signum Podcasts
-
I det här avsnittet diskuterar John Sjögren och Magdalena Dahlborg innehållet i det nya numret av Signum. Det handlar bland annat om det rättfärdiga krigets och ickevåldets dilemma, om den gudslängtan och förtrollning av världen som Therese Bohman beskriver i sin krönika och om huruvida kristna borde vara immuna mot hädelse.
-
Del 2 av 4
Varför kan inte etablerade medium tolka sina egna bilder och färger som kommer från informationen de läser in. De har ingen aning om att hur de gör intoningar och sedan tolkar det för klienter.
Då ska man inte heller förmedla bilder, intryck och liknande som man som medium inte förstår själv.
Andlighet - Dimensionell kunskap - Dimensionsvandring är vårt signum
2023 - rensa upp i röran?
Vill du sponsra Kosmiska samtal podcast och den kunskap vi förmedlar gör du det genom att Swisha 1230079061 Sinnligkunskap skriv Kosmiska samtal
God lyssning
Solkarina & David
****************************
David kontaktinformation: [email protected]
Solkarina kontaktinformation: [email protected]
Solkarina på sociala medier
Instagram: http://www.instagram.com/solkarina.se
Youtube: https://www.youtube.com/user/sinnligkunskap
Facebook: https://www.facebook.com/Sinnligkunskap
Hemsidor:
www.solkarina.se
www.sannessens.se
www.medireiki.se
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den har setts som komisk, camp och cool. Kallats pröjsare, preussare och porrig. Burits av militärer, musiker och moderiktiga män. Den är älskad och avskydd. Vi talar förstås om mustaschen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Skäggväxt på överläppen har under åren associerats med både diktatorer och fluktare. Den har fått förlöjligande öknamn som snorbroms och pornstache. Mustaschen har hånats, men den har också hyllats. Den är också gammal som gatan, redan från 600-talet finns avbildningar av mustaschen. Historiskt har den kopplats samman med militärmode, men i modern tid har mustaschen snarare förknippats mer med populärkulturella killar. Låt oss säga Charlie Chaplin, Freddie Mercury och Tom Selleck, listan kan göras lång. Och i veckans Stil dissekerar vi hur mustaschmodet genom decennierna skiftat och frågar oss om muschen nu är på väg att göra comeback?
Vi tittar också närmare på den oönskade mustaschen, och den kamp som många kvinnor för mot hårväxten på överläppen. Hårborttagningsmetoderna är många, men hudterapeuten Nina Asgar visar oss en urgammal teknik, som under det senaste decenniet blivit populärare även i Sverige, nämligen trådning.Vi ringer också upp Dan Sederowsky, som är vice ordförande i Svenska Mustaschklubben. För det finns faktiskt just klubbar där mustaschprydda män träffas och umgås – och samlar in pengar till välgörenhet. Det finns också mustaschtävlingar, både nationella och internationella, där män tävlar med sina mustascher i olika kategorier.
Och så fördjupar vi oss i en av historiens mest ikoniska mustascher, nämligen den konstnären Salvador Dali gjorde till sitt signum. Det var på 1930-talet han började odla den, berättar Moderna Museets intendent John Peter Nilsson, och med åren blev den allt mer extrem. Dali använde sig ytterst medvetet av den så kallade "cykelstyremustaschen" för att odla sin image som ett underligt och avvikande original.
Veckans gäst är Daniel Björk, modejournalist och chefredaktör för Bon Magazine.
-
I det här avsnittet presenteras det nya numret av tidskriften Signum, nummer 8, som också är årets sista. Det blir en presentation av artiklar som rör allt ifrån demokratifrågor och ”bruksföremål för den personliga fromheten” till julens kyrkor och en ”föga livaktig debatt mellan en levande teolog och en död fysiker”. Gäst i avsnittet är Magdalena Dahlborg.
-
Gäst i poddens 9:e avsnitt är Lotta Lewenhaupt, välkänd modejournalist, författare, redaktör och stylist. En passionerad modekännare, ett gående uppslagsverk på två jeansklädda ben, och gärna då i ett par Levi’s 501:or.
