och från auktoritära politiker.
En del liberaler vill inte se några som helst problem i den förda politiken. De vill möta utmaningen med ännu fler avregleringar och skattesänkningar. Andra anpassar sig efter den nya konservativa nationalismens vindriktningar. Men inget av de båda vägvalen verkar kunna häva den liberala krisen.
Möjligen är det något helt annat som behövs: en kritisk omorientering inifrån det liberala idéarvet, i likhet med den som skedde för drygt hundra år sedan. Det finns en pågående internationell debatt i den riktningen. För några år sedan drog till exempel den amerikanska journalisten James Traub en besk slutsats i boken "What was Liberalism?" om att det är liberalismen, så som den utformats under de här trettio åren, som berett vägen för den illiberala revolten. Som passionerad liberal menade Traub att räddningen ligger gömd i de liberala idéernas mångfacetterade historia.
Liberalismen är ju som ett stort hus med många rum. Där har det alltid funnits konflikter och strider om hur den ska tolkas. Om de individuella friheterna är viktigare än demokratins majoritetsstyre. Om principen om fria marknader ska vara starkare än politikens försök att tämja dem.
Nyliberalerna har i trettio år haft tolkningsmonopol på vad liberalism egentligen är. Men för att komma ur sin kris behöver liberaler antagligen gå tillbaka in i sitt eget hus, för att identifiera andra röster, andra texter och historiska erfarenheter.
Ett viktigt bidrag finns i historikern Helena Rosenblatts uppmärksammade "The Lost History of Liberalism" där hon vänder sig till 1800-talets franska och tyska liberaler för en sådan omorientering. Hon framhåller till exempel de liberala pionjärerna Benjamin Constant och Madame de Staël. Hon visar hur de förkastade det individuella egenintresset – som de kallade egoism – till förmån för allmänintresset och det gemensamma ansvaret.
Titeln på Rosenblatts bok är en riktningsgivare för nyorienteringen: Liberalismens förlorade historia. Något har tappats bort, eller i själva verket målmedvetet trängts undan, som nu behöver återfinnas. Det gäller framtiden.
En liknande utgrävning gör holländska Annelien De Dijn i sin otroligt rika idéhistoria "Freedom" om det liberala frihetsbegreppet. Hon följer liberalernas långa brottning med idén om ett demokratiskt folkstyre, som de länge hade förvånansvärt svårt att acceptera. Hon ställer många frågor om vad begreppet liberal demokrati kan vara, men inte alltid varit.
Så vad finns det då för liberala värderingar som kan omvärderas, men på fortsatt liberal grund? Poängen är inte att liberalismen ska förkastas utan återigen omtolkas i ny riktning – ungefär som skedde i början av 1900-talet.
Den första punkten är det meritokratiska idealet om att ge alla samma start i livet, för att sedan acceptera uppkomna ojämlikheter. Detta i motsats till socialdemokratin som kontinuerligt vill rätta till ojämlikheter under livscykeln. Men utan effektiva arvsskatter och enhetlig skola har ju den meritokratiska modellen tömts på reellt innehåll. I stället framträder nu en ny aristokrati som vilar på ärvda förmögenheter.
Den andra punkten är den liberala antropologin, eller människosynen, där människor ses som helt självständiga individer på en valfrihetsmarknad utan några ömsesidiga beroenden. Det leder till just det samhälleliga sönderfall som den liberala pionjären Benjamin Constant befarade för över 200 år sedan. 1800-talets franska liberaler utvecklade därför en idé om mänsklig individualitet i stället för den antropologiska individualismen som de uppfattade som ren egoism. Liberaler behöver helt enkelt återskapa den ofta bortglömda liberala tanken om det gemsamma ansvaret för ett samhällsbygge, för det allmänna.
Den tredje punkten är en uppgörelse med föreställningen om fria och självreglerande marknader. Där finns ju en lång och rik liberal tradition om en politiskt och socialt inbäddad kapitalism, med till exempel Karl Polanyi, Franklin D Roosevelt och John Maynard Keynes som framträdande representanter.
Det är några exempel på hur vägen ut ur liberalismens kris kan ligga i en inventering och utvärdering av dess historia. Nycklarna till en möjlig ny liberal guldålder ligger i sådant fall gömda bland gamla historiska erfarenheter.
En sådan kritisk omorientering behöver göras av just liberaler med sikte på att förändra den liberala politiken. Vi andra kan inskärpa betydelsen av en sådan, till exempel genom att peka på den liberala idéhistoriens rika möjligheter, men inte göra själva jobbet. Liberalismens kris angår alla, men den kan nog bara lösas av liberalerna själva.
Per Wirtén, författare
Litteratur
Helena Rosenblatt: The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century. Princeton University Press, 2018.
Annelien de Dijn: Freedom: An Unruly History. Harvard University Press, 2020.
