helgon Podcasts
-
I vårt första avsnitt för år 2023 möter vi räven, ett djur som i nordeuropeisk fauna består av två arter, men vilka förr i tiden betraktades som en enda djurart. Vi får höra om hur barnen kunde hotas med räven och hur den kunde associeras med trollkvinnor. Vad sägs om räven i fornnordiska källor? Varför har räven länge ansetts som ett svekfullt och listigt djur? Har räven använts inom folkmedicinen? Är inte räven en vanlig figur i fabler och folksagor? Vad hade kyrkan att säga om räven och finns det kristna helgon som har något med räven att göra? Allt detta och mycket mer pratar vi om.
Som vanligt kan ni hitta källmaterial och lästips på vår hemsida: www.oknytt.com/podcastPatreon för den som vill stödja oss i vårt poddarbete och ta del av spännande bonusavsnitt: www.patreon.com/narmantalaromtrollenVi har även Swish för en valfri donation: 073-801 64 49Intromusiken är producerad av Marc Jungermann. -
Kung Carl XVI Gustaf håller sitt jultal från prinsessan Sibyllas våning på Stockholms slott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
H.M. Konungens jultal, 25 december 2022Kära svenskar, hemma och utomlands, alla i Sverige.
Från Stockholms slott till Ukraina är det bara hundra mil fågelvägen.
Även där firar man jul. Men för många som bor där är det mörkt, kallt och svårt. Delar av samhällets infrastruktur är utslagna. Människor har dödats, skadats och utsatts för fruktansvärt lidande.
Första gången jag var i Ukraina var det fortfarande en del av Sovjetunionen. Drottningen och jag besökte då Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan Ingegerd ligger begravd.
Ingegerd var dotter till sveakungen Olof Skötkonung i Sigtuna. Hon giftes bort med storfursten Jaroslav av Kiev år 1019, och var senare känd som ett helgon, Sankta Anna. Hon blev en historisk person och är än i dag en länk mellan våra länder.
Under ett senare besök till Ukraina, ett statsbesök 2008, reste vi till Gammalsvenskby, ett litet samhälle i södra delen av landet.
Ända sedan 1700-talet har byn varit hem åt svenska ättlingar med rötter från det då svenska Dagö, i nuvarande Estland. Genom seklerna har de utstått svåra prövningar: krig och tvångsförflyttningar. Ändå har de lyckats bevara sina svenska traditioner.
I byns kyrka möttes vi av en kör som sjöng psalmer på ålderdomlig svenska, med texter och melodier som förts vidare från generation till generation. Det är ett starkt minne, som jag har burit med mig ända sedan dess.
Den ryska aggressionen mot Ukraina har slagit hårt mot byn. Vägen jag invigde vid statsbesöket har förstörts. Det är ont om elektricitet, vatten och bränsle.
Det känns tungt att tänka på det här. Därför vill jag i dag sända en särskild hälsning till invånarna i Gammalsvenskby:
Mina och min familjs tankar är hos er – och hos alla era landsmän.
Framför oss ligger nu 2023. Ett särskilt år, på flera sätt.
Vi står som land inför betydande utmaningar. Detta kommer att påverka många, framför allt dem med små marginaler. Och det kommer att ställa krav på oss alla. Som medborgare, och som
medmänniskor.Vid nyår tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. En viktig och ansvarsfull uppgift för vårt land.
Nästa år är också ett jubileumsår: Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung. Och i september har jag själv haft förmånen att vara Sveriges statschef i 50 år. Ja, det är en lång tid!
Med anledning av jubileet kommer Drottningen och jag att besöka Sveriges alla län. Efter snart ett halvsekel av resor till olika delar av vårt land så vet jag att varje län har sin egen karaktär, natur och historia. Det är en rik mångfald, där varje del är med och bygger en helhet. Vi ser fram emot dessa besök, och att få möta alla er, unga som gamla, runtom i landet.
