Newton Podcasts
-
Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.
Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.
Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.
Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.
Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.
När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.
Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.
Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.
Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.
Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.
-
Simon Kyaga, psykiatriker, kreativitetsforskare och författare.
Hösten 2022 släpptes Simon Kyaga och Jonas Mattssons bok "Ekvilibrium - om sambandet mellan kreativitet och galenskap".
Boken bygger på den senaste forskningen på kreativitetsområdet och det är revolutionerande resultat som Simon presenterar.
De har upptäckt ett starkt samband mellan kreativitet och psykisk ohälsa. Att personer med psykisk ohälsa oftare är kreativa, eller att personer som är kreativa oftare själva har psykisk ohälsa eller en släkting med psykisk ohälsa. Det har nämligen visat sig att Einstein, Newton och Leonardo da Vinci var släkt med någon som hade psykisk ohälsa, eller själva hade det.
Men vad är egentligen kreativitet och hur gör vi för att människor med psykisk ohälsa ska bli inkluderade, istället för stigmatiserade i dagens samhälle? För ärligt talat, idag står vi väl alla nära någon som har någon diagnos eller liknande? De här frågorna söker vi svar på i dagens avsnitt med Simon Kyaga.Tack för att du lyssnar!
Glöm inte att gå in på lassgard.com där du hittar Lassgårds specialkaffe direkt från gården i Colombia. -
Sju diktsamlingar hann hon med, den amerikanska poeten Anne Sexton. Hon kallades för bekännelsepoet och sa själv att hon var den enda bekännelsepoeten. Katarina Wikars träffar Jenny Tunedal, en av översättarna till samlingsvolymen "Sanningen de döda vet". (Sändes första gången 31 oktober 2015)
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Radioproducenten Katarina Wikars ögon glöder när hon talar om sin nyförälskelse i den amerikanska poeten Anne Sexton. Född 1928 i Newton, Massachussets, död 1974.
Välkommen att återhöra eller lära känna Anne Sextons omisskännliga röst, i hennes texter och i hennes egna uppläsningar.
En människa som i hela sitt liv brottades med psykisk sjukdom, och fick rådet av sin terapeut att pröva skriva poesi.
En poet som ogenerat och gärna skrev om otrohet, droger, mens, abort, incest och onani, men som också hämtade inspiration hos Bröderna Grimm eller Bibeln.
Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg.
Skriv till oss! [email protected]
-
God Jul kära lyssnare! Christer berättar om sin kärlek till den lilla gossebarnet som kom till jorden på juldagen. Victoria outar Frida Kahlo som en b*tch och sedan bär det av till Gustav den III. Vi ses nästa år!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Bitter och Tysk bestämmer sig inför julen att utforska andra sidor av sig själva. Spel har spelats och året är 1975.
I avsnittet nämns:
Båtspelet Skepp o’hoj
Mastermind
The McDonald’s game
Alfapet/Scrabble
Wordsworth
Pax Pamir 2ed
Scotland Yard
Jaws
Taverns Of Tiefenthal
For sale
Longshot the dice game
Sagrada
Azul
Roll player
Schack
Rummikub
Scout
Creature comforts
Paper tales
7 wonders
Tzolkin
Tiletum
Voyages of Marco Polo
Grand Austria Hotel
Lorenzo Il Magnifico
Barrage
Newton
Trismegistus
Terraforming Mars -
Hello Interactors,
Today is part one of a two-part exploration. I was curious as to why conventional economics continues to rely so heavily on deterministic mathematical models that assume perfect conditions even though they know such inert situations don’t exist in nature. It may tie back to the Enlightenment and the popular beliefs of Newton and Descartes who merged Christian beliefs with mathematic certainty – despite viable alternative theories they helped squelch.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
THE SPERMISTS
Isaac Newton and René Descartes were spermists. They believed they entered this world through preformation. This theory states every future organism is wrapped up in a seed or sperm as a preformed miniature version of itself. This was the dominant belief among Europe’s most respected Enlightenment thinkers. They believed not only did a Christian god create all the plants and animals, including humans, but all the future ones too. Intercourse, they surmised, is a magical act that initiates the growth of microscopic animacules which then grow until they are fully formed. It’s easy to brush this off as a point in time lack of knowledge and excuse these brilliant minds. We might say, “They just didn’t know any better.” But it turns out there were other brilliant minds at the time who thought they were crazy.
