Sartre Podcasts
-
Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kulturredaktionens Mattias Berg gör en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet.
TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.
Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.
Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.
Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.
Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.
Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.
Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.
STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.
Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.
Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.
Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.
Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.
Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.
Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.
Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.
KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.
Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.
Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.
Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.
Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.
Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.
Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.
Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.
VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.
Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.
Om Nobelkodens dubbla kryptering.
Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.
Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.
Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.
Om själva valet. Kort sagt.
Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.
Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.
Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.
Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.
Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre…" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.
Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.
Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.
Mattias Berg
[email protected]Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.
-
Vad innebär det att verkligen lära känna någon? Och vad kan Sartres kärlek till Simone lära oss? Hur är det att vara en fladdermus och varför blir Victoria och Isabella åtta år när de är tillsammans? Idag gästar vår kära, visa vän Isabella Lundgren podden. Kom in och var med oss en stund!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången iden 17 april 2018.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
I huvudsak är alla förekomster av ond tro är föreställningar av något slag, föreställningar där vi agerar som om vore våra händer bundna. Att vi saknar, inte kan se, några alternativa vägar att välja emellan. Vi försöker att övertyga oss själva (ofta genom att övertyga andra) om att vi faktiskt inte kan göra rätt sak, när i själva verket vi helt enkelt inte kommer att göra det utifrån att vi inte vill ifrågasätta våra egna gjorda val och se oss själva som någonting vi inte vill vara, vi vill inte identifiera oss själva med vad vi ser egentligen. Vi vill inte ifrågasätta våra egna känslogrundande värderingar!
Ond tro som företeelse är också därför lättare att lägga märke till i andra än i oss själva. Du har "nästan" säkert känt folk som klagar över sin situation, och insisterar på att den är utanför deras kontroll när det uppenbarligen inte är så alls. När det är riktigt klart – uppenbart, kallar vi det för en offermentalitet. Vi intalar oss själva olika historier som ger oss ut för att vara olyckliga objekt i världen – biljardbollar på bordet, snarare än spelarna av oss själva, vår egen förmåga till att uppleva våra egna känslor. Vi gör oss till offer för oss själva.
Alla dessa typer av beteenden är ett sätt att förneka vår egen frihet, vår egen förmåga att utifrån våra egna känslor genom våra egna tankar påverka våra känslogrundande värderingar - att utvecklas. Att förneka vår frihet är att förneka vår möjliga utvecklings som människor. Om vi erkände alla våra alternativ, kan den självklara saken att göra utgöra något skrämmande. När du har erkänt att det inte är faktiskt alls omöjligt för dig att sluta med ett beteende, då måste man sluta med beteendet. När frihet är skrämmande, låtsas vi att den inte finns. Vi är då rädda för oss själva.
Vi har nog alla gjort detta: du underlåter en Att göra-uppgift, eftersom den kräver ett svårt beslut. Så du skjuter upp den, ignorerar påminnelser som du har angett för dig själv, sätter mindre viktiga saker framför den. Du gör detta trots att en del av dig vet att den måste göras ändå, och förseningar bara gör saker värre för dig. Du skapar ursäkter till varför du inte kan göra den i dag – ”Jag måste få en bättre sömn innan jag arbetar med det här” – trots att ingen luras, utom du själv och inte ens du drar nytta av din låtsade ursäkt, du kan inte göra den ännu. Men du får som drabbad en nytta av lättnad när du skapar en ny ursäkt. Den intellektuella lättjan är betydande, precis som fegheten att erkänna att vi faktiskt har ett val att inte skjuta upp vad som vi egentligen inser är rationellt för oss att göra. Att ta tag i frågan om vår egen utveckling.
Håller vi oss sakliga och rationella så är det också mycket svårare att falla offer för sig själv och sin egen onda tro - intellektuella lättja. Vår tro på att vi inte kan eller behöver försöka att förbättra oss själva som människor.
Vi tänker ofta på frihet som något som bara kan göra livet lättare, men det kan faktiskt vara överväldigande och även skrämmande. Tänk på det: vi kan ta, när som helst, någon av ett oändligt antal vägar in i framtiden, och inget mindre än resten av våra liv hänger på varje val vi gör i detta. Så det kan vara en stor lättnad att berätta för oss själva att vi faktiskt har färre alternativ framför oss, eller kanske inte ens något val alls. Vi måste gå vidare med oss själva eller gå under i oss själva.
Med andra ord, även om vi vill ha det bästa möjliga livet, om livet kommer att vara en besvikelse, så skulle vi åtminstone vilja kunna förklara detta som att det är någon annans fel. Besvikelsen ligger inte på oss själva, det vill vi inte erkänna. Vi vill inte erkänna att vi inte vill eller vågar ifrågasätta oss själva och våra egna föreställningar. Hänger vi då upp oss själva på värderingar av yttre betingelser, som ekorrhjulet, så blir vi givetvis då också lättare offer för oss själva och våra egna försök till att slippa ta ansvar för det egna psykosociala välbefinnandet. Jag mår visserligen dåligt psykiskt, men jag måste ju främst hantera livspusslet – som visserligen uppenbarligen bara kan få mig att må ännu mer dåligt, men ändå?
