Sparta Podcasts
-
Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.
Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.
Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.
Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.
Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt.
Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.
I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?
”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”
I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.
Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?
Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?
I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.
Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.
Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.
Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion
-
Sparta. Få grekiska stadsstater har genom historien åkallat samma sorts vördnad som Lakoniens huvudsäte. En plats där politisk stabilitet och samhällelig ordning skapade en oslagbar krigsmaskin. Eller? En stor del av den åkallade vördnaden har sitt ursprung i den spartanska hägringen, en glorifierad bild som spartanerna själva i högsta grad projicerade utåt. Detta är en historisk översyn av Spartas historia och denna så centrala hägring. En berättelse om nästan fyra århundraden av blod, svett och tårar. Get bonus content on Patreon
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Åsskar berättar om terminens sista dagar och kommer fram till att han skulle vilja gå i skolan på stenåldern. Han förklarar även vad gårdagens gissningslek gick ut på och Gabriel får höra om lärarens frustration över Åsskars glömska. Därefter reser dom bakåt i tiden till antikens Grekland och pratar om Olympiska spelen! Det handlar om Aten och Sparta och dom älskade tävlingarna i hästkappkörning. Därefter berättar Gabriel om när dom moderna Olympiska spelen började, om vad flaggan betyder, om idrott och politik och kampen mellan Sverige och Norge i medaljligan. Åsskar berättar även om alla grenar som hittills ingår i Åsskar-spelen och inviger dom för första gången! Tillsammans reflekterar dom även över hur historien skrivs om och att det är viktigt att få höra berättelser från olika perspektiv, samt lär sig häftiga OS-världsrekord.
Dagens gåta: Vad smakar bättre än den luktar?
Produceras av Frälsningsarmén
www.kylskåpsradion.se
-
Denna vecka avhandlar vi märkliga händelser i historien.
Hur oklara är städdagarna i Mickes bostadsrättsföreningen? Hur gammal är Johan egentligen? Varför kissar Micke oftare än vanligt? Stal vikingarna alla snygga tjejer från Storbritannien och tog med till Sverige? Hur såg folks sömnrutiner ut innan det elektriska ljuset uppfanns? Vad är det Micke ska vakna och göra mitt i natten? Vem var det som fick en dödlig infektion av ett avhugget huvud? Vilken armé var det som rekryterade en björnunge vid namn Wojtek? Och vilka släppte in björnar i en tunnel som fienden var på väg igenom? Var det verkligen slavar som byggde pyramiderna? Varför botade man syfilis med malaria? Vem fan är doctor House? Vem är det som ger bort 18 ton rökelser som en gåva? Vilken armé använde sig av hundar fastspända med sprängämnen? Och varför? Hade romarna humor? Varför hade inte mäktiga Sparta en mur runt sin stad? Sist men inte minst, JARMO EK följer oss på instagram!
---
Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/veckansreddit/message -
År 1968 vann "I nattens hetta" fem Oscars. Filmen utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern, där en svart storstadpolis och en typisk sydstatssheriff förenar sig i jakten på en mördare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sedan dess har mycket hänt med skildringen av svarta och rasism på film. Mårten Blomkvist tycker ändå att "I nattens hetta" står sig, den känns förvånansvärt modern och det finns tryck i skildringen av den lilla staden och i den laddade stämningen mellan Sidney Poitiers coola storstadssnut och Rod Steigers lantissheriff.
Det är 1960-tal och kvalmig natt när en elegant Sidney Poitier stiger av tåget. Han sätter sig i väntrummet för att invänta ett kommande tåg men istället kommer han att om en stund möta någon som inte rör sig snabbt som tåget, Spartas plufsiga sheriff.
"I nattens hetta" är en thriller om en svart man som först blir misstänkt för ett mord, sedan blir indragen i jakten på mördaren och kommer att arbeta sida vid sida med en sävlig sydstatssheriff.
Den är full av atmosfär, den är en av de bästa amerikanska polisfilmerna från den tiden, och den känns förvånansvärt modern, enligt filmkritikern Mårten Blomkvist.
-
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.
Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.
I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.
Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.
Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.
Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?
Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Simon och Erik har läst två biografier skrivna av Plutarkos. Det handlar om hur man skapar en konstitution och ett samhälle. Lykurgos från Sparta och Solon från Aten.