But powerful people are not easily persuaded. They, along with the church, continued to push the idea that preformation is as elementary to evolution as mathematical axioms are to theorems. A mathematical certainty that one day seduced many scientists, and later economists, into similar deterministic expressions.
One of the early preformation influencers was the Dutch philosopher, mathematician, and theologian, Bernard Nieuwentyt (1654-1718). Three years before his death, he published a soon to be popular book, The Religious Philosopher: Or, The Right Use of Contemplating the Works of the Creator. In it he writes,
“This however is sure enough…that all living Creatures whatever proceed from a Stamin or Principle, in which the Limbs and Members of the Body are folded and wound as it were in a Ball of Thread; which by the Operation of adventitious Matter and Humours are filled up and unfolded, till the Structure of all the Parts have the Magnitude of a full grown Body.”
His book was translated into English in 1724 and its influence spread. In 1802, the English clergyman and philosopher, William Paley (1743-1805), expanded on the ‘Ball of Thread’ analogy with his infamous watchmaker analogy. Using examples of mechanistic functions of the human body like joints and muscles, he expanded the popular notion that this is the work of a supreme designer – their Christian god. He writes,
“Contemplating an animal body in its collective capacity, we cannot forget to notice, what a number of instruments are brought together, and often within how small a compass. It is a cluster of contrivances.”
But Paley wasn’t alone, nor was he the first. Both Descartes and Newton had already remarked as much. Newton once wrote, “like a watchmaker, God was forced to intervene in the universe and tinker with the mechanism from time to time to ensure that it continued operating in good working order."
The confidence of spermists was buoyed when spermatozoa was discovered by the Dutch microscopist Antoine van Leeuwenhoek in 1677. But the seed of the idea dates all the way back to Pythagoras. He believed male semen is fluid that collects and stores different elements from the body like the bone and brain. He said, “semen is a drop of the brain.” The woman provided a host and nourishment so the male semen could unfold inside her body.
Another Greek philosopher, Empedocles, refuted the Pythagorean claim 100 years later noting offspring often inherit characteristics of the mother. He proposed there was a blending of male and female root reproductive elements in plants and animals that has the potential to produce blended varieties as their offspring. Empedocles was on to something, but his theory was overshadowed by a more popular theory and powerful name, Aristotle.
THE OVISTS
Aristotle believed both men and women provided different forms of reproductive purified blood in the form of semen and menstrual fluids. Because semen appeared more pure than menstrual fluids, he surmised it must have the advantage. Therefore, the male provided the instructions, design, or blueprint for formation and the woman provided the material. The ‘blood’ metaphor is alive today despite our knowledge of genetics. J.K Rowling did her part in her Harry Potter series to perpetuate and popularize the blood metaphor with ‘pure-bloods’ and ‘half-bloods’ or the derogatory ‘mud-bloods’.
Aristotle’s ideas were brought to life in the 17th and 18th century by the spermists nemesis, the ovists. Ovists were rallying behind the discoveries of William Harvey (1578-1657) and Antonie van Leeuwenhoek (1632-1723) of female eggs in female bodies, the union of the sperm and egg, and the formation of an embryo which in turn unleashed the production of various parts of the body. Harvey called this cellular formation of individual parts in plants and animals epigenesis. An idea Aristotle also suggested.
But one Dutch spermist, Jan Swammerdam (1637-1680), used this to further the preformation theory, but with a twist. Evidence of the union of egg and sperm, he suggested, must mean the future organism is embedded inside the head of the sperm in miniature form waiting to become whole with the help of the egg. A century later, this prompted a Swiss scientist, Charles Bonnet (1720-1793), to offer a counter ovist preformation theory. He suggested a Christian god planted future generations not inside the sperm, but inside the egg – like nested eggs within eggs.