Lotta var först inne på att bli porträttmålare eller art director, men hamnade istället i tidningsbranschen, och så småningom också i modebranschen. Som Sveriges första modekrönikör öppnade hon fönstret till modevärlden på 70-talet. I nästan 20 år rapporterade hon det allra senaste från världens modescener i sin spalt i Damernas Värld. Lotta har upplyst och utbildat oss i stil och modehistoria under åren med böcker och föreläsningar, och har dessutom varit med om att skapa inredningsmagasinet Elle Interiör. 2011 inledde hon sitt ”fria” liv som frilansskribent och författare, och hon delar gärna med sig av sin skatt av kunskaper till den som behöver.
Den minimalistiska klädstilen hittade hon tidigt, och den svarta polon som hon har hållit fast vid sedan dess har blivit hennes starkaste signum. En klassiker är ju faktiskt alltid en klassiker.
Hör Lotta Lewenhaupt i ett samtal om den svarta färgen, om svarta plagg i modehistorien, och om hållbarhet i garderoben. Och vilka är egentligen dom värsta stilfadäserna som vi gör? Och vilket är det ultimata plagget, för både kvinnor och män?
⭐ Se bilder på Lotta i olika outfits genom livet på @intebaraklader på facebook och instagram.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gäst i poddens 8:e avsnitt är Hulda Andersson född -76. Hulda är modejournalist och stylist, och känd från SVT/Go’kvälls "Gör om mig-program". Ända sedan barnsben har hon älskat kläder, och hennes klädstil är både uttrycksfull och färgstark. Som stylist hjälper hon kunder att hitta sin klädglädje, och hennes signum har blivit just färgstark styling.
Efter många år av smärta och svårigheter att få en diagnos fick Hulda sin endometrios-diagnos som 31-åring. Hon har skrivit boken ”Endometrios: mensvärken från helvetet”, som utkom 2017, för att sprida kunskap om sjukdomen, så att andra kvinnor förhoppningsvis kan få hjälp tidigare än vad hon fick.
Kanske är det då inte så konstigt att färg blivit så viktigt för henne, och att det också format hennes stil. Hulda säger själv att hon blir glad av färg, att hon behöver den injektionen. Att färg kan ge kraft, lugna, respektive pigga upp hävdar också forskare, och s.k. dopamine dressing är ett välkänt begrepp i modesammanhang.
Hör Hulda i ett samtal om kläders inverkan på oss människor, om färgglädje och klädglädje, om vikten av att tänka självständigt, lyssna inåt och att shoppa ensam, om svarta byxor … och om hennes kärlek till kimonos!
⭐ Se bilder på Hulda i olika outfits genom livet på @intebaraklader på facebook och instagram.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I det här avsnittet presenteras det nya numret av Signum, årets sjätte, som kommer ut i dagarna. Gäst är Signums chefredaktör, jesuitpater Ulf Jonsson, som skrivit numrets ledare som handlar om det stundande valet. Hur kan man orientera sig i det rådande politiska landskapet? Och varför är det kanske svårare än någonsin att urskilja hur man ska rösta? Det blir ett samtal om bristen på djupare kompassriktning, politisk kortsiktighet och den omdiskuterade frågan om religiösa friskolor.
Även några andra av numrets artiklar presenteras kort, till exempel Christoffer Wedebrands text ”Liv värda att leva – synen på samhällets minsta minoriteter”, Sr Ingrid Robinsons ”Vågar vi tala om lydnad?” samt en intervju med Harvardastronomen Karin Öberg.
-
Sandgjutna båtar i glas har blivit hans signum, men han har också ritat 100-tals servisglas genom åren. Följ med på en resa från hettan till isen, från det spröda till det svarta ogenomträngliga.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bertil Vallien har i snart 60 år varit verksam på Boda, Åfors och nu Kosta glasbruk. Han är internationellt uppmärksammad och hans konstverk har blivit samlarobjekt. Han är både konstnär och formgivare, byter bara färg på baskern ibland, säger han.
Katarina Wikars träffar honom i ateljén och tittar närmare på den nya serien "Landskap", och hans svarta båtar, som kom till efter en feldosering av kobolt. Ett misstag kan också bli en väg framåt.
"Jag tycker inte om glaset" säger han, "det förföriskt vackra. Man måste skita ner ytan".
I höst kommer en bok om hans bruksglas, "Har jag gjort allt det här". Han har alltid tyckt det varit viktigt att rita serviser som har en potential att sälja, som gör att bruket kan överleva.
Tekniker: Gardar Hansen.