Min förhoppning är att ni blir många som deltar. För det här jubileet handlar om Sverige. Om Sverige i tiden.
Ända sedan jag var liten och lekte med modelltåg har jag fascinerats av tekniska uppfinningar och framsteg. Det har alltid varit naturligt för mig att rikta blicken framåt, mot horisonten.
Under de 500 år som gått sedan Gustav Vasa blev kung har vårt land haft en helt enastående utveckling. Och under det halvsekel som jag har varit kung, har jag ofta fyllts av stolthet när jag sett hur svenska idéer och innovationer gör livet bättre för många
människor. Både här i Sverige och ute i världen, där svenska produkter ofta har ett gott renommé.Denna positiva utveckling och dessa framsteg hör till det som vi firar 2023.
Men, ett jubileum kan också vara ett bra tillfälle för eftertanke och tacksamhet.
Åkrarna vi skördar. Skogarna vi bygger våra hus av. Träden vi får våra juläpplen från. I generationer har människor planterat och sått, tagit hand om skog och mark – och lämnat det vidare till oss att förvalta.
På samma sätt kan man se på konsten, språket, arkitekturen. Den tekniska och medicinska utvecklingen. Allt det som vi i dag kan åstadkomma – kanske till och med tar för givet – bygger på en grund som andra har lagt.
I dag, på juldagens morgon, firades julotta i hundratals svenska kyrkor. De psalmer som sjöngs där har sjungits av många före oss. De är en del av vår historia och vårt kulturarv. Av det som binder oss samman och som tillhör alla i Sverige.
Jag väljer därför att avsluta denna julhälsning med några rader ur ”Härlig är jorden” – en psalm som sjöngs vid vårt besök i Gammalsvenskby, och som jag själv tycker mycket om. Den sjungs gärna vid begravningar, men också i juletid, och den har ett tryggt och trösterikt budskap.
”Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.”Oavsett hur du firar din jul så hoppas jag att den kan ge dig en stund av lugn och ro och eftertanke. Och att du kan ta fasta på det som ger dig glädje och hopp.
Låt oss alla skänka en tanke till dem som behöver det bäst, och ta hand om varandra – nu i jul och under året som kommer.
Tillsammans med min familj vill jag önska dig en riktigt god jul och ett gott nytt år 2023!
-
Utrikeskrönikan 13 december 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm Luciadagen
Hon var klädd i en vit klänning.
Puffiga ärmar, uppklädd.
Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.
Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.
Hon var redo för giftermål.
Men, hon visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.
På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.
Dagen efter våldtogs hon första gången.
Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.
Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.
Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.
Konservativ.
I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.
Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.
Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.
Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.
Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.
Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.
Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.
Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.
Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.
Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.
Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.
Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
-
Ett öppenhjärtligt samtal om domare och kungar och böcker och helgon och äktenskap och frieri och Göteborg och axeloperationer.
Väl mött. -
Predikan av Stefan Englund
Tema: Helgon
harnosand.pingst.se
-
Vi talar om helgon, All helgona och Halloween. När är vilket, vem ansvarar för vad, ni vet, det är mycket att hålla reda på.
-
Grått hår, ormar tar över staden eller det faktum att vi befinner oss i häxornas högtid like...vad är inte spooky just nu? Mellan återupplivade helgon och kroppens åldrande hittar Amie och Fanna varandra i ett samtal om önskningar för framtiden och vad man vill lämna i det förflutna.
Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
-
Grått hår, ormar tar över staden eller det faktum att vi befinner oss i häxornas högtid like...vad är inte spooky just nu? Mellan återupplivade helgon och kroppens åldrande hittar Amie och Fanna varandra i ett samtal om önskningar för framtiden och vad man vill lämna i det förflutna. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
-
Vi behöver mening och kanske är det därför som gud och religiösa former lever kvar i sekulär skepnad. Dan Korn reflekterar över ateister som predikar och andra former av sekulär tro.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.