James Traub: What Was Liberalism? The Past, Present, and Promise of a Noble Idea. Basic Books, 2019.
Bilden
Sex förgrundsfigurer ur liberalismens historia:
James Madison: https://en.wikipedia.org/wiki/File:James_Madison(cropped)(c).jpg
Madame de Staël: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Marie_El%C3%A9onore_Godefroid_-_Portrait_of_Mme_de_Sta%C3%ABl.jpg
Adam Smith: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Adam_Smith_The_Muir_portrait.jpg
John Stuart Mill: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stuart_Mill_G_F_Watts.jpg
John Locke: https://en.wikipedia.org/wiki/File:John_Locke.jpg
Mary Wollstonecraft: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Mary_Wollstonecraft_by_John_Opie_(c._1797).jpg
-
Hon försökte genom litteraturen att frigöra sig från sitt köns medfödda bojor. I sitt författarskap målade hon med skarpa drag upp kvinnans underkastelse inom äktenskapet, och drömde om en frihet i gemenskap. Men självförakt, ensamhet, brustna illusioner och en stormande kärleksaffär kom att dra ned henne i ett svart djup av olycka. Litteraturväven berättar historien om Victoria Benedictsson: Som att rista med en nålsudd i sitt eget hjärta.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Stål Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats:
KÄLLOR:
[Litteratur]
Benedictsson, Victoria – Dagböcker 1876-1888, GML förlag (2014)
Benedictsson, Victoria – Den bergtagna och andra berättelser, Hammarström & Åberg (1982)
Benedictsson, Victoria – Fru Marianne, Lind & co (2000)
Benedictsson, Victoria – Från Skåne/Pengar, Albert Bonniers förlag (1950)
Benedictsson, Victoria – Ord på liv och död: Kortprosa, drama, dagbok I, Atlantis (2008)
Benedictsson, Victoria – Ord på liv och död: Kortprosa, drama, dagbok II, Atlantis (2008)
Benedictsson, Victoria – Sirenen, GML förlag (2015)
Benedictsson, Victoria – Stora boken: Volym 1: Dagbok 1882-1884, Cavefors (1978)
Benedictsson, Victoria – Stora boken: Volym 2: Dagbok 1884-1886, LiberFörlag (1982)
Björk, Nina – Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, Wahlström & Widstrand (2008)
Forssberger, Annalisa – Ekon och speglingar: Studier kring Victoria Benedictsson, Johanne Luise Heiberg och Herman Bang, Rabén & Sjögren (1961)
Holm, Birgitta – Victoria Benedictsson, Natur & Kultur (2007)
Larsson, Lisbeth – Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap, Weyler (2008)
Sjögren, Margareta – Rep utan knutar: Victoria Benedictsson: En levnadsteckning , Bonniers (1979)
[Nätet]
http://victoriabenedictsson.se/
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%A5ttiotalet -
Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.
På 1980-talet var det modernt med stickade tröjor i luftiga maskor. Som små öglor av hårigt garn, sammantvinnade till en sorts nät.
Jag hade en kycklinggul. Under den bodde två mycket diskreta bröst. Sådana där som fortfarande mer har formen av strutar, orunda, nästan trekantiga. En vacker dag promenerades det i tröjan förbi kvarterets köpcenter. Så plötsligt – satt en tumme fast längst ut på den ögletäckta lilla strutens ovansida och ett pekfinger satt fast under. Ett berusat ansikte svävade på något vis både till vänster och höger i flickans maghöjd. Det tillhörde en person i den kategori hon och kompisarna kallade fullgubbe, en av de högljudda bråkiga och oförargliga, en av de med vinslitna händer och kul hundar.
Häpnaden. Så monumental. Absolut. Inte minsta strimmad av skam. Inte alls upphettad av rädsla. Blank.
En stor vit yta bara. Lockes tomma papper, som sänkte sig över tumgreppet, trottoaren och tröjan.
Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.
Men en tolvårig fråga skriver sig så sakta och prydligt överst. "Denna upplevelse är så högst egendomlig, jag behöver ett facit nu, ett svar, den här tummen här och pekfingret som placerat sig på min alldeles nya kroppsdel, hur förhåller jag mig till den tycker ni? Jag gör som ni brukar göra för jag har ingen som helst aning."
Den italienske författaren och överlevaren Primo Levi skriver om en enskild incident, den som fick honom att tvivla på sitt människovärde kanske djupast och mest förvirrat. Bland de många fasor han mötte kan den på ytan framstå som en liten kränkning. Han beskriver hur en lägervakt utan att se på honom torkar av sina händer på hans smutsiga kläder som om de vore en trasa. Som om han var en handduk. Som om personen Primo Levi inte fanns alls utan blivit ett tomrum i tyg, praktiskt nära några tillfälliga tummar och pekfingrar. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.