-
Nordmark Pod får besök av filmregisören, manusförfattaren skådespelaren, och artisten Johan Jonason!
Det samtalas om och att; Själen, Snabba Cash, Man Tear, skapa utan press, vild kreativitet, vad det är för djur, hänga på en annan valuta, samhällsfunktionen, när nerverna tar över, under ytan, Brian Eno, bli författare, Chelsea College, hitta sitt signum, livet i tiden, under den mysiga ytan bor ett svart hav, rökbomber, metal och synth, de hatar mig, det första starka minnet, skådespeleriet och att stå på scen…
Mäktigt!
Produktion av Nordmark
Editering av Nordmark
Mix av Nordmark
-
I det här avsnittet presenteras det nya numret av Signum, som kommer ut i dagarna. Gäst är jesuitpater Fredrik Heiding som skrivit numrets ledartext samt bidragit med en recension av Sakine Madons bok ”Inget är heligt” (Fri tanke). Både ledartexten och recensionen kretsar kring frågan om yttrandefrihet. Hur långt bör yttrandefriheten sträcka sig? Är yttrandefrihet och demokrati självklara syskon? Hur bör man förhålla sig till Rasmus Paludans ökända Koranbränningar? Och har yttrandefriheten blivit något av en avgud i vår tid? Det är några av de frågor som diskuteras i avsnittet.
Även några andra av numrets artiklar presenteras kort, till exempel den intervju med påven Franciskus som Signum tillsammans med en rad andra jesuitiska kulturtidskrifter publicerar samt en spännande artikel av Barbara Crostini om bibliska motiv i årets Eurovision.
-
Sveriges kristnande är en av de mest omvälvande händelser som ägt rum i den svenska historien. Generationer av svenskar har fått lära sig att det var den tyske benediktinmunken Ansgar som förde kristendomen till landet i samband med sitt första besök i staden Birka på Björkö i Mälaren år 829/830. Men när börjande egentligen kristnandet av Sverige och hur fick man befolkningen att byta religion?
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om hur det gick till när Sverige kristnandes. Modern forskning har visat att kristnandeprocessen inleddes betydligt tidigare än vad man tidigare trott och att handel och krig var betydligt viktigare än mission för svenskarnas första möten med den nya religionen.
Runstenar berättar om människor som besökt fjärran länder och helgonlegender beskriver hur fromma missionärer offrade sina liv när de försökte sprida det kristna budskapet i hedniska trakter. I Frans G Bengtssons roman Röde Orm finns en skildring av hur folket i Göinge fångade präster som de sedan förde över gränsen till Småland där de sålde dem i utbyte mot oxar och bäverskinn. Men hur var det egentligen? Ska mötet mellan de olika religionerna beskrivas i termer av konfrontation eller samexistens och varför har arkeologer påträffat brända ben under golvet i koret på Frösö kyrka?
Ansgar har fått epitetet Nordens apostel. Han var munk, missionär och biskop och hade en koppling till Hamburg-Bremenstiftet. Norden låg under detta stift. Hans liv har skildrats av hans lärjunge och efterträdare Rimbert i legenden Vita Ansgari. År 829/830 kom han till staden Birka på Björkö i Mälaren tillsammans med munken Wittmar och här grundade de en församling. Han stannade i Birka några år och förkunnade det kristna budskapet. Bland åhörarna fanns sveakungen Björn men Ansgars missionsframgångar var sannolikt ganska blygsamma.
Efter att ha återvänt till Hamburg utsågs han till ärkebiskop några år senare. Han återvände till Birka i början av 850-talet och då fanns inte längre den församling som han skapat två decennier tidigare utan den fick återupprättas. Ansgars mission nådde inte särskilt många människor och var inte heller speciellt framgångsrik.
Anledningen till att han blivit den som kommit att förknippas med kristnandet av Sverige är att han är den första missionär som vi känner till namnet på, vilket i sin tur berodde på att tyskarna var duktiga på att dokumentera sin verksamhet i Norden. Det kan således ha funnits andra men dessa har i så fall inte lämnat några spår efter sig.
Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.
Läs mer om Sveriges kristnade hos tidskriften Signum.
Bild: Ansgar förkunnar kristendomen. Andra förslaget till väggmålning i Nationalmuseums övre trapphall av Gustaf Cederström, Digitalmuseum; Nationalmuseet, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.
Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad.
"Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.
Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.
I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.
En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade stumfilmsintriger och skrev librettot till en opera av Ravel. Vid sidan av gjorde hon koreografier till pantomimteater – och extraknäckte själv framgångsrikt som mimare och dansare.
Den konservative författaren och kulturpersonligheten Henry de Montherlant kallade Colette "den största naturliga franska författaren". Suzanne Brøgger, den nordiska författare som mest liknar Colette, har beskrivit hennes språk som såpbubble-fjärilvingelätt: "Som om skrivandet var det naturligaste av allt för denna språkgourmet, alltid på jakt efter ett bättre ord, utan att syntaxen röjer det hårda slitet, de oändliga rättelserna och omskrivningarna". Även om det hon skrev om, alla interiörerna från Paris undre värld, kunde te sig skandalöst höll hon sig stilistiskt innanför det tolerablas gränser. Det gällde inte i lika hög utsträckning hennes erotiska testamente.
Colette blev tvingad att revidera "Det rena och det orena" när hon var i sjuttioårsåldern. Boken kom ut 1941, i ett kulturklimat som på grund av kriget skilde sig kraftigt från det som en gång format Colettes konstnärskap. Ändå är framför allt om ungdomens könsroller och umgänge hon vill berätta. Därför är det inte rösterna från mellankrigstidens radikala kulturliv som når oss, utan det mer avlägsna sorlet från la belle époque. Det var en era då den europeiska misogynin nådde en höjdpunkt. Männen kände sin auktoritet och ställning hotad, inte bara av den skrämmande varelse som gick under namnet "Den nya kvinnan", utan även av två andra mytologiska väsen. "Juden" och "den homosexuelle" var två kulturella projektioner som underminerade den patriarkala ordningen.
Även om Colettes feministiska kritik inskränker sig till det som pågår i sängkammaren, framstår hon som en pionjär. Och hon blir, skriver den amerikanska kritikern och författaren Judith Thurman, en av de första som sanningsenligt skildrar den nyligen frigjorda kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Genom sin osentimentala, för att inte säga iskalla blick på relationer och sexuella identiteter, vågar hon visa att "kvinnligt" och "manligt" är kulturella konstruktioner. Alla samhällen som delar upp individer i sådana som "ger" och sådana som "tar emot" sexuell njutning, fördärvar sina unga. De flesta, oavsett biologiskt kön, föds med behov av att dominera såväl som att underkasta sig, säger Colette med en blinkning. Ur förtrycket av de naturliga drifterna föds perversionerna, och det är de som Colette med en sådan framgång har lyckats skildra. Hennes skarpa iakttagelser av det som en gång kallades "onatur" gör att "Det rena och det orena" numera ses som ett viktigt bidrag till HBTQ-litteraturen.
Men författare lever som vi alla vet sällan som de lär. Judith Thurman skriver i sitt förord till the Pure and the Impure att Colette ironiskt nog skrev "Det rena och det orena" under en period då hon själv, efter att i flera decennier ha levt i olyckliga relationer, hade funnit en stadig partner. Äkta maken nummer tre, Maurice Goudeket, tycks ha skänkt Colette den trygghet hon letat efter. Och även om deras förhållande var stormigt och de fick uthärda rejäla smockor från båda hållen, var det ändå en relation mellan jämlikar.
Och som Judith Thurman sammanfattar det:
"'Det är inte förrän man blivit frisk som man upptäcker att man varit sjuk', skrev Colette en gång till Maurice. En sanning som bekräftas av hennes egen lovsång till ett sårat och splittrat Eros, författat av en kvinna som för första gången kände sig hel".
Ulrika Kärnborg, författare
-
Februari känns som årets längsta månad och även om det är soligt just idag, brukar vi så här års bli ganska trötta på vinter, kyla och den gråa tristessen som Göteborg bjuder på. Vi som bor vid västkusten längtar till sommaren och till att ta färjan över Kattegatt till Fredrikshavn och konstens sommarparadis i Skagen. Och dit vill vi ta er idag!
Det finns få konstnärer som vi har fått så många önskemål om som den danska målaren Anna Ancher (1859-1935). Därför har vi valt att fokusera på en målning av henne idag, och inte vilken målning som helst, utan ett av hennes färgstarka verk som verkligen fångar solskenet. För solsken och färg, det tycker vi, är det som behövs just nu, en sån här kall dag i februari.