I ett litet hörnhus vid Øster Farimagsgade i Köpenhamn hade min gamle vän Elias Levin en butik för sadlar, grimmor, hjälmar och annat en ryttare behöver. Han bodde på övervåningen. Jag var med där och firade hans åttioårsdag 1989. Elias var en av få danska judar som överlevt Förintelsen. De flesta lyckades ju, i september 1943, fly över Sundet till Sverige i en räddningsaktion genomförd av den danska motståndsrörelsen med den svenska regeringens och den tyske guvernörens tysta medgivande. Elias hade också rest till de små fiskebyarna vid kusten för att hitta en båt för att ta sig över till Sverige. Men de kom inte med någon båt första dagen och i stället för att hitta boende i fiskebyn ville hans pappa hellre åka hem. En granne såg när de återvände, ringde Gestapo och snart var de på väg till Theresienstadt. I krigets slutskede, när tyskarna inte längre förvarade de danska judarna i ett mönsterläger för att maskera vad de höll på med, skickades Elias till Auschwitz.
Där blev Elias religiös. Det motsatta brukar vara mycket vanligare. Det var många religiösa människor som i lägren miste sin tro. Men för Elias var det tvärt om. Han berättade för mig att han kom från ett strängt religiöst hem, men själv var han måttligt intresserad före kriget. Men när han var i Auschwitz tänkte han för sig själv:
”Det som sker nu runt omkring mig är otroligt, så otroligt att det inte skulle vara möjligt om det inte fanns en gud som styr världen. Jag gillar inte hur han styr den nu, men jag kan inte förneka Gud.”Psykiatrikern Viktor Frankl var också först placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz. Efter kriget skrev han den kända boken ”Livet måste ha mening”, där han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. För de som mördades spelade det givetvis ingen roll om de trodde på livets mening, men för dem som med svält och sjukdomar slet med slavarbete kunde tron på livets mening vara skillnaden mellan liv och död. Frankl skriver:
”Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten – att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.”
Det är inte bara för att överleva koncentrationsläger livet måste ha en mening. Den amerikanske psykologiprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare människor. Religionen ger livet mening. När vi väljer bort Gud ersätter vi därför Gud med något annat. Vi tror att det är modern rationalitet, men bak den fasaden lever ofta magi och skrock vidare, fast i annan klädsel.
På 1990-talet kände jag en man som bodde i en omålad, fallfärdig gammal stuga i norra Västergötland. Han undslapp sig att han trodde på tomten. Alltså han berättade inte historier om att människor förr trott på tomten, utan han berättade att han fortfarande satte ut ett fat med gröt på julafton för att få tomtens välsignelse för det kommande året. Nästa dag var gröten uppäten, så nog fanns tomten alltid. Och han försvarade sin tro med att säga:
”Förr trodde folk på tomten, nu tror de på marknadskrafterna i stället. Men det krävs allt mer än ett fat med gröt för att blidka marknadskrafterna”
Den fransk-amerikanske litteraturvetaren och filosofen René Girard säger samma sak i boken ”Evolution and conversion”. Nittiotalets tro på marknadskrafterna, säger Girard, har påfallande likheter med religiös tro. Precis som man tror på en allsmäktig gud trodde många att om marknaden bara får vara helt ostörd och oreglerad kommer allt att lösa sig till det bästa. Marknaden tillskrevs samma vishet och allsmäktighet som Gud. Trots att Girard genomskådade detta tyckte han att det var en bra lösning. Marknaden kräver sina offer, men jämfört med många andra samhällssystem krävde den fria marknaden förhållandevis få offer.