Så vad hände med flickan i tröjan vars bröstvårta någon använde till att killa sin egen tumhud med, vad svarade omgivningen på hennes fråga? Går det bra att gnida sina fingrar över mina kläder?
Pang. Farbrorn låg hoprasad vid köpcenterväggen. Mamman tog flickan under armbågen och stormade iväg, fast stannade tvärt och såg med verkligt orolig blick på flickan med de små strutarna som blivit så flyktiga värddjur för vinhanden, och frågade: Vänta lite, du kanske också hade velat sopa till honom? Nä, det är lugnt, sa flickan. Aldrig har hon sen haft nycklar i näven och 112 intryckt när hon vandrar genom parken. Omgivningen hade svarat.
Alltså, det är ingen fara med den här historien, som är helt sann. Farbrorn var jättefull, ramlade lätt, kroken var inte så hård, han fick hjälp upp och gjorde sig inte illa. Här förfäktas inte den sträva åsikten att slå till bara, heja våldet, nita dem. Utan att mors omedelbara, blixtsnabba, oreflekterade välriktade nej har varit som en trollfilt att svepa in sig i sen dess. Inte skyddat mot alla faror men det där första och viktigaste svaret jag fick, det första svaret att kreta ner under frågan på det vita pappret: Hur ska jag förhålla mig till tummen och pekfingret på min tröja? Är jag ett tomrum under lite tyg?
Svaret blev ett rätt tydligt: Nej det är du inte.
I filmen byggd på romanen "Purpurfärgen" av Alice Walker beskrivs ett ofrivilligt men tyst accepterat samlag, någon kommenterar "men det du säger låter ju som att han går på toaletten på dig" Jag har alltid varit betagen av den bilden. För så blir det med hudblänk och vävnad ibland när det bara blir använt som objekt, subjektet blir toalett.
Nåväl trettio år senare ger sig en annan liten flicka ut. Debatten går för tillfället vild kring tystnadskultur, sexuella övergrepp och omgivningens brist på svar på frågan som den under pekfingret och tummen alltid ställer. Poetiska hashtaggar som #tystnadtagning och #visjungerut rullar fram nästan parallellt med de första försiktigt diskuterande nyanstexterna. "Ett missförstått sexuellt spel är inte detsamma som våldtäkt", "kvinnor har också kraftiga begär – och långa fingrar", "det erotiska språket måste också värnas". Intressanta synpunkter, fördjupande, men också förutsägbart vältajmade i sin nyktert, lite ironiskt svalt genomskådande "jag-går-lite-mot-strömmen-nu-opportunism".
I vilket fall. Gatan den nya flickan promenerar på heter Instagram och är en lek på nätet där man visar bilder man tycker är fina, roliga eller konstiga.
Hon tycker om bilder på sig själv, lökiga citat om kärlek och foton på vänner. Men alldeles särskilt bilder på sig själv. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen … kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan … mitt nyckelben ser ut som en skål. Tänk, detta är en människa. Men det gäller att stänga dörren om sig.
Flickan glömde det där med privat. Efter kompislarm ses följarlistan över. 33 av 77 följare är okända vuxna män. Gulp, säger omgivningen – familj sluter kontot och börjar blocka, gömma, hojta: In från gatan! Små flickor kan ju inte gå där för sig själva med sina knölar.
En vemodig stund ändå. Den vaga skuldkänslan, obehaget och genansen hos den stora och den lilla som rensar och rensar bort Ibrahim, Johan och Lars. Den vita häpnaden. Hälften av tummarna upp var en tumme med pekfinger. Tänk jag syntes inte alls.
En kylig liten bild av skamkulturen återupprepad som ur ett gammalt manus. Råden desamma som i alla tider: Akta! Håll jungfrun i fredat rum, ulvarna flockas.
Omgivningen hade svarat. Helt och hållet en människa är du inte, många kommer vilja torka tassarna på dina kläder.
Men medan saxen gick för högvarv genom följarskaran hann det ändå synas hur ensamt det såg ut där på kontot, en oändlig torr öken av medvetet missförstådda signaler mellan det nyblanka flickrouget och hjärtemojisarna på hennes bilder och det helt tysta betraktandet, samlandet, 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter, de som tittar men inte ens ser på underläppen med den fascinerade tanken i släptåg "tänk detta är en människa", och hon som bär den.
En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen.
Så flickans mamma mindes en högerkrok för länge sen. Hennes första svar. Och gjorde det mest förbjudna. Hon curlade.
Hon curlade hårt, tveklöst, brett.