Sartre trodde att vi har mycket mer frihet än vi tenderar att erkänna. Vi förnekar vanligtvis detta för att skydda oss från skräcken för att acceptera fullt ansvar för våra liv - våra känslor. I varje ögonblick, bara i det som är nu – verkligheten – är vi fria att agera men vi vill inte, utan istället agerar vi ofta som om omständigheterna har minskat ner våra alternativ till ett eller två sätt att gå vidare, eller alltså inte sällan inga alls.
#CarlNorberg #DeFria
Stöd oss:
SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)
PATREON: https://patreon.com/defria_se
HEMSIDA: https://defria.se
FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se -
I huvudsak är alla förekomster av ond tro är föreställningar av något slag, föreställningar där vi agerar som om vore våra händer bundna. Att vi saknar, inte kan se, några alternativa vägar att välja emellan. Vi försöker att övertyga oss själva (ofta genom att övertyga andra) om att vi faktiskt inte kan göra rätt sak, när i själva verket vi helt enkelt inte kommer att göra det utifrån att vi inte vill ifrågasätta våra egna gjorda val och se oss själva som någonting vi inte vill vara, vi vill inte identifiera oss själva med vad vi ser egentligen. Vi vill inte ifrågasätta våra egna känslogrundande värderingar! Ond tro som företeelse är också därför lättare att lägga märke till i andra än i oss själva. Du har "nästan" säkert känt folk som klagar över sin situation, och insisterar på att den är utanför deras kontroll när det uppenbarligen inte är så alls. När det är riktigt klart – uppenbart, kallar vi det för en offermentalitet. Vi intalar oss själva olika historier som ger oss ut för att vara olyckliga objekt i världen – biljardbollar på bordet, snarare än spelarna av oss själva, vår egen förmåga till att uppleva våra egna känslor. Vi gör oss till offer för oss själva. Alla dessa typer av beteenden är ett sätt att förneka vår egen frihet, vår egen förmåga att utifrån våra egna känslor genom våra egna tankar påverka våra känslogrundande värderingar - att utvecklas. Att förneka vår frihet är att förneka vår möjliga utvecklings som människor. Om vi erkände alla våra alternativ, kan den självklara saken att göra utgöra något skrämmande. När du har erkänt att det inte är faktiskt alls omöjligt för dig att sluta med ett beteende, då måste man sluta med beteendet. När frihet är skrämmande, låtsas vi att den inte finns. Vi är då rädda för oss själva. Vi har nog alla gjort detta: du underlåter en Att göra-uppgift, eftersom den kräver ett svårt beslut. Så du skjuter upp den, ignorerar påminnelser som du har angett för dig själv, sätter mindre viktiga saker framför den. Du gör detta trots att en del av dig vet att den måste göras ändå, och förseningar bara gör saker värre för dig. Du skapar ursäkter till varför du inte kan göra den i dag – ”Jag måste få en bättre sömn innan jag arbetar med det här” – trots att ingen luras, utom du själv och inte ens du drar nytta av din låtsade ursäkt, du kan inte göra den ännu. Men du får som drabbad en nytta av lättnad när du skapar en ny ursäkt. Den intellektuella lättjan är betydande, precis som fegheten att erkänna att vi faktiskt har ett val att inte skjuta upp vad som vi egentligen inser är rationellt för oss att göra. Att ta tag i frågan om vår egen utveckling. Håller vi oss sakliga och rationella så är det också mycket svårare att falla offer för sig själv och sin egen onda tro - intellektuella lättja. Vår tro på att vi inte kan eller behöver försöka att förbättra oss själva som människor. Vi tänker ofta på frihet som något som bara kan göra livet lättare, men det kan faktiskt vara överväldigande och även skrämmande. Tänk på det: vi kan ta, när som helst, någon av ett oändligt antal vägar in i framtiden, och inget mindre än resten av våra liv hänger på varje val vi gör i detta. Så det kan vara en stor lättnad att berätta för oss själva att vi faktiskt har färre alternativ framför oss, eller kanske inte ens något val alls. Vi måste gå vidare med oss själva eller gå under i oss själva. Med andra ord, även om vi vill ha det bästa möjliga livet, om livet kommer att vara en besvikelse, så skulle vi åtminstone vilja kunna förklara detta som att det är någon annans fel. Besvikelsen ligger inte på oss själva, det vill vi inte erkänna. Vi vill inte erkänna att vi inte vill eller vågar ifrågasätta oss själva och våra egna föreställningar. Hänger vi då upp oss själva på värderingar av yttre betingelser, som ekorrhjulet, så blir vi givetvis då också lättare offer för oss själva och våra egna försök till att slippa ta ansvar för det egna psykosociala välbefinnandet. Jag mår visserligen dåligt psykiskt, men jag måste ju främst hantera livspusslet – som visserligen uppenbarligen bara kan få mig att må ännu mer dåligt, men ändå? Sartre trodde att vi har mycket mer frihet än vi tenderar att erkänna. Vi förnekar vanligtvis detta för att skydda oss från skräcken för att acceptera fullt ansvar för våra liv - våra känslor. I varje ögonblick, bara i det som är nu – verkligheten – är vi fria att agera men vi vill inte, utan istället agerar vi ofta som om omständigheterna har minskat ner våra alternativ till ett eller två sätt att gå vidare, eller alltså inte sällan inga alls. #CarlNorberg #DeFria Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se
-
Caroline läser Simone de Beauvoirs "De oskiljaktiga" och undrar om det var Sartre som var musan. Liv läser Marcus Aurelius och slår ett slag för stoicismen när vi alla har blivit lättsårade internetoffer.