På samma sätt kan man i dag se de uppenbara likheterna mellan religion och klimatångest. Det behöver inte alls innebära att man förnekar klimatförändringar eller är motståndare till försök till lösningar att man kan se att klimatet har intagit Guds roll. Det är en straffande, grym gud vi har att göra med, en som inte låter sig blidkas så lätt. Men klimatet tar emot offer i form av klimatkompensation och andra goda handlingar samt har en form av gudstjänst i form av skamkänslor och offentlig bikt för flygande. Klimatet har en profet i form av Al Gore och ett helgon i form av Greta Thunberg. Hon har till och med avbildats med helgongloria på en målning. När saker som detta kritiserats har det kallats för ”hån” och kritikerna fått motta en reaktion som minner om forntida kättarförföljelser. Som sagt, man kan se dessa uppenbara likheter utan att för den sakens skull förneka klimatförändringar.
Den brittiske filosofen John Gray menar att vi måste utgå från att livet inte har en mening för att verkligen kunna vara ateister. Nästan allt som kallas ateism är i själva verket monoteistisk religion i nya förklädnader, menar han. Det är en flykt från ett gudlöst samhälle in i det som ger tillvaron mening. I boken ”Seven types of atheism” visar han på de uppenbara likheterna mellan religioner och sekulära ideologier. Dessa ideologier är tillkomna för att verkligheten skulle kännas för skrämmande om tillvaron saknade en kraft som ger ordning och någon form av rättvisa. I stället för Gud kallar vi den kraften naturen, utvecklingen, marknaden eller något annat. Ateismen letar alltså efter surrogat för Gud. Mänsklighetens utveckling har ersatt Guds styrande hand. Tron på att mänskligheten under historiens gång insett gemensamma mål är en sekulär form av den religiösa tron på frälsning.
Gray kallar sig ateist, men propagerar inte för ateism, just därför att det propagerandet har uppenbara likheter med religiöst dogmatisk tro på en sanning, i dess mest bokstavstrogna form. Precis som evangeliska kristna tror man att världen blir bättre om alla tror som dem. Men historien lär oss att viljan att tvinga alla att tycka likadant i stället leder till de värsta konflikter. Nästan all form av religion, säger Gray, handlar inte så mycket om vad man tror på, utan mera om vad man gör. Samma sak borde gälla oss alla. Tänk på vad du gör och strunta i vad både du och andra tror på.
Dan Korn, författare, debattör och utbildad rabbin
-
Lucia både helgon och demon. Varför ska en kasta en dolk av järn i ladugårdsväggen, och vara vaken lussenatten och Sankta Lucia stack ut sina ögon? Tanja gör historisk tillbakablick till Lussekärring, Lucia och magin som omger denna tid. Som extra bonus kommer även ljusmagisk övning på måndag: missa inte detta!
Blessings
//Tanja & Eva
#magipodden #lucia #tanjadyredand #evadanneker #medium
Prenumerera på magipodden och få avsnitt och bonusmaterial när det dyker upp!
Kram Tanja och Eva
Om Tanja och Eva.Tanja Dyredand är författare och aktuell med böckerna "Vardagsmagi", "Magi för själen", "Skratta & Pausa" samt "Min Magiska Kalender 2022", yogalärare, cert. medium och initierad Shaman. Eva Danneker äger Vattumannen bokförlag och bokbutik och är chefredaktör för Tidningen Inspire.
Följ oss gärna också på Insta: @mindfully_tanja www.stressaav.nu Facebook.com/vanligavillan www.vattumannen.se
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I dagens avsnitt presenterar jag tre mindre kända helgon från Antiokias Ortodoxa Kyrka. De vittnar om de kristnas levnadsvillkor under ansträngande tider. Ett helgon från 800-talet, ett andra från 1800-talet och ett tredje från början av 1900-talet. Må de bli till inspiration!
-
Åsskar tycker det blir mörkt tidigt, men just idag har det en naturlig förklaring. Dock diskuterar han och Gabriel skillnaderna i dagsljus mellan södra och norra Sverige, och tar reda på hur långt Sverige egentligen är. Dessutom oroar sig Åsskar över solens eventuella utbrändhet.
