Julius Caesar Podcasts
-
Det är premiärsäsong på teatrarna och i detta avsnitt möts vi i den violblå timmen mellan två föreställningar på Bertolt Brechts 125:e födelsedag för att prata om några uppsättningar vi sett på sistone: De livrädda av Talajeh Nasiri på Unga Dramaten, Shakespeares Julius Caesar i Jonas Österberg Nilssons version på Uppsala Stadsteater, Lost Lake av Paula Stenström Öhman på Kulturhuset Stadsteatern och Nassim av Nassim Soleimanpour på Riksteatern.
Det blir mycket prat om berättande om berättande och dödsföraktande kikar vi ner i det kaninhål av referenser via T S Eliots The Waste Land som Lost Lake bjuder in till (och går lite vilse).
Medverkande: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (även klipp & red) -
Mordet på Julius Caesar är ett av historien mest kända politiska attentat. I samband med ett möte i senaten omringades Caesar av en grupp senatorer som bestämt sig för att ta livet av honom.
En spåman hade varnat honom för att bege sig till Pompejus teater på Marsfältet denna dag och hans hustru hade bett honom att stanna hemma efter att hon hade plågats av onda drömmar och syner. Caesar hade sovit inte heller sovit särskilt gott och hade nog aldrig gått till senaten denna dag om de sammansvurna inte skickat bud efter honom. Så kom det sig att han en stund senare låg hopsjunken med ansiktet i sin toga, genomborrad av 23 dolkhugg. Idus Martiae, den 15 mars år 44 f. Kr blev hans sista dag i livet.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om mordet på Julius Caesar. Hur kom det sig att Caesar blivit så hatad att delar av senaten ville mörda honom? Vilka var deras motiv? Hur viktig har William Shakespeares pjäs Julius Caesar från 1599 varit för eftervärldens bild av mordet och vilka var egentligen Caesars sista ord i samband med attentatet?
Mordet på Julius Caesar markerar övergången mellan två perioder i den romerska historien. Det inbördeskrig som följde ledde till republikens död och kejsardömets födelse.
Lyssna också på Klottret visar de vanliga människorna i romarriket
Bild: Caesars död av Caesars av Carl Theodor von Piloty (1865), wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fick Julius Caesar gå på plankan när han tillfångatogs av pirater i Medelhavet? Och varför är Erik av Pommern så smutskastad?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Kleopatras maktbas i sitt klientförhållande till Romarriket förlorade sin grund när hennes tidigare älskare Julius Caesar mördades år 44 f. kr. Men några år senare i förhandlingar med generalen Marcus Antonius slutade med att de blev ett par som med tiden kom att leva tillsammans i Alexandria.
Men deras tid tillsammans var utmätt då romarrikets andra starka man Octavius till slut valde att krossa dem. Och det är mångt och mycket deras förhållande och Kleopatras död som gjort att hennes namn fortsatt att leva i tusentals år.
Detta är det andra avsnittet av två om Kleopatra av podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Kleopatra – Liv och legend.
Kleopatra VII Thea Filopator var det självständiga Egyptens sista farao. Hon tillhörde den ptolemeiska dynastin som grundlades av Alexander den stores general Ptolemais 304 f. kr.
Efter Caesars död år 44 f.Kr. tvingades Kleopatra återvända till Egypten. Strax innan hon återvände dog dock hennes medhärskare, tillika yngre bror, under mystiska omständigheter.
Senare blev Kleopatra kallad till Tarsos i nuvarande Turkiet för att stå till svars, för att hon inte tillräckligt aktivt stött romarna. Drottningen kunde dock rättfärdiga sig, eftersom hennes hållning mot Caesars mördare alltid varit fientlig. Vid deras första möte kom Kleopatra, smyckad som Afrodite, på ett förgyllt fartyg med segel av purpurtyg och åror av silver och mötte Antonius på floden Cydnus. Liksom Caesar lät Antonius sig förföras av Kleopatra.
Kleopatra och Antonius fick tre barn tillsammans och den romerska generalen vistades oftare i Alexandria än i Rom. För att kunna ingå äktenskap med Kleopatra lät Antonius till sist förskjuta sin hustru Octavia, vilken han gift sig med för att bibehålla sämjan med den andre romerska imperatorn, Octavianus.