Verket vi har valt heter “Solskin i den blå stue”, eller “Solsken i det blå rummet” på svenska. Det målades 1891 och befinner sig nuförtiden på Skagens museum i Nordjylland. I denna målning ser man Anna Anchers signum att komponera färgernas samspel med ljus och solsken som faller över människor och ting. I detta fall lägger sig solens ljus över hennes dotter Helga Ancher, som sitter i det blå rummet på Brøndums hotell, familjens hotell, där Anna Ancher även föddes. Som titeln anger är solskenet målningens protagonist och Anna Ancher väcker med sitt färgsinne och skickliga penselarbete den enkla blåmålade väggen i bakgrunden till liv.
I podden pratar vi också om Skagen, “där Nordsjöns vågor slår över din ena fot och Kattegatts vågor över den andra”, som H.C. Andersen skrev. Vi berättar mer om varför konstnärer i slutet på 1800-talet sökte sig till små byar och målade i konstnärskolonier, vad de sökte efter och vad de fann, och om de typiska platsmyterna som etablerades i nästan varje koloniort.
Självklart pratar vi även mer om Anna Ancher och hennes framgångar, men även hur hennes verk blev känt för en bredare publik först på 1960-talet, när Michael och Anna Anchers hus på Markvej 2 öppnades som museum.
Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
De första tio minutrarna är undervisning. Håll ut!
Idag fortsätter vi serien kring astronomi, astrologi och Saturnus. Vad har Sri Yantra symbolen med Saturnus samt Jupiter att göra? Synkronicitet hörrnii, det verkar vara ett signum i mitt liv. Många år har gått men tillslut fick jag ihop det. Kanaliseringar som gett utdelning av livets största mysterier. Jag går igenom vad som visats för mig, då helt ofattbara saker utan mening. Jag går igenom vem som egentligen är gud. Blodsmagi och ritualer. Blodgrupper. Det kosmiska ägget samt alpha och omega samt massor mera, för du har väl förstått att detta handlar om Saturnus? Knowledge is power! Horns up som Stenbocken säger!
Tack till min eminenta galaktiska syster Sofie Johansson-Annergren för feedback och bollkpank och för att du delade med dig din enorma visdom i avsnittet!
Halsbandet Sri Yantra hittar du på Oceania Spa!
Välkomna in att lära er esoterik och mysticism.
Jag är professionell esoterisk och praktisk numerolog. Vill du har ditt själskontrakt i fjorton delar?
Du hittar mig på:
Hemsida
Nyheter/blogg
Instagram
YouTube
Pinterest
#saturnus #astonomi #astrologi #esoterik #mysticism #kabbalah #okultism #sriyanta #jave
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
This episode is both in Swedish and English
If you are English-speaking, you can find the English introduction further down which makes the talk easier to follow.Längre ned kan du även se filmen SUSANA.Further down you can also see the movie SUSANA.
I det här avsnittet av SAQMI Play möter vi den argentinska filmskaparen Susana Blaustein Muñoz, som med sin ständigt aktuella självbiografiska film Susana tidigt blev en queer pionjär. Filmen från 1980 är en av dom allra första svenska lesbiska historier som skildras i rörlig bild, Susana bodde nämligen i Stockholm ett tag i slutet av 70-talet och hängde bland annat i kretsarna kring Lesbisk front. Christina, hennes dåvarande finlandssvenska flickvän som också var ny i Stockholm, figurerar i filmen. 40 år senare kommer deras pånyttfödda kärlek att skildras i kortfilmen Old Love Dies Hard, som skulle blivit en längre uppföljare till Susana men som verkar förbli den drygt åtta minuter kortdokumentär den är idag.Sitt breda internationella genombrott fick Susana Blaustein Muñoz 1985 med dokumentärfilmen Las Madres de la Plaza de Mayo som nominerades till en Oscar. Las Madres är en film om dom argentinska kvinnor som utmanade landets militärjunta och drev en enorm kamp för att få veta vad som hänt deras barn, som försvunnit under dom år Argentina var en militärdiktatur. Varje torsdag samlades mödrarna på torget Plaza de Mayo i Buenos Aires framför presidentens residens. Deras vita sjalar blev ett signum och rörelsen känd över hela världen.Susana Blaustein Muñoz, idag 68 år, har examen i konst från Bezalel Academy i Jerusalem i Israel och en master i film från San Francisco Art Institute i USA. Idag bor hon återigen i sin hemstad Mendoza i Argentina. Vi ska alldeles strax låta Susana