Augustinus Podcasts
-
Är Gud i eller bortom världen? Bör Kyrkan ses som en del av världen, eller världen som en del av kyrkan, eller något helt annat? Detta och mer i dagens avsnitt!
Martin Westerholm är systematisk teolog på Göterborgs Universitet. En av de två bästa ställena att studera teologi i Sverige enligt Anton. Han är uppvuxen i Kanada men är inte helt obekant för Sverige sedan innan. Martin (eller Erh, som vi kommer att kalla honom), har skrivit en (enligt twitter) utmärkt artikel om hur Niebuhr sett på Augustinus, hur Barth och Hauerwas har trott Niebuhr har sett på Augustinus, och vad det har fått för konsekvenser för etik och teologisk politik. Anton och Martin diskuterar teologins ställning i Sverige idag, hur Gud respektive Kyrkan relaterar till och bör relatera till Världen.
Dessutom, Victor pratar om vetenskapens roll för Europas och USAs sekularisering, och Anton funderar kring om man kan vara politiker och en god kristen.
----
Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter
Skriv till oss på [email protected]
Stöd oss på Patreon
Prenumerera, dela, kommentera, recensera! -
Söndag 1 januari - Nyårsdagen | Dagens uppläsare: Mats Linde | Texter: Ps 42:3, Matt 7:8 | Poetisk text av Augustinus | Söndagens Evangelium: Joh 2:23-25
Tips på fler bibeltexter för dagen: GT: Klag 3:22-26, Dagens epistel: Apg 10:42-43, Ps 121
Dagens lösen-podden är en andaktspodd med ord som lyser upp din dag! Baserad på Dagens lösen, den årliga andaktsbok som som ges ut på över 50 språk världen över och som varit i bruk längst av alla, sedan 1731. Dagens lösen-podden produceras av EBF - Evangeliska Brödraförsamlingen i Sverige i samarbete med Libris förlag och Svenska Bibelsällskapet.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Saga och Myrna frågar sig om Carina Rydbergs comeback efter 16 år kanske bara är en cash-grab. Dessutom: Saga pratar utifrån kyrkofadern och memoarkingen Augustinus (354 - 430 e.Kr.) tidsbegrepp om varför finansialisering omöjliggör trendspaningar, Myrna informerar om mäns våld mot kvinnor och avslöjar vilken som är den riktiga ”nordiska paradoxen”.
Böcker vi läst till avsnittet:
Vitt slödder – Carina Rydberg
-
Äntligen blir det SEX i Söndagsskolan! Vad är det med denna fysiska aktivitet som fascinerar, provocerar, lockar och skrämmer? Är sexualitet en aktivitet eller en identitet? Måste man göra ideologi av vem man ligger av? Bör man hålla sexualiteten i den privata sfären? Är det skillnad på manlig och kvinnlig sexualitet? Vidare: Incels, volcels, femcels, knapplösa knull, postceremoniellt sex, preventivmedel och prydhet. Dessutom: Kinseyrapporten, Masters & Johnson, Barbara Cartland, Charlotte Roche och Augustinus. PLUS: Priset på smör och billiga knep i amatörteaterkretsar. MISSA INTE!
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Tigerdraake
Klipp: Patrik Sundén
[email protected]
www.silverdrakeförlag.se -
Äntligen blir det SEX i Söndagsskolan! Vad är det med denna fysiska aktivitet som fascinerar, provocerar, lockar och skrämmer? Är sexualitet en aktivitet eller en identitet? Måste man göra ideologi av vem man ligger av? Bör man hålla sexualiteten i den privata sfären? Är det skillnad på manlig och kvinnlig sexualitet? Vidare: Incels, volcels, femcels, knapplösa knull, postceremoniellt sex, preventivmedel och prydhet. Dessutom: Kinseyrapporten, Masters & Johnson, Barbara Cartland, Charlotte Roche och Augustinus. PLUS: Priset på smör och billiga knep i amatörteaterkretsar. MISSA INTE! Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén [email protected] www.silverdrakeförlag.se
-
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.
Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.
I reprisen av det nymixade avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.
Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen.
Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”
Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.
Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.
Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.
Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock Audio
Bild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I podden Myter och Mysterier har mystikern Eric Schüldt gjort en observation som blir grunden för dagens samtal. Kyrkan bär på en Petruslinje och en Johanneslinje. Två olika sätt att vara kyrka, som ändå tillsammans utgör en enda gemenskap. En överlappande observation har gjorts av professorn i kyrkohistoria, Samuel Rubenson. Några uttryck för Petruslinjen är den offentliga bekännelsen, utläggningen och läran. Johanneslinjen lyfter snarare fram avskildheten, tystnaden och mysteriet som väg till gnosis.
Detta sista avsnitt med prästen Peter Westermark blir en historisk resa fram och tillbaka sedan kyrkans födelse. Från Origenes, ökenfäderna och Gregorius av Nyssa, till östkyrkans Hesychasm och den västerländska mystikens olika uttryck i exempel som Meister Eckhart och Böhme. Vi diskuterar den språkbarriär som hindrade västkyrkan att ta del av östkyrkans mystik och när språkbarriären bröts, genom renässansen. I den medföljande texten till avsnittet tillkommer timestamps, som dels möjliggör större överblickbarhet, så att man kan se när i tiden olika händelser vi talar om äger rum, men också gör det möjligt för den mindre historieintresse att hoppa över dessa delar.
Vår reflektion avslutas i gnosticismen och nyplatonismen. Vi frågar oss vad Gnosis egentligen är, och på vilket sätt gnosis alltid varit en självklar del i kyrkan. Därtill om vilka gnostiska texter, som när allt kommer kring, vi personligen uppfattar oss mest dragna till.
Timestamps:
Kyrkohistoria
02:00 - Johanneslinjen och Petruslinjen
07:00 - Origenes, (200tal)
08:00 - Gregorius av Nyssa (300tal) & ökenrörelsen/ökenfäderna (300-500tal för första vågen)
09:40 - Hesychasmen, Symeon den nye teologen (900tal) och Gregorius Palamas (1300tal)
12:35 - Meister Eckhart (1200/1300tal), Cusanus (1400tal)
13:25 - Böhme (1500/1600tal)
14:35 - Språkbarriären mellan öst och väst.
Skolastiken (från 1100tal till 1700tal) Renässansen (1400 till 1600tal beroende på hur man definierar det). Augustinus (300/400tal). Hermetism (100-300tal).
Gnosticism, nyplatonism & gnosis
18:40 Gnosticismen & Nag Hammadibiblioteket (100-400tal)
27:25 Nyplatonismen (200-400tal) & Platonism (300fkr till runt år 0)
33:50 Kristen mystik i jämförelse med gnosticism och nyplatonism
45:40 Gnosisbegreppet & Peter och Carls favorittexter från gnostikerna
Länk till chatgrupp på signal:
https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY-
Mer från vårt instagramkonto:
https://www.instagram.com/p/Ce_9i4IMgcn/
"The school of Athens" av Raphael
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/9/91/School-of-athens.jpg
Två nycklar till vem som är vem i "The school of Athens"
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/54/The_School_of_Athens%3B_a_key_to_the_figures_in_the_compositio_Wellcome_V0006664.jpg
https://wp.en.aleteia.org/wp-content/uploads/sites/2/2017/05/school-of-athens-19-638.jpg?quality=100&strip=allMusik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Det här avsnittet består av ett samtal mellan John Sjögren och jesuitpater Andreas Bergmann, inspelat tidigare i år i S:t Lars katolska församling i Uppsala. Samtalet utgår från Sjögrens senaste bok, ”Öppna dig”, och rör sig kring bokens centrala teman: sanning, extas och glädje. Vad har vår kroppslighet med sanningsbegreppet att göra? Vad innebär det att säga Ja till verkligheten? Varför är tystnaden nödvändig i våra liv? Och behöver vi bli en smula galna för att bli hela människor? Det är några av de frågor som tas upp i samtalet där författare och tänkare som Charles Taylor, Hartmut Rosa, Stefan Zweig och Augustinus också dyker upp. Vi kommer också få höra Ann-Ida Fehn läsa några stycken ur ”Öppna dig”.
