Marcel Proust Podcasts
-
Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.
Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.
I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.
Visst är det något queer med semikolon.
För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.
Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.
I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.
Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.
Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?
Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.
Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.
Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.
För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.
Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.
Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.
Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.
Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här
Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.
Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;
Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator
-
Hård debatt om Sara Meidells anorexi-bok, rysk journalist hotas av utvisning, modedesignern Dries van Notens kollektion med Stüssy, och Marcel Prousts frågeformulär återbesöks 200 år efter hans död.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nanna Olasdotter Hallberg, Moa Wallin och Kristofer Andersson pratar om det senaste i kulturens värld.
-
Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.
Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.
Är ett älskande människohjärta som solen?
När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”
Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?
Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”
När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”
Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.
Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.
Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?
I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.
”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.
”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?
Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.
Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.
Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare
Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.
-
Ewa, Jessica och Merit pratar om att läsa tjocka böcker. Vi konstaterar att det faktiskt finns böcker som förtjänar sina sidor. Här är böckerna vi pratade om och några vi inte hann med:
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
De ju systrarna av Lucinda Riley
Sånger om kärlek och krig och Slottet Deverills döttrar av Santa Montefiore
Min kamp av Karl Ove Knausgård
Ulysses av james Joyce
Den hemliga historien och Steglitsan av Donna Tartt
Boktjuven av Markus Zusak
Doktor Faustus av Thomas Mann
Emma av Jane Austen
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Vindens skugga m fl av Carlos Ruiz Zafon
Moment 22 av Joseph Heller
Vardagar av Ulf Lundell
-
Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.
Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad.
"Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.
Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.
I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.
En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade stumfilmsintriger och skrev librettot till en opera av Ravel. Vid sidan av gjorde hon koreografier till pantomimteater – och extraknäckte själv framgångsrikt som mimare och dansare.
Den konservative författaren och kulturpersonligheten Henry de Montherlant kallade Colette "den största naturliga franska författaren". Suzanne Brøgger, den nordiska författare som mest liknar Colette, har beskrivit hennes språk som såpbubble-fjärilvingelätt: "Som om skrivandet var det naturligaste av allt för denna språkgourmet, alltid på jakt efter ett bättre ord, utan att syntaxen röjer det hårda slitet, de oändliga rättelserna och omskrivningarna". Även om det hon skrev om, alla interiörerna från Paris undre värld, kunde te sig skandalöst höll hon sig stilistiskt innanför det tolerablas gränser. Det gällde inte i lika hög utsträckning hennes erotiska testamente.
Colette blev tvingad att revidera "Det rena och det orena" när hon var i sjuttioårsåldern. Boken kom ut 1941, i ett kulturklimat som på grund av kriget skilde sig kraftigt från det som en gång format Colettes konstnärskap. Ändå är framför allt om ungdomens könsroller och umgänge hon vill berätta. Därför är det inte rösterna från mellankrigstidens radikala kulturliv som når oss, utan det mer avlägsna sorlet från la belle époque. Det var en era då den europeiska misogynin nådde en höjdpunkt. Männen kände sin auktoritet och ställning hotad, inte bara av den skrämmande varelse som gick under namnet "Den nya kvinnan", utan även av två andra mytologiska väsen. "Juden" och "den homosexuelle" var två kulturella projektioner som underminerade den patriarkala ordningen.
Även om Colettes feministiska kritik inskränker sig till det som pågår i sängkammaren, framstår hon som en pionjär. Och hon blir, skriver den amerikanska kritikern och författaren Judith Thurman, en av de första som sanningsenligt skildrar den nyligen frigjorda kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Genom sin osentimentala, för att inte säga iskalla blick på relationer och sexuella identiteter, vågar hon visa att "kvinnligt" och "manligt" är kulturella konstruktioner. Alla samhällen som delar upp individer i sådana som "ger" och sådana som "tar emot" sexuell njutning, fördärvar sina unga. De flesta, oavsett biologiskt kön, föds med behov av att dominera såväl som att underkasta sig, säger Colette med en blinkning. Ur förtrycket av de naturliga drifterna föds perversionerna, och det är de som Colette med en sådan framgång har lyckats skildra. Hennes skarpa iakttagelser av det som en gång kallades "onatur" gör att "Det rena och det orena" numera ses som ett viktigt bidrag till HBTQ-litteraturen.
Men författare lever som vi alla vet sällan som de lär. Judith Thurman skriver i sitt förord till the Pure and the Impure att Colette ironiskt nog skrev "Det rena och det orena" under en period då hon själv, efter att i flera decennier ha levt i olyckliga relationer, hade funnit en stadig partner. Äkta maken nummer tre, Maurice Goudeket, tycks ha skänkt Colette den trygghet hon letat efter. Och även om deras förhållande var stormigt och de fick uthärda rejäla smockor från båda hållen, var det ändå en relation mellan jämlikar.
Och som Judith Thurman sammanfattar det:
"'Det är inte förrän man blivit frisk som man upptäcker att man varit sjuk', skrev Colette en gång till Maurice. En sanning som bekräftas av hennes egen lovsång till ett sårat och splittrat Eros, författat av en kvinna som för första gången kände sig hel".
Ulrika Kärnborg, författare
-
Genom att återskapa det förflutna, kan litteratur befria oss från själva tiden. Det menade den franske författaren Marcel Proust. Carl-Johan Malmberg löser lyckans gåta med hjälp av Proust.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I år är det etthundra år sedan Marcel Proust dog, 51 år gammal. Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg har skrivit en omfångsrik bok med den lockande titeln "Lyckans gåta".