Därefter pratar dom om Alla helgons dag! Vad är ett helgon? Hur firas Alla helgons dag? Är det samma sak som Halloween? Gabriel läser upp inlägg från lyssnarna om döden och tillsammans diskuterar dom hopp och tro.
Dagens ord: Treriksröset, kontraktsanställningsålderstillägsklassföljsamhet
Produceras av Frälsningsarmén
www.kylskåpsradion.se
-
Kyrkoherde Mika Wallander och komikern Janne Westerlund i ett samtal om helgon, döden och livet.
Det kan ha förekommit en roast av Heliga Birgitta också ;)
Mer info på svenskakyrkan.se/roslagens-ostra-pastoriat/norrtalje-kyrka
-
Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna – the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid – och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här.
Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade hoppats. Redan vid teaterns biljettkontor börjar problemen. Mannen i luckan hänvisar Tommy till översta läktaren, där man varken kan se eller höra vad som försiggår på scenen. De finare platserna är dessvärre redan upptagna. Men näst på tur står en civilklädd, och just som Tommy ska ta biljetten, och gå in genom entrédörrarna, hör han hur expediten erbjuder mannen två platser på första parkett. Tommy inser att han har blivit lurad. Han är oönskad; ledningen vill inte ha några oborstade soldater bland etablissemangets ordinarie klientel – de förfinade herrarna och damerna som drar efter andan i spelad förfäran över dramats förvecklingar, och kisar bakom sina operakikare fastän scenen är alldeles intill. Hur ska han ha det? undrar expediten. Vill han ha biljetten eller inte? Tommy rycker den till sig, knölar ihop den i näven och slänger den framför sig på kullerstenen. När ridån går upp för krig, svarar han och spottar framför sig, då får vi nog parkett!
Händelsen skildras i dikten Tommy ur boken Barrack-Room Ballads av Rudyard Kipling. Samlingen gavs ut år 1890, när det viktorianska England stod på toppen av sitt herravälde. I texterna skildras livet i de brittiska kolonierna genom diktjaget Tommy Atkins, som är soldat i drottningen armé. Dikterna är skrivna på en utpräglad arbetarklassengelska, som blandats med indiska och burmesiska låneord. Som titeln antyder är de skrivna för att sjungas, helst till tonerna av ett concertinaspel – en form av dragspel i behändigt format, som under artonhundratalet var vanligt förekommande i fält och till sjöss.
I våra dagar är Kipling främst känd som den tämligen anonyme upphovsmannen till den berättelse som fått stå modell för Walt Disneys succéfilm Djungelboken. Men under sin livstid var Kipling en världsstjärna. Hans alster nådde en läsekrets som sträckte sig över hela det brittiska imperiet, från Kanada i norr till Australien i söder. År 1907 – blott 41 år gammal – tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur.
Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet.
Den kanske mest välkända dikten i samlingen bär titeln Gunga din. I den sjunger Tommy om regementets vattenbärare, en man ur det muslimska bhistifolket, som går klädd i fotsid kaftan och transporterar sitt vatten i en säck av getskinn. Hans namn är just Gunga Din, och Tommy håller honom för den främste människa han någonsin mött. En dag, när Tommy ligger sårad i fält kommer Gunga Din springandes till hans undsättning. Just som locket på vattensäcken skruvas upp hörs ett skott, och bäraren faller livlös till marken.
Tommy har förlorat sin kamrat. Men i sista versen ser han ändå fram emot deras nästa möte, i livet efter detta. Eftersom de är soldater kan varken Tommy eller den döde hoppas på något himmelrike. Återseendet måste alltså äga rum i helvetet, eller som Tommy beskriver platsen: där det alltid är dubbla manövrar och matrasten alltid är inställd.
Beskrivningen är typisk för Kiplings realistiska diktning. Han försöker inte beskriva helvetet såsom han själv föreställer sig det, eller såsom han antar att hans läsare föreställer sig det. Istället beskriver han det såsom den fiktive personen Tommy Atkins måste ha föreställt sig det.