själv berätta om sitt arbete. Hon nämner direkt sitt självporträtt Susana som kom till när hon studerade film i San Fransisco. Susana är en slags dagbok i rörliga bilder och ett möte mellan två systrar som valt olika sätt att leva sina liv. Susana väver samman cinema vérité och intervjuer till ett collage av stillbilder, amatörfilmer och animationer för att gestalta den kulturella kontext i vilken kvinnlig, sexuell och etnisk identitet formas. Hon ber sina familjemedlemmar, älskare, ex och vänner berätta om henne framför kameran. Vad tycker du om Susana? undrar hon. Filmen blev censurerad av den argentinska staten – som flera av Susanas filmer. Hon säger idag att det är nästintill omöjligt för henne att arbeta som filmskapare i sitt hemland.Malin Holgersson och SAQMIs grundare Anna Linder, hade samtalet med Susana den 28 juni 2021. Susana sitter i sitt hem i Mendoza i Argentina och vi sitter hemma hos Anna i Majorna i Göteborg.Text av Malin Holgersson.
SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, sv/vit, 16mm.Experimentell dokumentär om Susana Blaustein Muñoz liv. I sitt självbiografiska porträtt lämnar Susana hemlandet Argentina, för att leva sitt liv utanför det kulturella trycket från den latinamerikanska samhälls- och familjestrukturen. Det är en personlig och privat berättelse, likt en dagbok i rörliga bilder. Susana är en politiskt viktig film och en av de allra första svenska lesbiska historier som skildras och som bör ingå i ett svenskt kulturarv. Fler filmer av Susana längre ned:
Trailer till filmen SUSANA:
Relaterat material:
Screen: 'Las Madres' of ArgentinaText by Walter Goodman, The New York Times, April 2, 1986
Relationer blir film långt borta och nära, SvDText av Henrik Sahl Johansson, Publicerad den 4 augusti 2014.
Texts and films by Susana Blaustein Muñoz:
In this episode of SAQMI Play we meet the Argentinian filmmaker Susana Blaustein Muñoz, who became an early queer pioneer with her always relevant autobiographical film Susana. This film from 1980 marks one of the first Swedish lesbian stories to be portrayed in moving images, since Susana lived in Stockholm for a while in the late 70’s, and for instance hung out in the circles around Lesbisk front (Lesbian Front). Christina, her Finno-Swedish girlfriend at the time, who was also new to Stockholm, appears in the film. 40 years later their reborn love will be depicted in the short film Old Love Dies Hard, which was meant as a longer follow up to Susana, but seems to remain the slightly over 8-minute long documentary short that it is today.
Susana Blaustein Muñoz had her broad international breakthrough in 1985 with the documentary film Las Madres de la Plaza de Mayo, which was nominated for an Oscar. Las Madres is a film about the Argentinian women who challenged the nation’s military rule and waged a tremendous struggle for the right to know what happened to their children who’d disappeared during the years when Argentina was a military dictatorship. Every Thursday the women gathered at the Plaza de Mayo in Buenos Aires in front of the President’s residency. Their white scarves became a signum, and the movement grew famous all over the world.
Susana Blaustein Muñoz, now 68 years of age, has an art degree from the Bezalel Academy in Jerusalem in Israel, and a master in film from the San Francisco Art Institute in the USA. Today she once again lives in her hometown of Mendoza in Argentina.
In just a moment we’ll let Susana talk about her work herself. Directly she mentions her self-portrait Susana, which came to life while she was studying film in San Francisco. Susana is a kind of diary of moving images as well as a meeting between two sisters who’ve chosen different ways of living their lives. Susana weaves together cinema vérité and interviews to create a collage of stills, amateur films, and animations, to portray the cultural context in which female, sexual, and ethnic identity is formed. She asks her family members, lovers, exes, and friends to talk about her in front of the camera. What do you think about Susana? she wonders. The film was censured by the Argentinian state – just like many of Susana’s films. She says that today it’s almost impossible for her to work as a filmmaker in her home country.