En bok om hans erfarenheter av att läsa "På spaning efter den tid som flytt".
P1 Kulturs Anna Tullberg träffar Carl-Johan Malmberg för att ta reda på om man eventuellt kan bli just en lyckligare människa av att läsa Proust.
-
I år är det hundra år sedan Marcel Proust dog i Paris 1922. Vi tar tillfället i akt att gå igenom hela romancykeln "På spaning efter den tid som flytt" och djupdyker ner i treenigheten Minne, Vana och Tid – liksom ämnena konst, läsning, svartsjuka, aristokrati och kärlek.
Bild: Fotografi av Marcel Proust av Otto Wegener 1895 / Wikimedia Commons
Musik: Första satsen av Maurice Ravels Stråkkvartett F-dur med Isabella Stewart Gardner Museum / Musopen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Benknotor på en öländsk stenstrand är precis en sådan sak som Johan Theorin går igång på. Liksom hans 86-årige, still going strong sjökapten Gerolf, tillbaka i femte delen av Ölandssviten. Och här finns allt Johan Theorin gillar: mustiga skrönor, sjöfartshistoria, krångliga relationer och gamla oförätter. Mer om detta i veckans avsnitt, där du också får årets första julklappstips! Programledare Lisa Tallroth.
Böcker som nämns i avsnittet:
Ölandssviten av Johan Theorin:
Skumtimmen (1)
Nattfåk (2)
Blodläge (3)
Rörgast (4)
Benvittring (5)
Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande.
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson
Gentlemen av Klas Östergren
Julrevy i Jonseryd och andra berättelser av Klas Östergren
Jack av Ulf Lundell
Älskade Poona av Karin Fossum
Svarta sekunder av Karin Fossum
Det kan kvitta av Agota Kristof
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust -
Dags att läsa en riktig klassiker!
I det här avsnittet får vi goda råd, eventuella tips för att bota sömnsvårigheter, spännande biblioteksstatistik och fioler.
Böcker i programmet:
Marcel Proust "På spaning efter den tid som flytt" i översättning av Gunnel Vallquist.
Alain de Botton "Låt Proust förändra ditt liv" i översättning av Nille Lindgren
Warren Ellis "Nina Simone´s Gum"
Musik i programmet:
César Franck Violinsonat i A-dur, framfört av Matts Eriksson.
Johann Sebastian Bach Violin partita 2 i D-moll, framfört av Matts Eriksson.
Övrig musik av och med Petter Herbertsson och Jonas Eriksson.
-
Omskriven i pressen, inte minst för sina teatrala outfits, var grevinnan Greffulhue med sin enorma klädbudget en av Paris främsta it-girls under slutet av 1800-talet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Hon är mycket bestämd – allt hon bär måste vara unikt. Hon väljer hellre att se bisarr ut än att likna någon annan. Hon är en enastående kvinna, en grande mondaine". Det var bara en av många beundrande texter som skrevs om grevinnan Greffulhue, en kvinna som själv skapade sig en image som kom att leva länge, inte minst tack vare Marcel Proust som med henne i åtanke skapade sin fiktiva karaktär Oriane, grevinnan av Guermantes.
I veckans program besöker vi utställningen Nordens Paris på Nordiska Museet i Stockholm, fördjupar oss i självaste Marcel Prousts klädstil, samt reder ut hur man bäst svarar på det så kallade Proust-frågeformuläret.
Gäst i studion är Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Marcel Proust sällskapet och författare till boken Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris.
-
Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”
När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.
En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?
När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?
Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.
Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.
Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.
Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
Frida och Lisen är tillbaka efter sommarsemestern. Frida har läst massor och är taggad, Lisen har tragglat med en klassiker hela sommaren.
Böcker vi pratar om mycket:
Trion av Johanna Hedman
Swanns värld av Marcel Proust
Tour de chambres av Tine Høeg
Väder av Jenny Offill
Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki
Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez
Böcker som vi nämner:
Samlade verk av Lydia Sandgren
Den hemliga historien av Donna Tartt
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Avd. för grubblerier av Jenny Offill
-
I slutet av 1800-talet, svarade den då 20-åriga Marcel Proust på 20 frågor som man menade skulle avslöja en personliga karaktär och dess innersta tankar. Nu, 120 år senare, har vi dammat av detta så kallade The Proust Questionnaire för att avslöja för våra lyssnare vilka vi egentligen är.
I del 2 är det Anders som svarar på frågorna.
Trevlig lyssning! -
I slutet av 1800-talet, svarade den då 20-åriga Marcel Proust på 20 frågor som man menade skulle avslöja en personliga karaktär och dess innersta tankar. Nu, 120 år senare, har vi dammat av detta så kallade The Proust Questionnaire för att avslöja för våra lyssnare vilka vi egentligen är.
I del 1 är det Björn som svarar på frågorna.
Trevlig lyssning! -
Den här veckan är det dags för Filip att intervjua sin kära vän Fredrik af Klercker.
Frågorna som besvaras är de som författaren Marcel Proust utvecklade för att avslöja varje människas innersta tankar.
Så nu får vi lära känna Fredrik på ett ännu mer djupare plan.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Laat meer zien