-
I vår sommarserie "Nio tänkare att ha koll på" kretsar samtalet kring paret Sartre och de Beauvoir och deras filosofi om frihet och att människan är vad hon själv gör sig till.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
December 1933. Tre unga vänner träffas på en bar i Paris. En av dem heter Jean Paul Sartre, en annan Simone De Beauvoir. Den tredje, Raymond Aron, har varit i Berlin och studerat fenomenologin: en idétradition som utgår från den levda erfarenheten, istället för abstrakta principer och axiom.
Här sås fröet till en filosofi som under maximer som ”Existensen föregår essensen” och ”Man föds inte till kvinna, man blir det” skulle komma att nå långt utanför de akademiska seminarierna, in i konsten och litteraturen – och rentav förknippas med en livsstil med individens okränkbara frihet i centrum.
Hur såg det löfte ut som lockade så många, inte minst unga, till existentialismen under åren efter Andra världskriget? Och vad har Sartre och De Beauvoir att säga oss idag? Filosofiska rummet tar sig an den franska existentialismen med hjälp av Åsa Moberg, författare och översättare, och Mats Rosengren, professor i retorik vid Uppsala universitet.
Programledare: Tithi Hahn
Producent: Mårten ArndtzénProgrammet sändes första gången den 10 februari 2019
-
Den ena grundaren av Övre Nedre Slotts har blivit ett år äldre och det firas självklart med syntolkad presentöppning och gula änkan!
Sen blir det: alternativa skolmetoder, humoralpatologi, sommarmodet, Sartre med vänner och 60+ poddare. Allt, med andra ord.
chin-chin!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I det tredje och hittills gnälligaste avsnittet av Kärlek & Europa djupdyker Johan i dåliga analyser av Sartre och de Beauvoirs sexliv. Erik använder sitt latenta kvinnohat som krystad språngbräda för att prata om irrationell antipati mot konst.
-
I denna andra portion Birgitta Stenberg-utsvävningar funderar Erik på fetischer och Freud, medan Johan pratar om Sartre och karaktärsmördar en känd biografiförfattare.
-
Komiker och improvisatörer gästar Lustgas förklädda till påhittade karaktärer.
Andreas och Elias dagdrömmer om kongatåg och rollspelar nya lyssnare. Sen måste Andreas lämna och tar in vikarien Arbetare #547 som är hejduk åt superskurken Mr. Black. Han berättar om den nya gemenskapen han funnit i arbetslaget och filosoferar om vad som är en god gärning. Gästar gör den franska författaren Cecile Saint-Pastis som tycker att barn bara är små vuxna som borde läsa Sartre och Simone De Beauvoir så att de blir drägliga att umgås med.
Varning för dumheter och brist på verklighetsförankring.
Instagram:
@lustgascomedy
@fiskfotografen -
Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller.
Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna. Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom. -
Tävlingen är avgjord, vinnare är korad. Slashat.se är numer Din machete i teknikdjungeln. Men vi river även av lite Microsoft, Google, Sartre, Pirate Bay och Go. Vi tipsar även om den skumma siten HDMT. Och vilja? Jo, Tommie och Jezper! Utgiven: Nov 17, 2009
-
Nordiska rådets litteraturpris gick i år till den norska författaren Merethe Lindstrøm för romanen Dager i stillhetens historie, som handlar om hemligheter och tystnad i en relation. Hon har skrivit noveller och romaner i över tjugo år, men är inte särskilt känd ens i Norge. Under flera år har jag funderat över om mina böcker ens blivit inköpta i bokhandeln, säger hon. Men nu har det hänt något och plötsligt ser jag min bok uppställd mitt bland alla deckare. Hur skriver hon och vad tänker hon på? Anna Tullberg har varit hemma hos Merethe Lindstrøm på Nordberg i Oslo. Klassikerrummet läser den franske filosofen och författaren Jean-Paul Sartres debutroman Äcklet från 1938, som var hans första försök att gestalta existentialismen. En filosofi om människans fria val, men också ensamhet och ångest. Romanens huvudperson Antoine är en ung man som grips av äckel inför både människorna, tingen och livet självt. Men istället för att ta livet av sig lämnar han småstaden för Paris där han tänker skriva en stor roman. Maarja Talgres gäster är kulturredaktionens Mats Arvidsson och Maria Edström.