Meanwhile, a group of naturalist scientists opposed these Cartesian and Pythagorean, mechanistic preformation theories. The French naturalist, mathematician, and philosopher, Pierre Louise Maupertuis (1698-1759), further rejected theological explanations and believed both the male and female possess particles that come together to form unique characteristics in their offspring. He is credited with being the first to observe evolutionary hereditarian changes in organisms over time suggesting some characteristics are dominant while others are recessive.
The German physiologist Caspar Friedrich Wolff (1733-1794) expanded on this work and revived Harvey’s theory of epigenesis. By observing chick embryos, he discovered a supernatural action occurs once the sperm is implanted in the egg. This sparks what he called a vital action “vis essentialis” that culminates over the period of gestation creating a fully formed body. This is the origins of what we now call embryology.
Those in the mechanistic and theological Cartesian camp weren’t having it. They, like the church, rejected talk of indescribable, supernatural, and immaterial ‘vital actions.’ It was not only heretical, but suggested science was going backwards to embrace medieval miracles of the occult. Either way, if there were forces at work on matter, the preformation mechanists believed it too would have been preordained by a Christian god. The co-inventor of differential calculus, German polymath and theologian, Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716), reasoned like this,
“But if in truth an intelligible explanation is to be sought in the nature of the thing it will come from what is clearly apprehended in the thing…for the success of the whole system is due to divine preformation.”
THE NATURALISTS
Toward the middle of the 18th century the French naturalist and mathematician, Comte de Buffon (1707-1788), began publishing his work on natural history, Histoire Naturelle – an opus that amassed 36 volumes that continued to be amended even after his death. By looking at the history and evolution of the natural world, Buffon was the first to articulate patterns of ecological succession – the successive structural change of species over time. He rejected Christian Creationism and theories of the preordained mechanistic unfolding of nature and provided vivid and expertly rendered illustrations to the contrary.
He took elements of Aristotle’s blood theories, qualitative approaches to inquiry, and aspects of both spermists and ovists to merge them with empirical evidence and compelling writing to make convincing arguments for unexplainable actions vital to the creation and evolution of the natural world.
As the late professor of history and Director of Seventeenth and Eighteenth Century Studies at UCLA, Peter Hanns Reill, wrote, Buffon “emphasized the primacy of living over inanimate matter, asserted the existence of inner, active forces as central agents in nature, envisioned a world of new creation and leaps in nature, and proclaimed the ineffable quality of individuality and the manifold variety of nature.”
Through “comparison”, “resemblance”, “affinity”, and “analogical reasoning” he “revitalized and historicized nature without denying the existence of a comprehensible order.” This provided a path for science to embrace qualitative reasoning without foregoing the rigor, language, and quantitative aspects of mathematics embraced by mechanists like Newton and Descartes.
It wasn’t only ecological communities that could be explained this way. Society and politics could too. This admission further worried mechanists and theologians. They feared any acknowledgement that mysterious random events, be it at a particle or societal level, that could lead to a ‘vital action’ creating unforeseen mutations accuses the Christian god of not understanding his own creations. It would reject both ‘divine preformation’ and ‘God’s will’.
This came at a time of social revolutions, debates, and contestations over human rights, freedoms of religion, and ‘we the people.’ Mechanists married the certainty of mathematics with the certainty of their Christian god to explain the world. If nature and society lacked the linear precession of clocks, compasses, and mathematical calculations, they feared such uncertainty would unravel societal order and unleash chaos.
Naturalists continued to point to ‘internal’ vital forces that created perceptible ‘external’ microscopic and macroscopic evolutions that countered the dominant inert, deterministic, and mechanical philosophies and beliefs. But the seduction of certainty remains with us to this day, even when we know it not to be true.
The Scottish philosopher and historian, Adam Ferguson (1723-1816), suggested as much writing,
“Our notion of order in civil society is frequently false: it is taken from the analogy of subjects inanimate and dead; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think it consistent only with obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few.”