Tänk dig in i det: Du är menig i drottningens armé. Reveljen går, och du slår upp ögonen i logementets våningssäng. Frukosten är inställd, och snart väntar dubbla manövrar med tjugo kilos packning i gassande sol. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet.
Förutsättningen för Kiplings litterära förmåga var en djup, personlig kännedom om de platser han skildrade. Han var själv uppvuxen i det brittiska Indien, och andra delar av imperiet kände han genom sina många resor. Dikterna i Barrack-Room Ballads är fulla av detaljerade beskrivningar av olika göromål. Ofta tar de formen av rena instruktioner. Läsaren får bland annat lära sig hur man fraktar timmer genom de burmesiska träskmarkerna, hur man undviker att smittas av den afghanska kolerabakterien och hur man nedmonterar ett tältläger på vägen mellan Haryana och Uttar Pradesh.
I dikten Loot, skildrar Kipling med samma inlevelseförmåga regelrätta övergrepp på lokalbefolkningen. Där står att läsa om hur man på bästa sätt drygar ut sin lön genom att råna de kuvade folken på deras smycken och dyrbarheter. Innan man lämnar brottsplatsen får man aldrig glömma att slå ut en spann vatten över jordgolvet. Där marken sedan sänker sig sticker man ner sin bajonett, och snart har man funnit det nedgrävda bytet.
Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill.
En del av innehållet i dikterna är moraliskt tveksamt. En förutsättning för Kiplings realism är nämligen att han aldrig skönmålar de människor han skildrar. För, som Tommy sjunger i sången som bär hans namn: Av ungkarlar i fält blir det aldrig några helgon. Istället för hustru och barn har de sina medsoldater som de äter och dricker och sover med, och som – för de flesta av dem – är det närmsta de någonsin ska komma en familj.
Trots det stränga reglementet skildras soldaternas tillvaro som ett liv i frihet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. Där väntar ett liv i manlig gemenskap, fullt av upptåg och vilda fester. För Tommys vidkommande är hela imperiet en form av lekplats.
Vissa av dikterna i Barrack-Room Ballads hör till de starkaste i hela Kiplings författarskap. Kanske beror det på den omutliga realism som utmärker dem. Många författare frestas att lägga verkligheten till rätta i syfte att få den att verka mera storslagen än vad den egentligen är. Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till sådana människor. Den som vill framställa världen i ett visst ljus har nämligen alltid ett ärende. Kanske vill han övertyga sina läsare om storheten i en världsåskådning, eller en religion eller ett politiskt system.
På kyrkogården i den malaysiska staden Penang har tiden stått still sedan imperiets fall. I skuggan av ett fikonträd, täckt av rankor och blågröna lavar, står en gravsten i svärtad granit. Den dödes namn har vittrat bort, men skriften förtäljer att han stod i tjänst hos den brittiska kolonialmakten och att han var lika galant som han var godhjärtad. Det är maktens och exploatörernas språk som når oss genom seklen. Men ur Kiplings diktvärld stiger en annan musik.
Det är någon som drar ett concertinaspel, och skränar förfärligt på ovårdad engelska. Bälgen är sprucken och tangenterna tröga. Hans namn är Tommy Atkins, och han sjunger om rotlöshet, elände och längtan; om våldtäkt och rånmord och utpressning. Han sjunger om sitt liv, utan omskrivningar och tillrättalägganden. Han sjunger om en människa.
Vincent Flink Amble-Naess
-
Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020.
Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt.
Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji.
Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor.
Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia.
Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik.
Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt.
Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino.
Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet.
Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig.
”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då.
”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.”
”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo.
I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur.
Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt.
Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre.
Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal.
Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia.
Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig.
Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan.
Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig.
Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur.
Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden.
Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns.
Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills.
Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig.
Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi.
Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något.
Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.
- Laat meer zien