-
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018.
När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen ”hela människosläktets framtid för alltid”.
Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig – ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en – medvetet eller omedvetet – måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig.
När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård
Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat – jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar ”Adams ursprungliga synd”. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud.
Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: ”Den synd som bor i mig”, skriver han, ”utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min – för jag, jag är ju ett barn av Adam.”
Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till.
Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer.
Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett ”Om människans värdighet” från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Att vara fri är att alltid kunna börja om från början.
Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger?
Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att ”förkasta och utrota” allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: ”revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.”
Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet.
Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande?
På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde.
Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna.
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas
Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi – och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare – måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna … alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan…
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas – och göra henne fri att börja om sitt liv från början.
Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång.
Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria
-
Den svenske filosofen Martin Hägglund har i ett flertal böcker (senast i "Vårt enda liv") hävdat att tron på odödlighet och evigt liv innebär en flykt från detta liv, en vägran att omfamna och värdera det ändliga liv som är vårt.
Men vad innebär odödlighet och evigt liv enligt de tänkare som Hägglund kritiserar, såsom exempelvis den nordafrikanske kyrkofadern Augustinus och varför har frågan om odödlighet alltid varit en politisk fråga?
I det här föredraget diskuterar teologen Mårten Björk förhållandet mellan politik och odödlighet, tid och evighet, och anknyter bland annat till Augustinus och Hägglund.
Mårten Björk är doktor i teologi och research fellow vid Lunds Universitet och Oxfords Universitet. -
Tänk om det finns en närmast bortglömd mystik tradition, och att den finns på mycket närmre håll än man kanske först skulle tänka sig. Vad skulle det innebära om självaste Martin Luther ansåg att en nuförtiden ganska okänd bok om mystik, har mer att säga till oss människor, näst efter bibeln och kyrkofadern Augustinus?
Mitt namn är Carl Stattin, och detta är det första av tre samtal tillsammans med prästen Josef Ekesryd om En ädel liten bok, som Martin Luther valde att kalla den då han själv gav ut den, med egenskrivet förord. Martin Luther höjde den mystika boken till skyarna, och använde den för att legitimera den reformation han var i färd med att genomföra.
Författaren till boken är okänd, men i detta avsnitt går vi igenom en del kring bokens historia och sammanhang, för att sedan fråga oss vad det var som Luther uppskattade i den, då svaret kanske också avslöjar något om Luther. Denna bok, som Luther älskade så mycket, berättar nämligen, att anledningen till att Gud en gång blev människa, är att göra människan till Gud.
Extramaterial från vårt instagramkonto:
Om Toumo Mannermaa och finsk Lutherforskning:
https://www.instagram.com/p/CQBf4JxD7sM/?utm_source=ig_web_button_share_sheetMer om Luther som mystiker. Ur Hjärtats Teologi av Bengt Hoffman:
https://www.instagram.com/p/CPwKY1hjehy/?utm_source=ig_web_button_share_sheetMusik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
De flesta människor har någon gång i livet
kämpat med rädslan över att bli övergiven
eller bortglömd. En del kämpar med sådana
känslor hela livet. Men alla människor är
skapade med ett tomrum inom sig. Vi letar
efter något, men vi vet inte vad vi letar efter.
Augustinus uttryckte det som
”mänsklighetens medfödda önskan efter det
oändliga.” Gud själv har upplevt den totala
övergivenheten. - Laat meer zien