Ferguson goes on to use a brick wall as an analogy. He continues,
“The good order of stones in a wall, is their being properly fixed in places for which they are hewn; were they to stir the building must fall: but the order of men in society, is their being placed where they are properly qualified to act. The first is a fabric made of dead and inanimate parts, the second is made of living and active members. When we seek in society for the order of mere inaction and tranquility, we forget the nature of our subject, and find the order of slaves, not of free men.”
Buffon’s new modes of inquiry transformed fields formally beholden to mechanistic dogma like medicine, physiology, and chemistry. But it seems economics remain seduced by the determinism of linear, mechanistic, mathematical approaches despite it being a branch of the social sciences. While it may have dropped religion, it has yet to fully embrace the “notion of order in civil society is frequently false.” It’s time conventional economics acknowledge there are mysterious ‘vital forces’ internal to nature and society resulting in external perturbations that propagate indeterminant permutations.
Tune in next week as I explore what that might look like.
Thank you for reading Interplace. This post is public so feel free to share it.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Gravitation är en komplicerad grej. Men den lilla förståelsen vi har kommer framförallt från två män: Newton & Einstein. Det här är deras historia.
Brasklappar om berättelserna:
- Newton satt under sitt träd och tittade på äpplet och tänkte på gravitation - källa: Newton. Einstein satt och funderande på en fallande man och tänkte på gravitation - källa: Einstein.
- Den första berättelsen är helt påhittad. Alla faktiska händelser den refererar till har självklart hänt, men jag har inget bevis för att Wren, Halley och Hooke var i samma rum.
- Sluthistorierna är mer eller mindre genuina.
-
Meta Broddare skapar denna vecka både kväljningar och hjärtklappning då vi ska leva i symbios med både levande och döda ting. En zombiepublik lockar fram en existentiell kris för Lena som ändå får igång Newtons pendel. Anna tar med sig sitt förnöte på kalas, men frågan är om den bästa versionen av henne är i fara?
-
Under första halvan av 1900-talet kallades den tyska matematikern Emmy Noether för "den moderna algebrans moder". Noether samarbetade med Einstein och hennes viktigaste teorem bidrog till att vända på en världsbild som varit sann sedan Newtons dagar. Idag är h0n i stort sett bortglömd. Historikern Julia Ravanis följer Emmy Noether i spåren, reflekterar över tänkandets skönhet och naturvetenskapens kön.
JULIA RAVANIS är doktorand i teknikhistoria vid Chalmers, skribent och författare till boken ”Skönheten i kaos” (Natur & Kultur 2021), som handlar om parallellerna mellan teoretisk fysik och mänskliga erfarenheter.
Regissör: Lars in de Betou
Redaktion: Hedvig Härnsten, Magnus Bremmer & Anna-Maria Hällgren.
Inläsare: Magdalena in de Betou
Musik: Oskar Schönning
Producent: Magnus Bremmer
ANEKDOT ESSÄ är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler essäer, filmer och alla avsnitt av Bildningspodden hittar du på anekdot.se -
Hello Interactors,
The next couple episodes will be a little off beat as I’m coming to you from the east coast of the United States. It’s time to deliver our little birdies from the nest so they may build their own. Dorm room nesting is a common sight this time of year among many young human adults seeking knowledge and independence. It can be observed in the towering cities of New York City and the smallest lowland wooded enclaves of Waltham, Massachusetts.
For this momentous trip I’m listening to a book about a young man who launched to places further away than this. It’s a book I wish I had consumed long before now – The Invention of Nature by historian Andrea Wulf. It tells the tale of a man few have heard of but have most likely have heard the name – Humboldt. Alexander von Humboldt. His name graces more geographic places, plants, and animals around the world than any other. That’s because he was the first person to travel the world scientifically articulating what traditional Indigenous knowledge keepers have known for millennia – that all of nature is connected by an intricate web we now call an ecosystem.
Born in Germany in 1769, he was the most celebrated scientist of his time. Upon his most famous and influential trip to South America, in his twenties, he observed how Spanish colonialism had ravaged the land. Acres of native vegetation had been cut and burned to make way for monoculture cash crops like sugar cane, wheat, and corn where all profits were then sent to the Spanish monarchy. Streams and rivers had been diverted to water these thirsty crops leaving lakes, ponds, and subterranean reservoirs dry. Local plants and animals, including Indigenous populations, were suffering as a result.