Men Antonius hade, genom sin hängivenhet till Kleopatra och det österländska, minskat sitt intresse för romarna, på samma gång som Octavianus samlade allt mer makt i Rom. Till slut kom en brytning (32 f.Kr.) mellan de båda imperatorerna och krig uppstod mellan Västra Romarriket med Octavianus på den ena sidan och det Östra Romarriket med Antonius och Kleopatra på den andra.
I det avgörande sjöslaget vid Aktion (latin Actium) den 2 september 31 f.Kr. förlorade Antonius och Kleopatra sin flotta och på våren 30 f.Kr. kunde segraren Octavianus komma till Egypten. Kleopatra påbörjade i hemlighet förhandlingar med Octavianus, beredd att offra Antonius.
Enligt myten skall Antonius falskeligen ha underrättats om att Kleopatra tagit sitt liv. Han skall därefter ha bestämt sig för att ta sitt eget. Vid sitt sista andetag skall han dock ha fått visshet om att underrättelsen om Kleopatras självmord var falsk. Kleopatra försökte få hjälp hos Octavianus, men misslyckades och tilläts inte heller medverka vid hans triumfatoriska intåg i Rom. Fem dagar efter Antonius död begick Kleopatra själv självmord. Enligt två olika legender skall hon antingen ha använt en giftfylld hårnål eller låtit sig bli biten av en giftorm.
Lyssna också på Mordet på Caesar och Pyrrhos – på fel sida i historien i kampen om världsherraväldet.
Bild: Kleopatras död av Reginald Arthur [fr] (1892), Wikipedia, Public Domain
Musik: Ambient Background Middle Eastern Atmosphere av Volodymyr Piddubnyk, Storyblocks Audio.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I detta avsnittet pratar vi om mannen med många titlar, festprissen Julius Caesar! Det vill ni inte missa och glöm inte att lyssna efter ljuget!
Följ oss på Instagram: Historia för idioter
Kontakt: [email protected]
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gränser som nyss var tämligen abstrakta bemannas nu på nytt. Till och med sådana som helt hade fallit i glömska återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ordet "gräns" låter som ett äkta svenskt ord. Eller som ett äkta tyskt ord, för den delen: "Grenze". Men så är det inte. Ordet är en gränsgångare i sig själv. Det kommer från trakterna som numera kallas för Polen.
De tyska ordensriddarna, som under 1200-talet hade gett sig iväg för att kuva hedningarna i öst, var de första som hade lärt sig tala om en "greniz" eller en "granica". Samtidigt som riddarna trängde fram österut, bortom gränserna mellan de germanska och slaviska folkstammarna, flyttade ordet till väst. Och så kom det också till Sverige, medan man i södra Tyskland fortsatte at tala om "gegend", "umkreis" eller "ende, dar ein land keret" – änden, där ett land vänder sig tillbaka.
Gränstrakter fanns förstås redan innan riddarna övertog ordet. Ofta kallades de för "mark". Ordet finns kvar i dag, för det mesta i förbindelse med ett namn, som i Danmark eller som i Mark Brandenburg, landskapet runt Berlin. En "mark" betecknar ett diffust område, i synnerhet ett skogsområde, som två folkgrupper låter stå emellan sig för att hindra att de börjar slåss med varandra. "Bland germanska stammar gäller det som en ära", skrev fältherren Julius Caesar för drygt tvåtusen år sedan, "att ha stora ödemarker runt sig. De tror att det på så sätt blir tydligt, att ingen kan hålla sig kvar i deras närhet."
En mark förutsatte, att det ännu fanns tillräckligt med plats i Europa, så att man kunde gå ur vägen för varandra.
Sådana friheter försvann med tiden. Så småningom fanns det inga områden kvar, som inte hade någon herre. Och så drogs det gränser. De bildar ingen areal, utan en linje, där två ytor stöter på varandra, utan övergång. De särskiljer territorier. Man befinner sig vid en gräns, när man med vänstra foten kan stå i ett land och med högra foten i ett annat, om nu gränsvakterna skulle tillåta sådana tvetydigheter.
Gränser finns av olika slag. De håller isär grannar, bostadsområden eller landskap. De ordnar världen, men de främjar också misstroende och fientlighet. Statsgränsen verkar vara den egentliga, den hårdaste gränsen. Ingen människa får överskrida den, om hon inte kan bevisa att hon, utöver att vara en människa, tillhör en stat. Hon måste kunna belägga att hon är en person, ett rättssubjekt, innan hon får komma över till den andra sidan.