Ett upprop gick till en flock kulturtanter: Hej, jag känner en flicka som är ensam på Insta, (hon måste ju låsa in sig nu sen konerna kom med sina fyra klasskamrater och mormor. Ni vet hur det är, tummen och pekfingret och alltihop, det är ju bara en tidsfråga innan hon inte längre är helt säker på om hon är en handduk eller inte och sen kommer hon aldrig vara det riktigt och det blir en massa röriga lägen och nej blir svårt och alltihop blir) ja, ni vet …Kan ni vara omgivning åt henne tro?
Historien har ett soligt slut. Alla tanterna sa ja. Det kanske var dumt. Att sopa och trixa så att flickan nu ovetande skickar sina plutbilder, nyflätade hårstudier och pandor rakt ut in i en madrasserad vägg av vuxenvännineflockens avhandlingar i medeltida latin, arkitektutbildningar, matlagningsbilder och skådespelartalanger.
En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Jag hör ju att det låter galet.
Men alla står någon gång i det vita ögonblicket och kan förväntas komma med ett svar, jag förnimmer tummen och pekfingret närma sig mamma och pappa. Är jag en människa?
Jag lutar mig över flickan som nöjt somnat med sina nya 91 följare i den hårt kramade djupt älskade mobilen. De 33 blockade är glömda.
Jag viskar i örat: Jag tog den här åt dig. Nästa gång kanske du vill svinga alldeles själv, du människa.
Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen
-
Avsnitt åtta är här! Vi snackar lite om Marvels nya Disney+ serie What if...? Och så recenserar Johan två och en halv film, dokumentären Val om Val Kilmers liv och en annan som heter Bone Tomahawk som han knappt sett, men ändå sett lite av, och sen Locke med Tom Hardy.
Vi kör sen lite Pest eller Kolera frågor och skrattar arslet av oss, mer än så här har vi nog aldrig skrattat i podden förut!
Känsliga tittare varnas! Vissa av Pest eller Kolera frågorna blir rätt grova.
Ta er gärna en titt på dessa länkar om ni känner för det:
LÄNKAR:
NÖRDNYTTS: E-MAIL
NÖRDNYTTS: PATREON
NÖRDNYTTS: INSTAGRAM
NÖRDNYTTS: FACEBOOK
JOHANS INSTAGRAM: JUANITO
JOHANS TIKTOK: MCJAAYY
KEVINS INSTAGRAM: KFOGLARSSON
KEVINS TIKTOK: KFOGLARSSON
Båda finns även på deras gemensamma Youtube sida:
GOLDEN GOTLAND TV YOUTUBE
GOLDEN GOTLAND FACEBOOK
GOLDEN GOTLAND INSTAGRAM
GOLDEN GOTLAND TIKTOK
Nej men hallå! Du! Är du trött på reklam? Vill du bli av med skiten? Vill du samtidigt stötta oss så att vi kan köpa grejer till Podden? Kanske bättre utrustning, kanske energidryck så vi pallar podda, kanske bärs till våra fyllepoddar. Klicka på den här länken: https://plus.acast.com/s/fran-tva-synvinklar-med-johan-och-kevin.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I dagens avsnitt pratar vi bl.a. om: Hur man får en film som enbart utspelar sig i en bil och med bara en karaktär att fortfarande bli intressant! Sympatin vi känner och varför den är så viktig. Det simplistiska temat som ändå lyckas bli väldigt spännande. En minst sagt dialogdriven film, vilket vi verkligen uppskattar! Den döda pappan och några övertydliga metaforer som vi kanske hellre hade skippat. Dilemmat som vår protagonist har hamnat i, gör han ens rätt? Red kameror, nattinspelningar, flares och dubbelexponering! Musiken och dess eventuella frånvaro. Tom Hardy är tydligen den enda skådisen som kan fängsla oss i 1h30min!? KAN FOLK I FILM SLUTA SPY UTAN ANLEDNINGAR!!! Många sjukt roliga trivias och såklart massa annat kuuuuul!
-
I dagens avsnitt pratar vi bl.a. om: Hur man får en film som enbart utspelar sig i en bil och med bara en karaktär att fortfarande bli intressant! Sympatin vi känner och varför den är så viktig. Det simplistiska temat som ändå lyckas bli väldigt spännande. En minst sagt dialogdriven film, vilket vi verkligen uppskattar! Den döda pappan och några övertydliga metaforer som vi kanske hellre hade skippat. Dilemmat som vår protagonist har hamnat i, gör han ens rätt? Red kameror, nattinspelningar, flares och dubbelexponering! Musiken och dess eventuella frånvaro. Tom Hardy är tydligen den enda skådisen som kan fängsla oss i 1h30min!? KAN FOLK I FILM SLUTA SPY UTAN ANLEDNINGAR!!! Många sjukt roliga trivias och såklart massa annat kuuuuul!
-
Mats Olsson berättar för oss om upplysningstiden och om de tankar som formades då och fortfarande är aktuella. Voltaire, Locke, Montesquieu figurerar.
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