The local Spaniards and Creoles believed there must be a leak in the earth causing these conditions, but it was Humboldt, through meticulous geographic, geological, and meteorological observation, who determined it was the crops that had caused the devastation. He surmised that between the increased temperatures caused by the loss of trees and vegetation (that naturally cool and release moisture into the air) and the drying up and hardening of the soil (thus depleting the earth of groundwater) that significant damage was being done to the area.
He posited that such destruction at larger scales around the world may alter climatic patterns. He introduced the idea of human induced climate change in 1800. He further observed that these negative effects originated with infective colonialism of European and American profit seeking imperialist machines that relied heavily on the abduction and trade of human slaves from Africa and local Indigenous populations to work the fields of these monocultural crops.
Governments and corporations didn’t just ignore Humboldt’s warnings, they accelerated the pace of production and destruction. That insistence continues to this day as countries and corporations fight for access to natural resources and cheap labor – far out of the reaches of complicit eyes and ears – to feed the beast of rampant worldwide consumerism. As Humboldt warned, over 200 years ago, at the peril of earth’s resources and their interconnected web of life. You can’t say we weren’t warned.
Alexander von Humboldt remained a harsh critic of colonialism, capitalism, and slavery until the day he died. He witnessed firsthand the early devastating impact greed was having on the planet and its inhabitants – most especially Black and Indigenous people. Humboldt was a heartfelt man, but his true love was science. He abhorred politics and politicians though remained popular among them all, except Napoleon.
Thomas Jefferson was particularly enamored with Humboldt. They shared a common affinity and thirst for botanical, astronomical, and geographical knowledge. Humboldt shared with Jefferson all he knew of South America and Mexico who was starved by the Spanish of any information at all. While he shared in the spirit of two science loving naturalist friends, that knowledge turned out to be instrumental in helping Jefferson, and the United States, increase their imperial standing in the world and its widespread ecologically damaging capitalistic dominance. Humboldt endeared himself to Jefferson mostly because he was impressed with Jefferson’s commitment to liberty.
Though he disapproved of Jefferson’s adherence to slavery, he was wary of criticizing Jefferson directly for fear of disenfranchising their friendship. However, his diary, and the diary of others, reveals he did so in private to Jefferson’s friends and colleagues. Some history scholars criticize Humboldt for not using these opportunities to sway the opinions of these powerful men, but Humboldt believed science should rise above politics and the best way to share science was to share it with everyone who would listen regardless of their political or governmental affiliation.
Humboldt worked tirelessly, day and night, wherever he happened to be living. Scientific luminaries and academics could not understand how a single man could be so well versed in so many subjects, be seen in so many places on a given day or night, while continuing to discover new insights about the world – all with boundless energy. He spoke so fast and on so many topics, in three languages, that people said one could learn in two hours of listening to Humboldt what would take months to master on their own.
He was a slight and nimble man with thin delicate hands. These attributes served him well squeezing into caverns and mines and placing sensitive miniscule blossoms into tiny glass vials. But he also had the strength and determination to endure extreme altitudes climbing rocky trails with shoes ripped to shreds. Upon total failure, he would hike barefoot. With his feet sometimes bleeding, he would stop every few hundred meters to take measurements with his barometer, altimeter, and sextant while collecting rock and plant specimens, drawing diagrams, and illustrating landscapes. It was he who first speculated on plate tectonics two hundred years before their full understanding by observing common plant species and geology between, say, a western coast of one continental land mass and the eastern coast of another.
It's unfortunate that one of the most intriguing, intelligent, and ecologically committed scientists to have ever lived, who inspired everyone from Charles Darwin to Henry David Thoreau, eventually succumbed to the realities of endless European wars and political turmoil. These ordeals limited his travels to other lands he desperately wanted to visit, explore, and further connect his web of knowledge and the web of life.