Så hårda verkar gränserna mellan staterna vara, att de leder till ett missförstånd: att de är stabila, nästan oföränderliga. Men så är det inte, även om Sverige, ett land som minst till hälften är omgivet av hav, haft fasta gränser sedan mer än hundra år. Men tänk bara på Danmark, där södra gränsen, den mot Tyskland, brukade flytta upp och ner på kartan som en strumpa som sitter alltför löst. Fram till år 1920, i alla fall.
Och så finns det Tyskland, ett land som sedan år 1990 är omgivet än nio grannar, om man bortser från de två områden, där landet stöter mot ett hav. Men bara en gräns, den mot Schweiz, har varit stabil sedan mer än två generationer. Alla andra gränser har varit rörliga. Den största omdragningen, ett ingrepp i den politiska kartan som förändrade livet inte bara för alla tyskar, utan också för hela Europas befolkning, skedde för en generation sedan. De var då järnridån försvann. Men vad betyder "försvann"? Gränsen finns kvar, inte fysiskt, men inom kulturen, inom ekonomin och till en viss mån också inom politiken.
Inom Europa, eller mer exakt: i de stater som antingen tillhör den Europeiska Unionen eller som är nära associerade till Unionen, har ett missförstånd brett ut sig. Folk tror att var och en kan röra sig fritt inom detta område, som människa och inte som person, för att enbart individen räknas och inte dess tillhörighet till den ena eller andra staten. Till detta missförstånd hör föreställningen, att var och en av Unionens medlemmar förr eller senare kommer att avstå från sin suveränitet, så att nationalstaterna försvinner till förmån för en enda stor och fredlig gemenskap. Visionen främjades av erfarenheten att man i tilltagande mån kunde passera gränser, som hade blivit osynliga: vakterna hade gett sig av, deras byggnader förföll eller förvandlades till raststationer, ofta syntes inte ens ett tecken på att man förflyttade sig från ett territorium till ett annat.
Det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas.
Många gränser stängdes dock år 2015, när flyktingar från bland annat Mellanöstern och Nordafrika trängde norrut, till Tyskland och vidare till Sverige. Snart förhindrades flyktingarna att komma, men de fysiska gränserna blev kvar även inom Europa. När ett virus bredde ut sig över hela kontinenten, förstärktes skiljelinjerna. Och det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. På Öresundsbron eller vid Haderslev, vid gränsen mellan Tyskland och Danmark, vid taggtråden, som drogs runt stora delar av Ungern, kunde man se, hur nya anläggningar som i början enbart varit improviserade steg för steg blev befästade, så att de så småningom kom att likna de fysiska gränserna från förr.
De alltmer öppna gränserna tillhörde en tid av allmän ekonomiskt tillväxt. Denna tid är uppenbarligen över. Det har till och med blivit vanligt att nationalekonomier krymper, i alla fall för en viss tid. Och om vissa stater, Tyskland till exempel eller Sverige, tidigare trots allt kunde förteckna en ekonomisk tillväxt, så skedde det förmodligen på grannarnas bekostnad. Därför växte fientligheterna, också inom Unionen, och därför blev de materiellt synliga gränserna en symbol för att man, all globalisering till trots, kunde skydda det egna landet.
Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor.
Av samma anledning kom inte bara de nationella gränserna tillbaka, utan också mycket äldre gränser, som tycktes vara försvunna sedan många århundraden: I striden om Kataloniens suveränitet till exempel återupptogs konflikten mellan konungariken Kastilien och Aragonien, och i konflikterna kring Skottlands självständighet gentemot Storbritannien drogs gränsen än en gång längs Hadrianus mur.
Men så kom också "markerna" tillbaka. Bara att de inte är skogsklädda längre. En del av de nya markerna är bebodda av fattigt folk som man helst inte vill bry sig om. Libyen till exempel, där krigsherrar, stödda av länderna i norr, ser till att ingen flykting kommer för nära gränsen till Unionen. Och så finns det Medelhavet, där örlogsfartyg patrullerar genom ett stort område som inte ägs av någon, men som fungerar som både ett naturligt och ett konstgjort hinder.
Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Eller så är de som spöken, gengångare som aldrig ger sig iväg, för att gång på gång påminna oss om att också tron på politiska framsteg ofta är en frälsningslära, en illusion som så många andra.
Thomas Steinfeld
-
Uppesittarkvällen börjar planeras och så en lång stream of counciousness som vi inte klarar av att redogöra för.