Malin Holgersson and SAQMI’s founder Anna Linder had this discussion with Susana on the 28th of June, 2021.Susana sits in her home in Mendoza in Argentina and we sit in Anna’s home in Majorna in Göteborg.Text by Malin Holgersson. Translated to English by Alex Alvina Chamberland
Filmografi:SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, Black/White, 16mm. Experimental documentary about Susana Blaustein Muñoz life. In this autobiographical portrait, Susana leaves her native Argentina to live her life outside the strictures of Latin American cultural and family pressures. Susana interweaves cinema vérité interviews of her family and lovers with snapshots, home movies and even a Disney cartoon to render the cultural context in which female, sexual and ethnic identity is shaped.
See the film SUSANAPrice: 40 skr. The money goes directly to the filmmaker.Las Madres; The Mothers of Plaza de Mayo, 1985, 64 min, 16mm. Co-directed and produced with Lourdes Portillo.Nominated for an Academy Award for Best Documentary in 1986, Las Madres documents the courageous political actions of the Mothers of the Plaza de Mayo, a group of Argentine women who gather weekly at the Plaza de Mayo in Buenos Aires to remember the children that "disappeared" during the Dirty War (1976-1983). La Ofrenda - The Days of The Dead (El Diade Los Muertos), 1989, 62 min. Produced and Directed by Lourdes Portillo and Susana Blaustein Muñoz. Filmed simultaneously in Oaxaca DF and San Francisco. A documentary exploring the varying cultural practices of the "Day of the Dead" in both Mexico and Chicano/a communities in the United States. Nominated for Grand Jury Prize at Sundance Film Festival 1989.My Home: My Prison, 1993, 60 min. My Home: My Prison is based on the autobiography of Palestinian journalist Raymonda Tawil, one of the first Palestinians to engage Israelis in dialogue twenty-four years ago. She was arrested several times by the Israeli military and accused of being a collaborator by some of her own people. Yet today, she is considered a pioneer of the peace process in the Middle East. My Home, My Prison is also about the struggle for women's rights. Raised in a misogynistic society that limits the freedom of women. Raymonda grew into a person who dared to speak her mind. Now exiled in Paris, she remains controversial; her daughter Suha married Yasser Arafat. Directed with intensity by two Jewish filmmakers. Erica Marcus and Academy Award nominee Susana Blaustein Muñoz, the film, set against the backdrop of the last fifty years of the Israeli-Palestinian conflict, goes beyond traditional documentary by interweaving archival footage, interviews and reenacted scenes from Tawil's memories, accompanied by dramatized excerpts from her writings. It screened at the Haifa Film Festival 1994 -1996.Ave Phoenix, 1995, 27 min. Short Film. Directed, produced and written by Susana Blaustein Muñoz. Starring Mira Furlan a former actress of Emir Kusturica. Sponsored by AFI in Hollywood,Awakening from Sorrow: Buenos Aires 1997, 2009, 40 min, Directed by John Knoop and Karina Epperlein. Produced by John Knoop, Susana Blaustein Muñoz, Karina Epperlein. A documentary about the rise of the movement called HIJOS. Children of the disappeared. The film is about a crucial moment in history when the grief of young Argentines - whose parents disappeared and were tortured and killed during the 'Dirty War' (Argentina's dictatorship organized mass killings of civilian dissidents during the 1970s until 1983) erupts into public action, and becomes a cornerstone for social movements from South America to Serbia. Until these young people began to organize and demand explanations from their government, the predominant coping strategy has been to pretend that the missing are still alive. This film documents the power to transform pain into action to lift the veil of repression that has gripped a generation of young people.
Old Love Dies Hard, 2013, 8:30 min. This autobiographical film shows that there is no agelimit for falling in love. The story of Susana and Christina takes us from Stockholm to Buenos Aires. Susana and Christina met in their 20`s and reconnected via Facebook 35 years later. Their love was rekindled at age 60 and they made a commitment to settle together. Never say never is the message!
See the film Old Love Dies Hard:
Credits SAQMI Play:Producenter: Anna Linder och Malin HolgerssonDesign och kod: Vincent OrbackKomposition: Amanda LindgrenKlipp och mix: Malin HolgerssonAnsvarig utgivare: Anna Linder
SAQMI Play produceras med stöd avKulturrådet och Göteborgs stad.
- Laat meer zien