Given his broad and groundbreaking studies, travel, and international fame makes one wonder why Humboldt is not a household name today as it once was in the 1800s despite being in countless scientific books, journals, and maps. Is it that the complex connections and relationships that make life possible and sustainable are too difficult to teach or comprehend? That can’t explain why Newton or Einstein are so popular. Maybe it is just easier to teach the memorization of the scientific facts of biology and physics and the strict classification schemes of rocks, plants, and animals, than the rich interdependent interactions on which each of them relies.
Or perhaps we’ve grown ambivalent. Have we grown too comfortable to care about the workings of the world? Maybe Humboldt’s ideas are too threatening to the very institutions of colonialism, unbridled capitalism, and the over exploitation of natural and human resources he warned everyone of. Has overt capitalism made us too comfortable, complacent, and complicit? Perhaps those in power think it best not to perpetuate the ideas of a man critical of those systems that maintain the power of few, the comfort for some, and the education of many.
Napoleon thought so. He tried to have Humboldt banished from Paris, the heartbeat of scientific discovery and individual liberties at the time, suspecting him a subversive threat to Napoleonic domination. After all, it was politics and power struggles by the Napoleonic Wars that interrupted Humboldt’s continued quest to document, communicate, and share the scientific knowledge of ecosystems; the roots of which exist in traditional indigenous knowledge colonists squelched, shunned, or stole. Perhaps the same power and politics that held Humboldt back continue to hold us back today.
But we’ve had over 200 years to adjust course and have done nothing. Is it too late? I think not. Besides, there’s too much at stake for us all to remain ambivalent. If you haven’t already, I highly recommend this book. May it mark the beginning of your own journey. Let’s all follow in the footsteps of Alexander von Humboldt and share with our web of connections the ecological web connecting all of life.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Gudstjänst från Järvsö kyrka med Tommy Persson och Arvid Svenungsson, Lena Jonsson och Johanna Bölja Hertzberg
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En gudstjänst fylld av vackra koraler, med folkmusikerna Lena Jonsson och Johanna Bölja Hertzberg, som bildar trio med församlingens organist Arvid Svenungsson.
Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det?
Medverkande:
Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.
(Lukas 15)Tommy Persson: präst
Texter:
Stina Nordin: inledning, textläsning och bön
Henrik Larsson: textläsning
Järvsö kyrkokör: psalmsång
Arvid Svenungsson: piano, orgel och tramporgel
Johanna Bölja Hertzberg: sång
Lena Jonsson: fiolJesaja 51:1-3
Musik:
Lukas 15:8-10I denna ljuva sommartid (P Gerhardt/Folklig melodivariant upptecknad efter Knekt Lydia Eriksson (1900-1976), Malung, Dalarna. Lydia hade lärt melodin av sin mor, Daniels Karin Mattson.
Sv Ps 202 De blomster som i marken bor (H Martinson/E von Koch)
Jag lyfter mina händer (J Arrhenius/Folklig melodivariant upptecknad i Mora, Dalarna, efter Anders Suther.)
SvPs 231 Oändlig nåd (J Newton, A Frostenson/trad)
Nu vilar hela jorden (P Gerhardt/Trad efter Katarina Utas, (f 1854. död mitten av 1930-talet) Gammalsvenskby i Ukraina)
Den ljusa dag framgången är (H C Sthen, A Frostenson/Trad efter spelmannen Johan Helgo Andersson (1862-1937), Seglora, Västergötland. Är en blandning av psalm 367 (1695 års psalmbok) och 438 (1819, samt 1937 års psalmböcker). )
Sv Ps 201 En vänlig grönskas rika dräkt (C D af Wirsén/W Åhlén)
I himmelen (L Laurinus/Folklig melodivariant från Norrbo, Hälsingland, upptecknad efter Thore Härdelin, d ä (1866-1945).
