Truman Capote Podcasts
-
Boktokarna har som vanligt läst massor sedan senast! I månadens avsnitt pratar vi i huvudsak om följande böcker: Blodmåne (Jo Nesbö), To Kill a Mockingbird (Harper Lee), Havsörnens skrik (Karin Smirnoff), The Man Who Died Twice (Richard Osman), He Who Fights Monsters 3 (Shirtaloon), Commandant of Auschwitz: The Autobiography of Rudolf Höss (Rudolf Höss), The Assassination of Reinhard Heydrich (Callum Macdonald), The Children Act (Ian McEwan), bok 11-12 i Hamiltonserien (Jan Guillou), Light from Uncommon Stars (Ryka Aoki), Fienden: Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Dick Harrison), och Born to Run: A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen (Christopher McDougall).
(1:14:15) I Boktokigas månatliga bokklubb tar vi oss an fadern till True Crime-genren, nämligen In Cold Blod av Truman Capote. En mycket välskriven bok som passar perfekt för den som gillar att läsa om vidriga mord och personer som begår sådana handlingar. Vill du diskutera boken med oss? Gå då med i vår eftersnacksgrupp på Facebook!
Till nästa månad är det Anton som väljer bok, vilket förstås innebär att det blir fantasy på dagordningen. Vi kommer att läsa Pawn of Prophecy av David Eddings. Pawn of Prophecy är den första delen i serien "The Belgariad", som är en mycket hyllad fantasyserie.
Följ oss på Goodreads! Antons profil på Goodreads, Sebastians profil på Goodreads och Mattias profil på Goodreads. Våra andra poddar hittar ni i vårt länkträd!
-
Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.
Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.
I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.
Visst är det något queer med semikolon.
För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.
Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.
I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.
Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.
Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?
Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.
Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.
Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.
För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.
Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.
Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.
Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.
Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här
Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.
Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;
Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator
-
I skuggan av betongen
Vi besöker författaren John Ajvide Lindqvist i hans hem i skärgårdsidyllen Rådmansö för att prata om den gråa, trista förorten som motiv och miljö i skräckfiktionen. John Ajvide Lindqvist är Sveriges genom tiderna störste skräckförfattare och behöver ingen vidare presentation. Tomas och Lars säger: Nu är han äntligen här. Vi pratar också om: Låt den rätte komma in, By på höjden, Låt de gamla drömmarna dö, X - den sista platsen, Blackeberg, spökbacken, dödsbacken, “Får vi din moppe?”-grafittin, den opublicerade diktsamlingen Blackeberg: onaturliga mötesplatser, Sommaren 1985, socialdemokratins glansdagar, Rörelsen - den andra platsen, Tage Erlander, Hanteringen av odöda, Pappersväggar, Clive Barker, The Forbidden, Candyman, Råslätt, Norrahammar, urban legends, världens bästa skräcknovell In the Hills the Cities, De dödas röster, den outgivna radioföljetongen Nattkirurgen, Lilla stjärna, Norman Mailer - nej: Truman Capote! - nej: Raymond Chandler! - amerikanska filmbolagsblåsningar, Svarta Madame kom fram, Ouija-bräden, Matt Reeves, Let Me In, Tomas Alfredsson, Kvinnan i det låsta rummet, Rolf Lassgård, pjäsen och platsen Storstugan, Vänligheten, Patrick Bateman, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Brott och straff, Elias Canetti, Stephen King, Mr Harrigan’s Phone, Tabitha Jane Spruce, Finders Keepers, The Dead Zone, Verkligheten, Samantha Fox, Mats Strandberg, Anders Fager, Mariana Enríquez, Vår del av natten, Det vi förlorade i elden, pjäsen De obehöriga, Peter Andersson, Ann Petrén, Leif Andrée, Mia Ajvide, Sulky och Bebbe regerar okej, Ordfront Förlag och självklart något om att alla egentligen är socialdemokrater innerst inne. Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid där snacket fortsätter om allt från strömmingsfiske i gryningen till det kronologiska flödesschemat i TV-spelet Forbidden Siren. Nu är han äntligen här. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.
-
Paul Bowles skickade ut amerikanerna i öknen i sin debutroman Den skyddande himlen från 1949. Han var kompositör och gift med författaren Jane Bowles och kom till Nordafrika på fyrtiotalet och blev kvar där till sin död 1999.
Han var kompis med Gertrude Stein och Truman Capote och alla beatpoeterna. På åttiotalet fick en han en renässans, unga adepter kom vallfärdande till hans hem i Tanger i Marocko. Då var Jane redan död på mentalsjukhus i Spanien, hon hade alltid mer ångest mer skrivkramp, men hon fick till romanen Två allvarligt sinnade damer och några pjäser. Norman Mailer har sagt att Paul Bowles öppnade litteraturen för morden, drogerna, incesten, orgiens rop, civilisationens slut, inte illa, och det slog uppenbarligen an."Du skapar en karaktär och tänker ut det värsta som skulle kunna hända honom eller henne, och sen låter du det hända. That is the pleasure of writing." I dagens K1 hör vi en intervju med honom från 1991, då Lena Gavelin besökte honom i hans hem i Tanger. Katarina Wikars ser om filmen Den skyddande himlen av Bertolucci med Debra Winger och John Malkovich som det äkta paret Kit och Port.De tar med sig sina egna trauman och missbruk ut i hettan och tomheten, var skulle de annars göra av dem? Port drivs av en längtan bort och aldrig tillbaka och när hans pass blir stulet känner han bara lättnad. Kit pimplar champagne i pumps av ödlehud, försöker förhålla sig till tusen förebud, identifiera alla omen, hon är kroniskt rädd för att ta ansvar för sitt eget liv.De kan inte röra varann, bara vid andra och knappt det, Kit väntar på en förändring utifrån, Port är instängd i sin egenhändigt byggda bur av ensamhet, de reser så fort, Port med tyfusen i kroppen ifrån sitt pass, må det aldrig komma tillbaka, Kit låter föras bort av karavanen, sin kropp hårdhänt användas, inga minnen mer, den dörren är stängd. Det finns inte längre några ord att tänka med. Bara himlen ser på, men det gör den inte och en dag skyddar den inte ens längre, den spricker och bakom den hålet, mörkret, ingenting.