Stötta Fyra meter genom att gå in på www.patreon.com/fyrameter och bli patron. Du väljer själv hur mycket du vill bidra med!
Följ Anders Sparring: Twitter: @AndersSparring, Instagram: @anderstorssonsparring
Följ Fritte Fritzson: Twitter & Instagram: @frittefritzson
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018.
När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen ”hela människosläktets framtid för alltid”.
Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig – ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en – medvetet eller omedvetet – måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig.
När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård
Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat – jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar ”Adams ursprungliga synd”. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud.
Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: ”Den synd som bor i mig”, skriver han, ”utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min – för jag, jag är ju ett barn av Adam.”
Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till.
Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer.
Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett ”Om människans värdighet” från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Att vara fri är att alltid kunna börja om från början.
Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger?
Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att ”förkasta och utrota” allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: ”revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.”
Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet.
Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande?
På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde.
Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna.
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas
Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi – och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare – måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna … alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan…
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas – och göra henne fri att börja om sitt liv från början.
Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång.
Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria
-
Mordet på Gajus Julius Caesar år den 15 mars 44 f.v.t har aldrig slutat att fascinera mänskligheten. Mordet blev en brytpunkt i Romarriket mellan två politiska systemet: republiken och kejsardömet.
Caesar var militären som aldrig förlorat ett slag, som nådde de högsta ämbeten i Romarriket och skrev bland de främsta verken på latin. Han blev ihjäl huggen av 23 senatorer, däribland hans egen adoptivson Brutus. De sammansvurna vände sig mot att han utnämnt sig till diktator på livstid.
Dramatikern Shakespeare, som själv läst den grekiska historikern Plutarchos Caesarsbiografi skriven hundra år efter dådet, har format vår bild av mordet. Det är en orsak att det cirkulerar många myter om mordet på Julius Caesar.
I avsnitt 161 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ida Östenberg är professor i Antikens kultur och samhällsliv vid Institutionen för Historiska Studier, Göteborgs Universitet. Hon har bland annat skrivit essän Mordet på Caesar. 2018 belönades hon med Stora Historiepriset.
Trots dåliga omen och avrådan från hustrun Calpurnia som haft onda drömmar begav sig Caesar till ett senatsmöte i curian intill Pompejus teaterkomplex på Marsfältet i Rom där sammansvurna väntade. Caesar hade ingen livvakt trots att han utnämnt sig till diktator på livstid och därmed utmanat alla som stödde republiken.
Publius Servilius Casca högg först i Caesars skuldra. Omringad träffades han av dolkhugg över hela kroppen. Han försökte skydda sig. Och mån om sitt yttre in i det sista, och för att hans mördare inte skulle se honom dö, täckte han huvudet med sin toga.
Gajus Julius Caesar föddes år 100 f.v.t i en förnäm familj. Hans politiska och militära begåvning ledde honom till de högsta militära befälen och politiska ämbeten i en tid präglad av inbördeskrig och ett smutsigt politiskt liv. Han kom att lägga grunden för kejsardömet.
Caesar kunde också forma bilden av sig själv genom egna skrifter om hans galliska krig. Men mycket av det vi tror oss veta om Caesar är litterära konstruktioner av dramatiker som Shakespeare som levde 1600 år efter hans död.
Under hundratalet före Kristus kom den romerska republiken alltmer i otakt med det ständigt växande imperiet. Stora män som Marius, Sulla, Pompejus och Caesar erövrade enorma områden. Det gav dem en stark maktbas genom sina soldater och klienter.
Caesars allt mer diktatoriska uppträdande utmanade den republikanska adeln, och även många av hans tidigare vänner. I början av 44 lät han sig utses till diktator på livstid, och vid Lupercaliefesten den 15 februari uppträdde han i kungaskrud med gyllene krans. Ett sextiotal senatorer ingick i sammansvärjningen och den 15 mars (Idus Martiae) mördades han vid ett senatssammanträde i Pompejus teater.
Efter mordet på Caesar utbröt ännu ett blodigt inbördeskrig som avslutandes med att den adopterade sonen Octavianus tog makten som Augustus. Rom blev ett kejsardöme.
Lyssna också på Klottret visar de vanliga människorna i romarriket och Folkvandringstiden och Västroms fall.
Bild: Caesars död (målning av Vincenzo Camuccini 1798).
Musik: Blood Meridian av Lance Conrad, Soundblock Audio
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Roms kanske mest kände person, levde som en kejsare och dog en neslig död. Men vad gjorde han mer?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