Ispolska (L Jonsson)
Producent Katarina Josephsson
Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander
[email protected] -
Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt. Idag vrider vi oss runt vår egen axel och snackar runt hjul, närmare bestämt whiskyhjul -- Smarta hjälpmedel för att sätta smaknoter och doftintryck. Ännu mera kul, men inte hjul, är vår lilla påhälsning på destilleriet Ailsa bay. Häng med!Vad var det i glaset?Mathias dubbeldrammade en Benromach 10 YO 100° Proof (inte just nu på Bolaget, en bra whisky!) och en Johnnie Walker Black:https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/johnnie-walker-8849201/Jeroen körde med Cutty Sark Prohibition:https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/cutty-sark-8537001/David hade denna bra Old Pulteney:https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/192858/old-pulteney-2004…som förresten fortfarande finns att köpa för €185 från La maison du whisky:https://www.whisky.fr/en/old-pulteney-17-ans-2004-conquete-60263.htmlLyssnarfrågaDet där med temperaturer på whisky och hur det påverkar har beforskats mycket. Se till exempel:Jack, Frances, ”Development of guidelines for the preparation and handling of sensory samples in the Scotch whisky industry”, Journal of the Institute of Brewing 109, nr. 2 (2003), s. 114–119:https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1002/j.2050-0416.2003.tb00139.xDavids artikel om Mattias Klassons experiment med Bowmore Laimrig:https://scotchwhisky.com/magazine/features/18126/how-do-storage-conditions-affect-whisky/Här orden om den vidrigaste som David försökte minnas: ”On the nose, panellists found notes of bad grappa, glue and slightly rotting lemon; even gasoline and dirty laundry were mentioned. On the palate, a terrible bitterness, warm plastic and strange, aggressive spices.All panellists concurred that this whisky was basically undrinkable. On the never-ending finish, described as ’especially repulsive’ by one panellist, there was burnt plastic, fiery spices and soap.”Jättegott huh?Veckans ord: WhiskyhjulDavid läste Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö 1992 när den kom ut och har inte läst den sedan dess. Här är första meningen: ”Det är extremt kallt, minus arton grader, och det snöar, och på det språk som inte längre är mitt är snön qanik, stora, nästan tyngdlösa kristaller som faller i staplar och täcker marken med ett lager pulvriserad vit frost.”Är Davids hjärna normal? Tydligen inte. OK åter till whisky!Här finns det massor av litteratur och bra texter, men se till exempel:Broom, Dave, ”Is it time to reinvent the flavour wheel?”, 30/8 2017:https://scotchwhisky.com/magazine/from-the-editors/15840/is-it-time-to-reinvent-the-flavour-wheel/Lee, K.-Y. Monica, Alistair Paterson, John R. Piggott & Graeme D. Richardson, ”Origins of flavour in whiskies and a revised flavour wheel: a review”, Journal of The Institute of Brewing 107, nr. 5 (2001), s. 287–313: https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/j.2050-0416.2001.tb00099.xMarcotte, Eric, ”Early attempts at flavour classification”, odaterad men senast 2016: https://whiskyanalysis.com/index.php/background/early-attempts-at-flavour-classification/Newton, Mark, ”Whisky flavour wheels and colour charts”, 10/9 2015:https://malt-review.com/2015/09/10/whisky-flavour-wheels-and-colour-charts/Strengell, Teemu, ”Flavour wheels”, 11/7 2011:http://whiskyscience.blogspot.se/2011/07/flavour-wheels.htmlHorst Luening skriver här mer om det närbesläktade men inte likadana spindeldiagram än whiskyhjul, men också värt att läsa:https://www.whisky.com/information/knowledge/tasting/tasting/the-nosing-wheel.htmlOch vi pratade faktiskt också väldigt kort om whiskyhjul redan i avsnitt 58, kolla här bara:https://www.entreawhisky.se/58Whisky Magazine:https://whiskymag.com/story/tasting-wheelScotch whisky research institutes hjul finns på sid 8 i den här pamfletten:https://www.scotch-whisky.org.uk/media/1714/swa-tasting-toolkit_2020.pdfDet där med catty förresten… Vi ger er ett citat från Gregory H. Millers bok Whisky Science (2019): ”The low-threshold catty defect 4-mercapto-4-methyl-2-pentanone is rapidly formed by interaction of mesityl oxide with hydrogen sulfide.” Mkay?Veckans destilleri: Ailsa bayHemsida:https://www.ailsabay.com/Kolla också här:https://scotchwhisky.com/whiskypedia/1805/ailsa-bay/http://tjederswhisky.se/ailsa-bay/De finns på bolaget i detta nu:https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/ailsa-bay-1125501/Här provar Whisky weekly en Ailsa bay:https://whiskyweekly.se/whisky-weekly-9-balvenie-glenfiddich-och-ailsa-bay/371/
Här når du oss:En trea whisky på Facebook (https://www.facebook.com/entreawhisky)Maila till oss på [email protected] blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se)Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/entreawhiskyBli medlem! https://entreawhisky.memberful.com/checkout?plan=74960
-
Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.
Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".
Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.
När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.
Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.
Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.
Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.
Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.
Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.
Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.
Helena Granström, författare
-
Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.
Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.
Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.
Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett ”universum som står och stampar på stället” som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.”
Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. ”Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring”, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.
Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag – alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser – utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ”ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.”
Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller endast den utvaldes, därom tvista de lärde) möjlighet att bli en övermänniska, som är så fulländad att hen inget hellre vill än att se varje ögonblick av sitt liv upprepat i oändlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och tänker sig oändligheten mest som en rumslig företeelse; han förlägger upprepningen ut i världsrymden med dess, som han tänker sig, oändlighet av identiska och nästan identiska syskon- och tvillingklot.
Jag sitter i fåtöljen i arbetsrummet och skriver det jag säger nu. Jag har suttit där många gånger förr. Jag upprepar mig. Jag ser samma dörr, samma fönster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu säger har jag aldrig skrivit förut. Jag kan förstås upprepa mig. Jag kan förstås upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. Tänka vidare. Samtidigt lockar mig tanken på att återvända till mig själv. Till själva varat. Att alltid få sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, läsfåtöljen, läslampan. Detta ögonblick. Jag vill inte åka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla maträtter som finns i världen. Det räcker med bläckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med återkommande mellanrum. Om jag måste välja mellan evig återkomst och evig förnyelse valde jag det förra. Förutsatt att återkomsten gällde den skrivande morgonstunden i läsfåtöljen med kaffekoppen på det lilla bordet vi köpte i Indien och dottern som gör sig i ordning för skolan på övervåningen.
Jag vet inte hur Blanqui såg på sitt liv där han satt i sin cell på fängelseön Fort du Taureau, men det är inte svårt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande på ett oändligt antal olycksbröder ute i rymden sittande i fängelseceller identiska med hans, skrivande på samma text som han. Fast inte heller på tvillingkloten finns någon utveckling från sämre till bättre, bara en oändlighet av samma. Det finns visserligen några få stjärnor där vi lever de liv vi förvägrades på den här planeten. Men Blanqui uppehåller sig i texten inte särskilt länge vid denna möjlighet.
På 1930-talet sysselsätter sig den argentinske författaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Idén om den eviga återkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den kända prosadikten En dröm ur samlingen La Cifra från 1981 är svår att tänka sig utan Blanquis levnadsöde och märkliga bok: Så här lyder den i Lasse Söderberg översättning: ”I en öde trakt av Iran finns ett inte särskilt högt torn av sten, utan dörrar eller fönster. I dess enda rum (vars golv är av jord och har formen av en cirkel) står ett bord av trä och en bänk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokstäver som jag inte förstår, en lång dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell… Processen är ändlös och ingen kommer att kunna läsa vad fångarna skriver.”
Tiden på fängelseön Fort du Taureau var inte den första Blanqui tillbringade i fängsligt förvar. Han hade redan dömts till döden två gånger, livstids fängelse två gånger, samt till ett antal tidsbestämda straff, inklusive en landsförvisning. Rättsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfränder en närmast mytisk gestalt, och kallades ofta på grund av sitt olycksaliga öde och sin ståndaktighet kort och gott för ”Fången”.
Lars Hermansson
-
Den 19 november 1986 sker ett brutalt mord i en luxuös villa i Newton, Connecticut. Tillvägagångsättet skakar människor i grunden och får rubriker världen över. Men det blir också det första fallet i Connecticuts historia där en gärningsman döms utan att en hel kropp återfinns. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
- Laat meer zien
